Avsaknaden av ideologiska alternativ leder till en infantilisering av valdebatten, skriver Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap och gästskribent på Cogitos ledarsida.

Man kunde tro att ideologiska skillnader skulle träda fram extra tydligt, när två block står mot varandra som i höstens val i Sverige. Att väljarna skulle få ett tydligt val mellan ett liberal-konservativt blått block och ett rödgrönt vänsterblock - med helt olika profiler. Men det paradoxala är att det motsatta är fallet.

De ideologiska skiljelinjerna får väljarna läsa mellan raderna – om de finns alls. Denna utveckling beror inte på att det saknas viktiga ideologiska vägval för politiken på 2010-talet. Men det är tyvärr den moderna valkampanjens logik, ideologin tenderar att försvinna, och politisk performance blir det viktigaste.

Det är förödande för den politiska debatten när medierna efter en partiledardebatt frågar väljarna: ”vem vann?”. Frågan borde istället vara: ”vem är du mest enig med?”

Infantilisering av valdebatten
Inom statsvetenskapen talar vi om ’catch all parties’, det vill säga politiska partier som i röstmaximeringens namn går mot mitten. Idag avgörs valet inte av trogna kärnväljare, som blir färre och färre, utan av just de rörliga väljarna. Partistrategerna vill appellera till alla potentiella väljare, och då gäller det att inta okontroversiella ståndpunkter. Lackmustestet är om de politiska kampanjerna, speciellt i den muntliga formen, endast består av utsagor som ingen kan vara emot – när man bortser från angrepp på motparten, förstås.

Att säga att vårt block vill bevilja samma belopp eller några miljoner mer än vad motparten vill, är en direkt förolämpning av väljarna och en nedmontering av den politiska debatten. Att kopiera motpartens slogans och valaffischer är en infantilisering av valdebatten.

’Presidentval’
Den nya tendensen med ’presidentval’ mellan två block med var sin hövding kan man även se i Danmark och i en rad andra länder. Detta är massmediernas favoritscenario, passar bra i TV!

Presidentvalskampanjer passar emellertid mycket dåligt i den skandinaviska politiska tradition som är baserad på ett proportionellt valsystem och relativt många politiska partier med olika politiska profiler. Det är riktigt att många i den politiska eliten har flörtat med tanken om att i Sverige införa det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar, ett system som gynnar de största partierna, och lämnar många, många väljare orepresenterade. Oftast, dock inte efter det senaste brittiska valet, resulterar detta valsystem i majoritetsregeringar baserade på ett stort parti.

Det proportionella valsystemets huvudtendens är däremot koalitionsregeringar, som även kan ha formen av minoritetsregeringar. Faktiskt har vi både i Danmark och Sverige en lång tradition av minoritetsregeringar. Det är endast i Norge som Arbeiderpartiet har haft absolut majoritet i åratal, även om conventional wisdom i Sverige också säger att Socialdemokraterna haft absolut majoritet i riksdagen i decennier, vilken är en överdrift. Samarbete över blockgränserna eller kanske mera precist frånvaron av två skarpa block har tidigare varit normen i nordisk politik. Resultatet har varit en starkare samarbetslinje i politiken än i det brittiska mera konfrontatoriska systemet.

Behovet av ideologisk debatt
Nu har vi alltså fått blockpolitik men utan ideologisk debatt och utan klara ideologiska skillnader. Det är en olycklig utveckling. Partierna har blivit mer och mer lika varandra, samtidig som att samarbetet i riksdagen paradoxalt nog försvåras, och väldigt lite lämnas till riksdagen för debatt och ändringar efter det att en proposition först har lämnat regeringskansliet. Låt mig nämna ett viktigt exempel där behovet av grundläggande ideologisk debatt är stort, ett ämne som dock i stort sett saknas i valrörelsen.

Privatiseringar. Det finns ideologiska skillnader mellan partierna när det gäller privatiseringar, outsourcing, avknoppning och vad det nu kallas. Men skillnaderna måste läsas mellan raderna och följer knappast blockgränserna. Denna politik måste anses innebära ett av de verkligt stora vägval som de skandinaviska välfärdsstaterna står inför just nu.

Inte endast de borgerliga partierna utan också socialdemokratin har i hela Skandinavien i betydlig grad influerats av de neo-liberalistiska tendenser som i över ett decennium har firat sina triumfer över hela världen. Därför är det svårt för väljarna att se de principiella skillnaderna mellan blocken. Även Miljöpartiet verkar besatt av tanken på friskolor, där ägarna kan ta ut miljoner skattekronor genom att anställa obehöriga lärare, trycka ner lönen, och spara på skolmaten och pennorna!

Här behövs en ideologisk diskussion som saknas i valrörelsen. Det är till synes svårt att gå emot enstaka privatiseringar om man inte först har gått igenom en grundläggande debatt. Man måste, tror jag, börja i andra änden.

Man måste diskutera vilket samhälle vi inte vill ha – för endast därigenom får man verktyg att bedöma även små och till synes ofarliga omstruktureringar. Vi måste få en mycket mer grundläggande diskussion om vilka fundamentala samhällsfunktioner, som måste finnas i statlig och kommunal regi för att säkra att alla får samma tillgång till exempelvis gratis sjukvård och äldreomsorg; billig el, vatten och kollektivtrafik; bra skolor och barnomsorg med mera. Sådana vägval borde valrörelsen handla om istället för de två presidentkandidaternas framträdanden och retorik.

Drude Dahlerup