Om jorden vore en man
Resultatet från klimatmötet i Durban aktualiserar frågan om vad som fattas för att maktens män ska respektera planetens ekologiska gränser. Kanske är de kvinnliga associationerna till ”moder jord” en del av problemet.
Jag famlar efter halmstrån i dessa dagar, efter det bleka förhandlingsresultatet i Durban. Om jag hade levt i Afrika hade jag nu, om inte förr, varit livrädd för en framtid som bokstavligen kommer att brinna upp. Antagligen hade jag inte haft möjlighet att förflytta mig och min familj i säkerhet, utan förtvinat av hetta och svält i den framtid som väntar. Hade jag levt i Spanien hade jag oroat mig för den nya geografin, kanske börjat planera för en försörjning inom ökenturism och bytt min häst mot en kamel. Kanske skulle jag kunna överleva ändå. Men nu bor jag i Sverige och jag är inte livrädd ännu, jag är förbannad. Förbannad på världens makthavare, till övervägande del äldre män, som ringaktar världens folk, blundar och skjuter problemen till en framtid de själva inte behöver möta fullt ut.
Ett halmstrå finns hos initiativet radikaliseraklimatpolitiken.nu. I skrivande stund har 4600 personer samlats kring uppmaningen att svenska politiker måste göra mer när mänskligheten spelar rysk roulette med klimatet. Bli en del av denna röst! Tystna inte utan skriv, tjata, gå ut på gator och torg och kräv förändring. Elda under din vrede tillsammans med andra. Bara när vi är tillräckligt många kommer maktens män att lyssna. Men kanske är också själva språket om klimatet en del av problemet?
Johan Rockström, professor i naturresurshållning vid Stockholms Universitet, illustrerade i sin radiokrönika OBS i P1 härom veckan ett sådant språkproblem. Rockström hade i allt väsentligt ett viktigt budskap om de klimatrisker som väntar. Förändringarna ruckar förvisso inte på livsmekanismerna i sig, men väl på människans plats på jorden. Människan gräver en grav för sig själv och andra däggdjur, men jorden kommer att stå pall vad vi än utsätter henne för. Just det, henne. Med Rockströms ord så kommer anstående miljökatastrofer inte att bekymra planeten så mycket ”utan hon kommer att – efter en periods gnyende och frustande – åter etablera sig i ett nytt jämviktsläge.” Jorden är inte bara ett subjekt, hon är kvinna också.
Gynnas klimatdebatten av att jorden associeras till en gnyende och frustande kvinna, som inte bryr sig om människolivet på jorden? Att personifiera planeten skapar onödig dimma i debatten då det inbjuder till en grumlig föreställning om att jorden har en egen agenda. Att feminisera planeten är än mer strategiskt olämpligt med tanke på att kvinnor generellt exploateras mer än män och män åtnjuter mer respekt än kvinnor. Analogin till jorden som kvinnligt väsen verkar inte till fördel för jordens status, så att säga.
Ur det gröna helhetsperspektivet så finns det naturligtvis goda skäl att undvika att omtala jorden som ett objekt som är väsensskilt från annat liv. Människan är en del av sin omgivning. Men när jorden blir ett subjekt, om än så bara av dramaturgiska skäl, uppenbaras brister i det språk vi behöver för att uppnå ett nytt förhållningssätt till den jord vi lever av. Den feministiska miljörörelsen har med andra en anstående uppgift i att genusneutralisera jorden och överge ”moder jord” som en nyckelsymbol i det politiska samtalet.
Men till dess - som ett tankexperiment - om planeten inte vore moder jord utan fader jord, hade vi respekterat honom då? Om medias rapportering om klimattillståndet i världen inte fokuserade på att planeten ska föda och försörja miljarder människor (typisk kvinnosyssla), utan ge förutsättningar för modern överflödscivilisation, hade våra makthavare i Durban lättare identifierat sig med klimatproblematiken då?
Idag är faderssymbolen en fader i himlen som, enligt konventionen, dömer och straffar den som gör orätt. Om jorden vore fadern, inte hade han gnytt och frustat. Han hade varit heligt förbannad och krävt respekt! Gott nytt år fader jord, du halmstrå i vanvettets tid. Döm människans misstag med din vrede.
Angela Aylward
OBS! i P1, Johan Rockströms text
info ( at ) cogito.nu
En mångfald av metaforer
Rent generellt anser jag att det är just den objektifierande synen, som Angela ju också skriver om, som är själva huvudproblemet. Att benämna jorden som en mor har naturligtvis inte bara fördelar utan också vissa nackdelar, liksom de flesta metaforer. Men att det skulle försvåra miljörörelsens mål för att det nedvärderar jorden, kan jag inte se.
Visst har kvinnan/modern liksom jorden nedvärderats. Men är det inte just en sådan nedvärdering vi behöver utmana? Då kan vi snarare se att den feministiska kampen och miljökampen hör samman.Den ilska vi känner för hur kvinnor behandlas och nedvärderas kan länkas till den vrede vi känner för hur vi behandlar jorden. Det finns en stor kraft här - inte ett problem.
Det som möjligen behöver göras är att utmana stereotyper om modern som enbart närande och "gnyende". Naturligtvis kan mödrar - såväl som fäder - bli vreda och heligt förbannade!
Med det sagt så tror jag på en mångfald av metaforer för att berika vår relation till jorden. Moder jord kan vara en av dem, men behöver inte vara den enda.
Att påstå att uttryck som "moder jord" skulle bidra till att lägga ut dimridåer snurrar alltså till debatten. Jag tror tvärtom att i just detta debattinlägg så är det Angela som lägger ut dimridåer. Om vi börjar lägga vår energi på att kritisera de som använder benämningen moder jord, då riktar vi oss säkerligen mot fel mål. Låt oss istället för att hacka på varandras metaforer berika diskussionen med fler metaforer. Ingen metafor är perfekt. Alla metaforer kan tolkas som djävulen läser bibeln. Men vi behöver våra symboler och metaforer och de väcker kraft, empati och engagemang - trots sina ofullständigheter.
Att personifiera planeten länkar till en mycket ursprunglig tendens hos människosläktet. Att inte personifiera innebär ofta att vi använder en annan metafor - den själlösa maskinen. Det tekniska, abstrakta språk som den strikta vetenskapen använder sig av är nämligen uppbyggt på ett sätt som försvårar empati, kommunikation och medkänsla. Att se jorden som ett "det" eller en "den" skapar distans och minimerar emotionell laddning. Det är knappast vad planeten behöver.
För att fortsätta på ditt
För att fortsätta på ditt myt- och metaforspår, ser jag Moder Jord som utsatt för våldtäkt. Patriarkatet är våldtäktsmannen som håller på att förlora makt och kontroll och i sin frustration begår våldtäkt. Det finns en längtan efter mannen med verklig makt som ser sin styrka och kan använda den med insikt om gränser och möjligheter i ett jämlikt förhållande till kvinnan. Detta sett ur ett Jungianskt perspektiv.
Aina Nordqvist
Vi skövlar regnskog I en tid
Vi skövlar regnskog
I en tid när vår generation skövlar regnskogar och till varje pris måste mjölka Moder Jord på den sista oljedroppen som skapats under miljontals år,är det lätt att det känsloladdade myt- och metaforspåret leder vilse, blir ångestskapande och oframkomligt. Patriarkatet som våldtäktsman och Moder Jord som våldtäktsoffer blir blockerande istället för konstruktivt. Håller med Henrik om att det är stereotyper och nedvärderingen av kvinnan/modern vi måste utmana, den feministiska kampen och kampen för miljön hör samman. Moder Jord kan säkert bli både rasande och förbannad, få vulkanutbrott som inte är att leka med, men det hjälper inte mänskligheten i en värld i oordning, där rädsla och girighet gripit makten. Var kan vi hitta Angelas halmstrå som kan leda oss i en konstruktiv riktning? För att återgå till det Jungianska perspektivet är det balansen mellan den manliga och den kvinnliga principen som måste återställas. I detta är vi alla, varje man som kvinna medskyldiga och medansvariga. God Jul!
Aina och Per Erik Nordqvist