Ledare: Partiprogrammet grönt, men inte illgrönt

2013-05-03 11:12

Att Miljöpartiet inte är exakt samma parti som när det bildades 1981 är uppenbart när man läser partistyrelsens partiprogramsproposition till kongressen i slutet av maj. Det finns säkert en del som beklagar, och i flera avseenden borde skrivningarna i centrala gröna frågor vara tydligare, t ex när det gäller vinster i välfärden och synen på ekonomisk tillväxt. Samtidigt vore det illa om drygt tre årtiondens praktiska partipolitiska erfarenheter från EU-parlamentet, riksdagen, landsting och kommuner, inte hade satt några spår i det gröna tänkandet. Politik är inte bara att vilja, utan också att kunna genomföra.

De gamla käpphästarna samhällstjänst och medborgarlön är typiska exempel. Teoretiskt är de ett par perfekta gröna parhästar, en genial lösning på en rad problem, från ungdomsarbetslöshet till social rättvisa. Men ett otal utredningar har visat att djävulen bor i detaljerna. Hur ska de som skulle sysselsättas i samhällstjänst både hinna få adekvat utbildning och sedan utföra en tjänst på det knappa år man tänker sig? Eller skulle de utföra sysslor som knappast behöver någon utbildning? Och hur skulle man hantera de människor som inte klarar av att leva på medborgarlönen, skall de i alla fall få socialbidrag eller annan ersättning? Jo, det har levererats svar på sådana frågor i debatten, men inte tillräckligt tydliga för att tillfredsställa vad som krävs av ett parti med regeringsanspråk.

Kanske kunde man ändå våga sig på ett experiment. Inför systemet i en region eller i hela landet under en begränsad tid och se om det fungerar. Överhuvudtaget borde man använda sig mer av experiment i samhällsbygget. Trängselavgifterna är ett sådant exempel, de infördes, avskaffades – och sedan röstade väljarna ja till att införa dem permanent. Friåret är ett annat exempel, men där var det inte ett praktiskt misslyckande som ledde till avskaffande utan doktrinär arbetsmoralism av gammallutherskt slag, något som fortfarande florerar till både höger och vänster. I Miljöpartiets partiprogram heter det, trots den allmänna jobbfanatismen i samhällsdebatten, att ”en viktig reform är att sänka arbetstiden”. Att man inte begränsar sig till 6-timmarsdag utan pekar på en rad olika sätt att sänka arbetstiden, bl a genom friår, behöver inte vara en valtaktisk anpassning utan kan bero på insikt om att arbetsmarknaden har förändrats radikalt sedan 1980-talet.

Är det då ett avvikande, särskiljande GRÖNT program Miljöpartiets partistyrelse föreslår? Om man jämför med 1982 års partiprogram är 2013 års modell förstås lite urvattnad. Förenklat skulle man kunna säga att 1982 års program förutsatte en revolution (om än ickevåldslig), medan 2013 års program nog skulle kunna genomföras med reformistiska metoder.

Ändå är det uppenbart att varje uppmärksam läsare måste känna att det är en annorlunda retorik, ett annorlunda tänkande, bakom partiprogrammet än den sorts politikerprat som dominerar samhällsdebatten. Jag har roat mig med den numera ganska vanliga, ovetenskapliga, men ändå upplysande metoden, att räkna värdeord. Resultatet beror knappast på slumpen. Jag har jämfört Miljöpartiets partiprogram med Moderaternas idéprogram från 2011 och Socialdemokraternas och Centerns partiprogram från de båda partiernas kongresser tidigare i år.

                                   (MP)     (M)      (S)     (C)
Ekologi                       16          1       11        4
Tillväxt                           6        21       16     16
Miljö                          133        22     107     36
Livskvalitet                 14          2         1        1
Ickevåld                        3          0         0         0

Det enda som förvånar här är kanske att Socialdemokraterna oftare än ”borgalliansens gröna samvete” d v s Centerpartiet, använder gröna kodord som ekologi och miljö. Däremot är det mindre förvånande att de tre gamla partierna är mer intresserade av tillväxt än Miljöpartiet, som dessutom, trots Mikael Malmeus berättigade kritik, omger användningen av begreppet med reservationer och kritik på ett annat sätt än de övriga tre. Även om Moderaterna på ett ställe talar om ”uthållig tillväxt”.

Mest avslöjande och upplysande tycker jag ändå att användningen av begreppen ”livskvalitet” och ”ickevåld” är. Här skiljer Miljöpartiet ut sig, och det är definitivt ingen slump, utan här finns en djup ideologisk rågång i grundsynen på mål och metod i samhällsarbetet.

Miljöpartiets partiprogram är i en del avseenden alltför lågmält eller anpassligt och otydligt. Men det är ett GRÖNT program som ideologiskt särskiljer sig från traditionella grå partiprogram. Det är dock inte illgrönt, något som partikongressen säkert kommer att åtgärda.

Per Gahrton

Ledare: Vinst i välfärden hot mot sammanhållningen

2013-04-16 16:58

Det finns ett glapp mellan väljare och partiledningarna i frågan om vinster i välfärden. Svenskar är betydligt mer negativa till vinstuttag i privat vård, skola och omsorg som drivs med skattemedel än den politik som bedrivs. Trots detta försvarar både Socialdemokraternas och Miljöpartiets ledningar envist rätten för företag att ta ut vinster från välfärden.

Novus opinionsundersökning i somras visade att bara 12 procent av samtliga väljare ansåg att vinstuttag överhuvudtaget ska vara tillåtet. I början av detta år gjorde Novus, på uppdrag av tankesmedjan Katalys, en ny undersökning och nu anser endast åtta procent att det ska vara ett fritt vinstuttag. 41 procent vill förbjuda vinsterna helt eller anser att all vinst ska återinvesteras i verksamheten. 25 procent, anser att vinstuttag i storleksordningen av 1 procent utöver statslåneräntan är den bästa lösningen.

Tidningen Fokus beskrev härom veckan (nr 13-14, 2013) hur starka lobbyorganisationer som t.ex. Vårdföretagarna och Svenskt Näringsliv satsat hårt på lobbyverksamhet för att bagatellisera t.ex. Caremaskandalen och för att få politiker att ”förstå” behovet av vinstuttag. Vårdföretagarna beslutade på sin årsstämma 2012 att intensifiera politikerbesöken. De har lagt ner stor energi på att skrämma socialdemokratiska ledare på alla nivåer för att ett stopp för vinsterna skulle leda till att många människor som arbetar i de kommersiella verksamheterna skulle förlora sina jobb och att verksamheter skulle läggas ner. S-kongressen beslutade, efter en kompromiss mellan partiledningen och vinstkritiska gräsrötter, att Näringslivets vinstintresse inte ska få styra välfärden. Konkret fastslog kongressen att kommunerna ska ha avgörande inflytande vid start av friskolor och att kommuner och landsting själva ska avgöra om de vill privatisera välfärden. S vill också införa bemanningskrav och att verksamheter ska kunna läggas ut enbart på icke-vinstdrivande aktörer. Det mest nyskapande var kanske att S lyfter fram icke-vinstdrivande alternativ. Vad partiet inte har insett är att kommersialiseringen av välfärden är ett systemskifte som på sikt undergräver den gemensamma välfärdens fortbestånd. Svenskt Näringsliv och andra privatiseringsivrare vill att välfärden i framtiden inte bara ska drivas av privata företag, de vill också att en mindre del ska finansieras av skatter och en större av privata avgifter.

Miljöpartiets ledare har förstås också utsatts för omfattande lobbyverksamhet för att de inte ska låta politiken ta den väg som majoriteten av deras väljare vill. På partiets kommun- och landstingsdagar i höstas låg en tidning från Vårdförtagarna ”Framtidens vård” i deltagarmappen från partiet. Vårdföretagarna skickade också hem tidningen till alla landstingspolitiker. Åsa Romson pryder omslaget och innehållet förmedlar en bild av att Miljöpartiet delar den syn på välfärd som Vårdföretagarna står för. En rad miljöpartistiska landstingspolitiker intervjuas och alla beklagar debatten om vinster i välfärden. De säger mycket klokt förstås men ingen lyfter fram kommersialiseringen av välfärden som ett problem. Men enligt en undersökning i Dagens Samhälle 3/4 -13 står en stor majoritet av MP:s kommunalpolitiker närmare de röda vinstmotståndarna än de blåa vinstförespråkarna. Detta är också MP:s officiella uppfattning, i varje fall enligt kongressbeslutet 2012, där det heter: ”Att MP ska verka för att aktiebolag som driver skolor ska ange i sin bolagsordning att verksamhetens syfte inte är att ge vinst till fördelning mellan aktieägarna, detta för att överskott i verksamheten som huvudregel ska återinvesteras och att de vinstutdelningar som sker ska bli transparenta och lätta för tillsynsmyndigheter att granska.”

Beslutet fokuserade på skolan men skulle vara vägledande för hela välfärdsområdet. Något snarlikt står nu i Miljöpartiets sjukvårdspolitiska program. Vad beslutet egentligen innebär är dock inte glasklart. Betyder det som det står i texten till den antagna att-satsen ovan ”... måste reglera verksamhetens syfte i bolagsordningen och där ange att detta syfte är ett annat än att dela ut vinst till aktieägarna.” Det kan tolkas som att man inte alls får ha något syfte att dela ut vinst, vilket skulle betyda att vanliga aktiebolag, som enligt aktiebolagslagen syftar till ekonomisk vinst för ägarna, inte tillåts inom välfärden. Så skriver också Gunvor G Ericson, gruppledare för MP i riksdagen och ledamot i socialförsäkringsutskottet, i Dagens Arena den 23 augusti 2012. Men längre ner i texten skriver hon att ”Beslutet går i korthet ut på att skolor som bedrivs i aktiebolagsform ska ha ett annat huvudsyfte än att generera vinst.” Utifrån det förstår man att vinstsyftet mycket väl kan finnas kvar, bara det finns andra syften också. Och med den tolkningen innebär det ingen förändring. Det ansåg också Kunskapsskolans vice vd Mikaela Valtersson direkt efter MP kongressen. Den tolkningen stärks av att det i de sammanfattande punkterna i MP:s sjukvårdspolitiska program ”Vi vill att aktiebolag som utför vårdverksamhet anger vård och omsorg som syfte i sin bolagsordning.” Ett bolag ska förstås ange vad de sysslar med. Det har ingenting med begränsat vinstsyfte att göra.

I förslaget till nytt partiprogram som Miljöpartiets partistyrelse nu lagt står det ”Alla utförare inom välfärden ska ha som främsta motiv att bedriva en högkvalitativ verksamhet, och drivas av ett socialt och samhälleligt engagemang. Syftet med verksamheten ska inte vara att dela ut vinst, vilket också ska framgå av stadgar eller bolagsordning. Eventuell vinst ska som huvudregel återinvesteras i verksamheten. Upplägg som innebär för hög skuldsättning, eller orimligt höga vinstuttag eller ränteutbetalningar, eventuellt också via så kallade skatteparadis, ska stoppas. Verksamheternas ekonomi ska redovisas öppet. Vi föredrar upphandlingar där aktörer konkurrerar om att erbjuda bästa kvalitet istället för lägsta pris.” Det är lika luddigt som tidigare beslut och många förslag till skapare skrivningar mot vinstsyftet och vinstuttag har lagts fram. I förslaget står också: ”Under senare år har människor fått ett ökat inflytande över välfärdstjänsterna genom olika slags valfrihetsreformer. Miljöpartiet har ingen ideologisk låsning kring huruvida välfärdstjänster ska drivas privat eller offentligt. Det är kvaliteten på välfärden som är viktig, inte driftsformen.” De s.k. valfrihetsreformernas konsekvenser problematiseras inte alls.

Skolverket har kommit fram till att den skolmarknad som uppstått lett till segregation och medverkat till elevernas sjunkande studieresultat. Vårdval har gynnat rika och friska på bekostnad av multisjuka och personer i socioekonomiskt svaga områden, där behoven är större. Det lönar sig bättre med motiverade elever och patienter som inte är så sjuka och då dras resurserna dit.

Att minska på personalens antal och löner ger högre vinster och det görs konsekvent. De kontroller som krävs för att verksamheterna inte helt ska utarmars, såsom Caremas Koppargården, kostar resurser som tillsammans med vinsterna skulle gjort mer nytta i verksamheten. Ett antal forskare har på senare tid beskrivit problemen och Maciej Zaremba levandegjorde systemskiftets konsekvenser i en serie i DN i februari-mars i år.

För att kunna hantera klimatkris, ekonomisk kris, mat- och energikris framöver krävs ett samhälle som hänger ihop. En gemensam välfärd som omfattar alla på lika villkor och som styrs i demokratiska former är ett fundamentalt kitt för ett samhälle som alla är delaktiga i och som därmed är socialt hållbart. Vi kommer inte att kunna hantera de utmaningar vi står inför om samhället är segregerat med djupa klyftor mellan olika grupper och folk söker privata lösningar istället för gemensamma.

På flera ställen i partiprogrammet talas om individen som ansvarstagande och aktiv i utformandet av samhället samt om att alla ska få vara den de är och om betydelsen av att få välja det man vill ha. Insikten om att vi som individer trivs och ger mest om vi får vara självbestämmande är fundamental för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Miljöpartiet ville bryta upp de offentliga monopolen inom välfärden för att uppnå mångfald i pedagogik och vårdmetoder samt göra det möjligt för personal, brukare och föräldrar att själva driva verksamheten. Den kommersialisering vi nu har fått är något annat. De stora vinstdrivna koncernerna växer på bekostnad av ideella och små aktörer. Enligt Sektor3 – tankesmedjan för det civila samhället (Svd 16 dec 2012) pekar utvecklingen mot färre ägare bland Sveriges friskolor där de tio största bolagen i dag utbildar 40 procent av alla elever i fristående skolor. Inom äldrevården är trenden ännu starkare, där två stora bolag står för hela 50 procent av den privata äldreomsorgsmarknaden.

Kontrollsystemen växer i takt med likriktningen. I partiprogramsförlaget finns en del bra skrivningar till stöd för de idéburna verksamheterna. Men så länge partiet inte tar ställning mot kommersialiseringen av välfärden, dvs fullständigt tar avstånd från vinstsyftande företag inom välfärden, kommer man inte på allvar kunna uppnå varken mångfald i verksamheternas innehåll eller verklig makt för personal och brukare.

Häromdagen bildades Idéburna skolors riksförbund. De ska vara det naturliga språkröret för alla skolor som inte delar ut vinst till ägarna. Det är sådana organisationer som är Miljöpartiets självklara allierade, inte Vårdföretagarna. Frågan om vinster i välfärden kommer att bli het på Miljöpartiets kongress. Sektor3s undersökning via Demoskop visade att 18 procent föredrar att välja en icke-vinstdriven organisation, 11 procent ett företag med restriktioner på vinst och bara 3 procent föredrar att välja ett vinstdrivet företag. Hälften föredrar en offentlig aktör. Med det i ryggen finns det alla möjligheter för Miljöpartiets kongress att klargöra att ”inte vinstsyfte” hos välfärdsföretagen betyder att de inte får ha något vinstsyfte alls. Dessutom borde politiken tydligare inriktas på att främja den idéburna verksamheten. Socialdemokraternas steg framåt i frågan borgar för att det är möjligt att få genomslag för en sådan politik i verkligheten.

Annika Hjelm

Ledare: Löfvens tal – inget grönt perspektivskifte

2013-04-08 13:18

För en tid sedan kom en bok i brevlådan med följebrev från Postkodlotteriet, som sponsrat den – Johan Rockströms och Mattias Klums plädering för ”ett perspektivskifte för övergång till global hållbarhet”. Nu har alltså till och med Postkodlotteriet insett att mänskligheten måste välja mellan radikal förändring av sitt förhållande till miljön eller en okontrollerad och okontrollerbar utförsbacke fylld av katastrofer och livskvalitetsförsämring för kommande generationer. Detsamma kan man knappast säga om S-ledaren Stefan Löfven.

I sitt installationstals till S-kongressen förra veckan ägnade han visserligen 210 av totalt 4874 ord åt någon sorts resonemang om hållbarhet, miljö, klimat – ord som han nämnde två-tre gånger vardera (att jämföra med jobb 23 gånger och företag 14 gånger). Men vilken sorts resonemang?

Det är illa att Sverige kommer att uppfylla bara 14 av 16 miljömål, sa Löfven. Oroar han sig för de negativa effekterna på ekologi, livskvalitet, miljö och hälsa av detta? Man skulle kunna tro det när han klagar över att Tyskland, Danmark och USA leder utvecklingen före Sverige. Men vad är det han retar sig på? Att Sveriges befolkning får en sämre miljö än Tysklands, Danmarks, USAs? Nej, det som irriterar honom är att ”det är deras företag som tar nya marknadsandelar. Svenska företag går miste om exportmöjligheter, tillväxtchanser, framtidsutsikter.”

Hans mål är inte att Sverige skall bli ett miljöföredöme för att vi därmed ska kunna bidra till att mänskligheten håller sig inom de nio ”planetära gränser” Rockström och Klum påminner om – nämligen när det gäller klimatförändring, uttunning av ozonlagret i stratosfären, havsförsurning, påverkan på den globala kväve- och fosforcykeln, förändringar i markanvändning, global färskvattenanvändning, förlusten av biologisk mångfald, aerosoler i atmosfären och kemiska föroreningar. Nej, Löven vill att ”Sverige ska bli en ledare i den globala tävlingen om grön teknologi…för det skapar jobb och framtidstro”.

Givetvis är det sant att storsatsning på grön teknologi antagligen skapar en del jobb, vilket är utmärkt. En gigantisk övergång från kärnkraft till förnyelsebara energiformer av det slag Tyskland vågat inleda, skulle säkert skapa sysselsättning. Men det är inte i syfte att skapa jobb som Tyskland – under en högerregering (!) – vågat slå in på den energirevolutionära vägen, utan för att man insett att kärnkraft är en miljö- och människofientlig energiform. Löfvens perspektiv är ett helt annat. Han vill satsa på viss ”grön teknologi” för att gynna exportindustrin, utan att för den skull ifrågasätta någon befintlig exportbransch, t ex kärnkraft eller vapen.

I Löfvens tal syns inte skuggan av det ”perspektivskifte” Rockström och Klum pläderar för. Löven har visserligen beordrat sina talskrivare att tillfoga några ord om miljö och klimat, men han kan inte låta bli att vränga till det så att han tappar förklädnaden och står där i kejsarens nya kläder. Gärna lite grön teknologi så att man kan ta exportandelar från tyskarna, danskarna och amerikanarna. Men bara som garnering ovanpå den sorts gamla energi- och resursslösande tillväxtsamhälle där han gjorde sina uppväxterfarenheter som fosterbarn. Lövens dröm tycks vara da capo på 1960- och 70-talens ”rekordår” då svenskt stål byggde världen.

Det finns säkert en del väljare som tycker att en sådan framtidsdröm låter både sympatisk och lockande. Kanske lyckas Löven 2014 göra sitt parti till det största på det budskapet. Men att Sverige skulle bli grönare med Stefan Löfven som statsminister än Fredrik Reinfeldt återstår att bevisa.

Per Gahrton

LEDARE: Har Godmorgon Världen hört talas om grön politik?

2013-03-01 09:42

I söndags lyssnade jag, som så ofta, med intresse på ett av Sveriges Radios bästa program – Godmorgon Världen. Men när panelen, tre politiska kommentatorer, diskuterade Stefan Lövens utspel om ett Framtidskontrakt var det något som inte stämde. En av panelisterna, Erik Sundström från Dagens Arena, nämnde i en bisats att avsnittet om klimatkrisen var rumphugget och otillräckligt, men varken Peter Wolodarski, DN eller Sakine Madon, Norra Västerbotten, nappade. Så diskussionen fortsatte i de vanliga materialistiska högervänsterspåren. Var fanns den gröna rösten? Den fanns i varje fall inte med i Godmorgon Världens panel.

Jag började tänka efter och försökte minnas vilka personer som brukar utgöra Panelen. Jag mindes spontant att Peter Wolodarski ofta är med, liksom Heidi Avellan från Sydsvenskan, Jonas Thunberg, Flamman och olika företrädare för Expressen, Aftonbladet och Arbetarbladet. Det vill säga företrädare för borgerliga eller socialistiska medier eller tankesmedjor. Någon från Miljömagasinet? Eller Fria Tidningen? Eller den gröna tankesmedjan Cogito? Inte vad jag kunde minnas.

Följaktligen har jag kontrollerat. På Godmorgon Världens hemsida finns paneldeltagare listade för lång tid bakåt. Jag har kollat de 22 program som finns upptagna på hemsidan från och med 1 januari 2012. Resultatet blev följande:

Antal gånger ett medium eller tankesmedjan haft företrädare i God morgons Världen Panel sedan 1 januari 2011 (enligt den lista som finns på Panelens hemsida):

DN 13
Expressen 8
Sydsvenskan 7
Svenska Dagbladet 3
Dagen 2
Norran 1
Summa borgerliga 34

Dagens Arena 11
Aftonbladet 8
Arbetarbladet 3
Dalademokraten 1
Östra Småland 1
Norrländska Socialdemokraten 1
Summa socialdemokratiska 25

Flamman (V) 6
Summa traditionell vänster (S+V) 31
Summa traditionell borgerlighet/traditionell vänster 65

Feministiskt Perspektiv 1
Grön medier eller tankesmedjor 0
Summa alternativt och nytt tänkande 1

När MP bildades 1981 följde en lång rad år under vilka makteliten med alla medel försökte stoppa projektet. Ett av många sätt var förstås att hindra tillgång till medier. Ett annat var att förneka att ”grönt tänkande” överhuvudtaget kunde existera. Ett årtionde senare erkände statsvetaren Martin Bennulf att statsvetenskapen hade haft svårt att ta till sig att det kunde finnas en ideologisk dimension som inte enkelt kunde definieras in i de gamla vanliga högervänsterlägren. I Statsvetenskaplig Tidskrift (nr 2/92) fastslog han dock att ”numera är läget annorlunda, tanken på en grön dimension i svensk politik svindlar inte, att en sådan finns betvivlas endast undantagsvis”.

Tyvärr var han för tidigt ute. Visserligen har ett grönt parti funnits i Sveriges Riksdag, med ett avbrott 1991-94, sedan 1988, är sedan 2010 det tredje största partiet av åtta och tycks enligt opinionsmätningar fortfarande inneha den positionen. Och visserligen har gröna partier suttit i regeringar i ett drygt dussin europeiska regeringar, för närvarande i Finland och Frankrike.

Men motviljan mot att acceptera det gröna inslaget i det politiska livet tycks fortfarande vara utbredd. Hur är det annars möjligt att Godmorgon Världen, som skryter med att ha haft en kommentatorspanel sedan 1990, år ut och år in kan köra på som om det bara existerade borgerlighet och traditionell socialism?

Det kan inte bero på någon sorts (tvivelaktig) proportionalism där ideologier företräds i förhållande till närstående partiers styrka – varför i så fall Flamman och Dagen men ingen grön röst? Det kan inte heller bero på att det inte skulle finnas offentligt hörbara röster. Sådana finns i alla sorters medier, såväl traditionella tryckta som i digitala former, t ex Miljömagasinet, Fria tidningen och den gröna tankesmedjan Cogito, för att inte tala om alternativ- och miljörörelsens alla egna publikationer.

Sanningen är att Godmorgon Världens bortsortering av gröna röster från sin panel är ett övertramp och sannolikt ett brott mot radioavtalet.

Men framförallt är det förstås en journalistisk och pressetisk skandal. Hur kan Godmorgon Världen tro att de förmedlar en rimlig bild av den politiska debatten till lyssnarna när de genomgående utestänger gröna röster från den kommenterade diskussionen om den politiska utvecklingen?

Per Gahrton