cogito

INTRODUKTION TILL EKOFEMINISM
Författare: Lotta Hedström
Pris: 39 kr

Beställning: Sätt in 39 kr på Cogitos PlusGiro 42 24 64-8 (skriv e-postadress om vi skulle behöva nå dig samt “Ekofem”) så skickar vi rapporten på posten.

Ladda ner rapporten som pdf här

Förord av Per Gahrton
Det fanns en tid då nästan alla svenska politiska partier kallade sig ”feministiska”. I början av 2007 verkar det vara mycket länge sedan, trots att bara för ett år sedan de flesta kommentatorer trodde att feminism på olika sätt skulle bli ett huvudtema under 2006 års valrörelse. Nu vet vi att feminism blev ett icke-tema. Så kan det gå på maktkampens spelplan där opinionsmätningar och partistyrka spelar oändligt mycket större roll än långsiktigt tänkande och ideologiska målsättningar och samhällsvetenskapliga analyser av samhällsutvecklingen.

Det fanns en tid då nästan alla svenska politiska partier kallade sig ”feministiska”. I början av 2007 verkar det vara mycket länge sedan, trots att bara för ett år sedan de flesta kommentatorer trodde att feminism på olika sätt skulle bli ett huvudtema under 2006 års valrörelse. Nu vet vi att feminism blev ett icke-tema. Så kan det gå på maktkampens spelplan där opinionsmätningar och partistyrka spelar oändligt mycket större roll än långsiktigt tänkande och ideologiska målsättningar och samhällsvetenskapliga analyser av samhällsutvecklingen.Det hindrar dock inte den gröna idéverkstaden Cogito från att fullfölja ett projekt som vi länge planerat. Vi har under en längre tid diskuterat hur vi kunde bidra till en vidareutveckling av debatten om feminismens innebörd och relevans för politik och samhällsutveckling. Efter många uppslag fastnade vi till slut för det som i efterhand kan tyckas vara uppenbart – att en grön idéverkstad borde granska och introducera den form av feminism som till namnet kan tyckas ha en särskilt intim relation till grönt tänkande – nämligen ”ekofeminism”.

Detta betyder inte att ”ekofeminism” skulle utgöra någon sorts etablerad partidoktrin för gröna partier, vare sig i Sverige eller i andra länder. Som Lotta Hedström visar är så inte fallet. När miljöpartiet drogs igång efter kärnkraftsomröstningen 1980 var idén om absolut jämställdhet, praktiserad i det nya partiet via kvotering enligt 50/50-principen och varvade valsedlar, en självklarhet som ingen kom på tanken att behöva motivera med någon teori, feministisk, ekologisk eller annan.

Vi som tog initiativ till partibildningen kom huvudsakligen från en generation som både tänkte och levde mer befriade från genusbarriärer och könsrollsfördomar än någon tidigare generation. Som co-secretary i European Greens under åren 1984-89 kunde jag se att detsamma gällde nästan alla dåvarande gröna partibildningsförsök, huvudsakligen nordvästeuropeiska.

De gröna var inspirerade av den nya kvinnorörelsen, typ danska rödstrumpor, som förkunnade att ”det privata är politiskt”. De flesta gröna började som ”praktiker”, de odlade ekologiskt, byggde om hus och bilar för att göra dem energisnåla och miljövänliga – och de försökte leva jämställt. Men mycket av det som var självklarheter för de gröna veteranerna i Västeuropa och de s k ”Nya Europa” (typ USA, Australien, Nya Zeeland), behöver ofta förklaras för dem som försöker bilda gröna partier i en annan tid och i en annan del av världen. Sådana tendenser fanns redan när det gröna budskapet spreds till Sydeuropa. Där kunde man hitta partibildningar som leddes av manliga machotyper som kunde kännas igen från 70-talets vänstergrupper.

På liknande sätt har det ofta varit i de f d kommunistländera i Östeuropa. I Latinamerika, Asien och Afrika är bilden mer splittrad, vilket visas av framträdande positioner för gröna kvinnor, som den tillfångatagna presidentkandidaten Ingrid Betancourt i Colombia, Vananda Shiva i Indien och Wangari Maathai i Kenya (de båda sistnämnda närmare presenterade i Lotta Hedströms bidrag).

Det finns, som sagt, knappast någon väletablerad grön partidoktrin kring ”feminism” utan flera olika tankeströmningar. En del gröna har haft en tendens att se kvinnor som naturgivet miljövänligare än män och därför velat bevara och stärka en traditionell kvinnoroll. Andra har med samma ”biologistiska” utgångspunkt tvärtom velat att kvinnor skulle ta över makten i samhället och hävdat att kvinnor som makthavare automatiskt skulle styra på ett mer miljövänligt sätt. Men också många som inte tror på biologisk eller naturgiven miljövänlighet har menat att tusentals år av socialt konstruerad könsrollsuppdelning har gjort att de flesta kvinnor, eller kvinnor som kollektiv, idag och för överskådlig framtid är uppfostrade, socialiserade, till ett mer miljövänligt och kvalitativt tänke- och handlingssätt och att det därför främst är av kvinnor en grön omställning kan genomföras.

Slutligen finns det naturligtvis många gröna aktivister som inte alls tror på någon relation mellan kön/könsroll å ena sidan och någon särskild benägenhet till prioritering av miljövänliga och kvalitativa värden å den andra. För dem är jämställdhet ett resultat av en demokratisk grundsyn utan särskilda ekologiska aspekter.

Att det finns ett behov av fördjupad diskussion kring könsroller, genusperspektiv, jämställdhet och feminism inom den gröna rörelsen visas av att det under senare år hos betydande grupper aktivister uppstått behov av särskild könsbaserad organisering i form av kvinno- (och mans-) grupper eller mer utåtriktade kvinnoförbund, typ Gröna Qvinnor.

Denna skrift är inget försök till totalöversikt av alla former av feministiskt tänkande. Den syftar istället till att utgöra en INTRODUKTION till en speciell variant av feminism som inte brukar lyftas fram av andra och som ofta gör anspråk på att ha en särskild relation till grönt tänkande och grön politik.

Per Gahrton
Ordförande i den gröna idéverkstaden Cogito

(Detta förord har lästs av Cogitos styrelse, jag har mottagit goda råd, men de tankar jag framför är helt mina egna).