cogito

En global klimatrörelse kan lära mycket av antiglobaliseringsrörelsens misstag, menar Per Gahrton i en analys av det internationella förhandlingsläget.

Av Per Gahrton

”Efter Köpenhamn – Europa gråter, OPEC skrattar”. Med dessa krassa, cyniska, men dessvärre realistiska ord sammanfattade franska Le Monde på julaftonen effekterna av klimatfiaskot i Köpenhamn. Enligt klimatjournalisten Mark Lynas har skurken i dramat ett entydigt namn – ”Kina spelade bort vår framtid” (AB 18/1). Men enligt ett DN-reportage (31/1) spelade, som väntat, också USA och den omhuldade Obama en destruktiv roll. EU då? Och den svenske EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt? Forum Syd anser i sitt nyhetsbrev för januari 2010 att ”EU:s förhandlingsstrategi, som framförallt Sverige låg bakom, var en starkt bidragande orsak till misslyckandet. EU valde under hösten att alliera sig med USA istället för med utvecklingsländerna”.

Det hade EU inte mycket för, vare sig i sakfrågan eller när det gäller frågan om makten över världens framtid. Ska man tro Le Monde fick EU inte ens vara med och förhandla fram det urvattnade, icke-bindande avtal som blev Köpenhamnsmötets västgötaklimax, det manglades istället fram av en ohelig allians mellan de ekonomiska giganterna USA och Kina och de fattiga ländernas informella ledarstater: Sydafrika, Indien och Brasilien. Som allierad till USA är EU dömt …