Cogito

Kommer Löfven bryta upp blocken?

2012-02-13 13:48

Per Gahrton om Stefan Löfvens senaste utspel:

Förvisso styrs intervjuer i viss mån av de ställda frågorna. Men varenda politiker som brinner för något vet hur budskapet ska komma fram helt oberoende av vilka frågor som ställs. Det finns ingen anledning att tro att Stefan Löfven tjyvhåller på något grönt budskap eller någon freds- och solidaritetsvision om Sveriges roll i världen.

Jobb, jobb, jobb, jobb – så kan man sammanfatta den nye S-ledaren Stefan Löfvens två intervjuframträdanden samma dag (12/2), i TV-Agenda och i Helgintervju i AB. Det är förstås inget fel på idén på att alla människor bör ha rätt till arbete. Inte heller är det fel att ha klart för sig att Sverige är ett exportberoende industriland där det behövs en hel del elektricitet.

Både i TV och AB fick Löfven bara snälla frågor, om det klassiska kärnområde som är hemmaplan för en facklig ledare: jobb, industri, materiell tillväxt, skatter, välfärdsstat. Och som klassisk gråsosse får han ”med beröm godkänt”. Löfven är fast förankrad i Saltsjöbadsandans samarbete med näringslivet för att främja den traditionella svenska välfärdsstaten av 50-60-talsmodell. Skatter ska gå till vård och utbildning, inte till privata plånböcker och skatteparadis. Tryggt och välbekant. Säkert kan en sådan linje locka tillbaka en del äldre män med facklig bakgrund från M och SD, herrar som inte klarade av Mona Sahlin, vare sig för det hon var eller för det hon sa.

Men om den lutheranska arbetsmoralismen tränger ut alla andra aspekter på livet? Om omsorgen om exportindustrins energibehov leder till en ohelig allians med Reinfeldtregeringen om nybyggnad av kärnkraftreaktorer?

I AB fick Löfven frågan hur han reagerar på ett påstått angrepp av Maria Wetterstrand, som ska ha hävdat att han står för återgång till betong- och asfaltpolitik och vill göra Sverige till en kärnkraftspark. Han undrar om hon vaknat på fel sida och försäkrar att ”miljön är ett av de teman vi ska utveckla”. Punkt. Inte ett ord om klimatet, ingenting om någon annan miljöfråga eller grön aspekt på samhällsutvecklingen. Den ”feminism” han påstått sig tro på helhjärtat fick genomslag i intervjuerna bara i en plädering för att kvinnor som vill ska få heltidsarbete. Mer jobb alltså! Men alla de som tvärtom vill arbeta mindre för att hinna med livet?

Att Löfven i både TV och AB gav intryck av att vara exakt en sådan gråsosse med förkärlek för asfalt – och betongpolitik som Maria Wetterstrand talat om, beror säkert inte på att intervjuarna tvingade in honom i den fållan. Allt tyder på att det är i den fållan han vill vara, för där är han på hemmaplan, där trivs han.

Visst kan det kännas välkommet och tryggt med en rejäl gråsossepolitik efter alla dessa år av nyliberal hegemoni, dessa två mandatperioder med borgerlig regering. Men utan den förgröning av S-politiken som Göran Greider och Stefan Edman efterlyste nyligen (DN 7/2) lär Löfven bara kunna hejda S-partiets totala sammanbrott, däremot knappast leda det till nytändning och röstsiffror som i fornstora dar.

Och än värre: Hur ska det gå till att skapa ett nytt rödgrönt regeringsalternativ? Inser Löfven att en blocköverskridande energiöverenskommelse som leder till att Sverige tvärtemot de flesta andra EU-länder, framförallt Tyskland, skall satsa på utbyggnad av kärnkraft, stänger dörren till regeringssamarbete med inte bara MP utan troligen också med V? Hur ska han då leda S tillbaka till regeringsmakten, den uppgift som sedan 20-talet har varit partiets absolut viktigaste mål? Även om C grovt svikit sitt kärnkraftskritiska arv från Fälldin, förefaller det ändå osannolikt att en modern variant av det historiska S-C-samarbetet skulle kunna baseras på en kärnkraftsoffensiv. Återstår en ”stor koalition” mellan S och M – en partipolitisk variant av arbetsmarknadens Saltsjöbadsmodell.

Är det dit Löfven siktar? Om inte bör han säga det i klartext. Och inte bara det: om han har minsta tanke på rödgrön regering bör han ta Edman&Greiders uppmaning på allvar och ”sätta en ny rödgrön agenda för S”. Han hade två chanser i söndags. Han tog ingen av dem. Så till motsatsen bevisas måste man anta att Maria Wetterstrand hade vaknat på rätt sida när hon kungjorde sitt intryck av Löfven.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Med Löfven tillbaka till 50-talet

2012-01-26 16:25

Per Gahrton om valet av Stefan Löfven till S-ledare:

Med valet av en gråsossig, materialistisk, kärnkraftskramande, jämställdhetsmotståndare till partiledare väljer Socialdemokraterna att ta det säkra före de osäkra och slå vakt om sina historiska kärnväljare – manliga arbetare i högteknologisk, energislukande storindustri. Den gruppen har krympt sedan 1960-talet, men räcker förmodligen för att hålla kvar S i riksdagen ytterligare några val.

Valtaktiskt betyder det en jättechans för Miljöpartiet. Alla de hel- eller halvgröna grupperingarna inom S trillar på knock-out, socialdemokratiska kärnkraftsmotståndare, miljövänner och feminister blir hemlösa, den sorts ”klasslösa” urbana medelklass som redan sedan ett tag strömmat från S till MP kommer att fortsätta strömma åt samma håll.

I princip borde Jonas Sjöstedts vänsterparti inte heller ha något att frukta. En del av de gröna sossarna kommer fortfarande att föredra V. Men med en av de mest antikommunistiska fackförbundens ledare som S-ledare finns det förstås risk att den gamla traditionen att ”hålla rent” mot de röda lössen i fanan pånyttföds vilket kan göra att V-folk får svårigheter på större arbetsplatser.

Mest att förlora på valet av Stefan Löfven har sannolikt SD, absolut inte för att Löfven skulle ha rasistiska tendenser, utan för att en del av SD-väljarna inte heller är rasister utan snarare frustrerade unga män som har blivit vilsna i en tid av kvinnovälde, mjukissnack, miljömulleri och liknande. Män som vill att män ska vara MÄN och kvinnor helst stå vid spisen och sköta barn kan antagligen mobiliseras både från SD och soffan av en S-ledare som anknyter till 1950-talets värderingar.

Också M kan nog tappa tillbaka en del av de S-väljare som inte tålde Mona Sahlin och blev förvirrade av bråket kring Juholt, trots att de kända ideologiska skillnaderna mellan Juholt och Löfven är minimala.

Men även om MP alltså kan tjäna valtaktiskt på valet av Metall-ordföranden till S-ledare är det ingen allmän grön orsak att jubla. Med Löfvens öppet negativa syn på samarbete med MP (och delvis V) finns det anledning att han är öppen för nya regeringskonstellationer. Om de borgerliga förlorar valet 2014 har chansen att det blir en grönröd regering minskat. En variant är att S söker blåsa liv i den klassiska arbetare-bonde-alliansen, med C. Men det är osannolikt att S+C får majoritet.

En annan, i Sverige hittills otänkbar variant är att S gör som partivännerna i Tyskland gjort flera gånger, bildar stor koalition med M. De två minst miljösinnade, mest gubbiga partierna skulle samregera. Det vore förstås katastrof för gröna värderingar.

I det läget kommer säkert MP, så långt valmatematiken tillåter, försöka hitta en blocköverskridande konstellation som är rimligt grön, varför inte med en grön statsminister.

Det finns förstås ytterligare en möjlighet, nämligen att Löfven överraskar alla och väljer att följa tyska SPD:s exempel när det gäller politik, inte taktik. Det skulle innebära att han med utgångspunkt i SPD:s radikala antikärnkraftslinje öppnar för ett seriöst progressivt grönrött samarbete. Med tanke på MP:s nya intresse för industripolitik (miljövänlig), borde det inte vara helt omöjligt.

Så osannolikt är det inte om man betänker Nixonsyndromet – det vill säga att bara den ivrigaste antikommunisten kunde erkänna kommunist-Kina. På samma sätt behövs det kanske en kärnkraftskramande gråsosse för att leda Sveriges uttåg är kärnkraftssamhället till allmän övergång till förnybar energi. Så kanske 50-talssossen Löfven kan öppna dörren till 2000-talet på vid gavel. Det är en förhoppning. Framtiden får visa.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu

Om jorden vore en man

2011-12-19 12:04

Resultatet från klimatmötet i Durban aktualiserar frågan om vad som fattas för att maktens män ska respektera planetens ekologiska gränser. Kanske är de kvinnliga associationerna till ”moder jord” en del av problemet.

Jag famlar efter halmstrån i dessa dagar, efter det bleka förhandlingsresultatet i Durban. Om jag hade levt i Afrika hade jag nu, om inte förr, varit livrädd för en framtid som bokstavligen kommer att brinna upp. Antagligen hade jag inte haft möjlighet att förflytta mig och min familj i säkerhet, utan förtvinat av hetta och svält i den framtid som väntar. Hade jag levt i Spanien hade jag oroat mig för den nya geografin, kanske börjat planera för en försörjning inom ökenturism och bytt min häst mot en kamel. Kanske skulle jag kunna överleva ändå. Men nu bor jag i Sverige och jag är inte livrädd ännu, jag är förbannad. Förbannad på världens makthavare, till övervägande del äldre män, som ringaktar världens folk, blundar och skjuter problemen till en framtid de själva inte behöver möta fullt ut.

Ett halmstrå finns hos initiativet radikaliseraklimatpolitiken.nu. I skrivande stund har 4600 personer samlats kring uppmaningen att svenska politiker måste göra mer när mänskligheten spelar rysk roulette med klimatet. Bli en del av denna röst! Tystna inte utan skriv, tjata, gå ut på gator och torg och kräv förändring. Elda under din vrede tillsammans med andra. Bara när vi är tillräckligt många kommer maktens män att lyssna. Men kanske är också själva språket om klimatet en del av problemet?

Johan Rockström, professor i naturresurshållning vid Stockholms Universitet, illustrerade i sin radiokrönika OBS i P1 härom veckan ett sådant språkproblem. Rockström hade i allt väsentligt ett viktigt budskap om de klimatrisker som väntar. Förändringarna ruckar förvisso inte på livsmekanismerna i sig, men väl på människans plats på jorden. Människan gräver en grav för sig själv och andra däggdjur, men jorden kommer att stå pall vad vi än utsätter henne för. Just det, henne. Med Rockströms ord så kommer anstående miljökatastrofer inte att bekymra planeten så mycket ”utan hon kommer att – efter en periods gnyende och frustande – åter etablera sig i ett nytt jämviktsläge.” Jorden är inte bara ett subjekt, hon är kvinna också.

Gynnas klimatdebatten av att jorden associeras till en gnyende och frustande kvinna, som inte bryr sig om människolivet på jorden? Att personifiera planeten skapar onödig dimma i debatten då det inbjuder till en grumlig föreställning om att jorden har en egen agenda. Att feminisera planeten är än mer strategiskt olämpligt med tanke på att kvinnor generellt exploateras mer än män och män åtnjuter mer respekt än kvinnor. Analogin till jorden som kvinnligt väsen verkar inte till fördel för jordens status, så att säga.

Ur det gröna helhetsperspektivet så finns det naturligtvis goda skäl att undvika att omtala jorden som ett objekt som är väsensskilt från annat liv. Människan är en del av sin omgivning. Men när jorden blir ett subjekt, om än så bara av dramaturgiska skäl, uppenbaras brister i det språk vi behöver för att uppnå ett nytt förhållningssätt till den jord vi lever av. Den feministiska miljörörelsen har med andra en anstående uppgift i att genusneutralisera jorden och överge ”moder jord” som en nyckelsymbol i det politiska samtalet.

Men till dess - som ett tankexperiment - om planeten inte vore moder jord utan fader jord, hade vi respekterat honom då? Om medias rapportering om klimattillståndet i världen inte fokuserade på att planeten ska föda och försörja miljarder människor (typisk kvinnosyssla), utan ge förutsättningar för modern överflödscivilisation, hade våra makthavare i Durban lättare identifierat sig med klimatproblematiken då?

Idag är faderssymbolen en fader i himlen som, enligt konventionen, dömer och straffar den som gör orätt. Om jorden vore fadern, inte hade han gnytt och frustat. Han hade varit heligt förbannad och krävt respekt! Gott nytt år fader jord, du halmstrå i vanvettets tid. Döm människans misstag med din vrede.

Angela Aylward

OBS! i P1, Johan Rockströms text

info ( at ) cogito.nu

Durban: Enade vi falla

2011-12-12 13:03

Världens regeringar ger upp målet att hålla klimatförändringen under kontroll. Detta är den praktiska innebörden av Durban-paketet. Att Sveriges miljöminister och många andra jublade över uppgörelsen natten till söndagen – ”Helt underbart” sade Lena Ek till TT – har ingenting att göra med att klimathotet har avvärjts, utan snarare att man lyckades hålla ihop ensemblen till det skådespel som klimatförhandlingarna har förvandlats till. Ingen hoppade av den här gången. Enade vi falla.

Det förrädiska är att avtalets ramverk ännu är tomma skal som i teorin skulle kunna fyllas med ett bra innehåll. Denna minimala men dock möjlighet räcker för att hålla igång skådespelet. Det finns frågor för regeringarna att fortsätta förhandla om, för lobbygrupper att trycka på kring, för medier att rapportera om. Allt medan tiden för meningsfulla åtgärder rinner ut kommer vi att vara upptagna av detta:

– Kyotoprotokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med färre länder (utöver USA hoppar även Kanada, Ryssland och Japan av) och ännu utan nya bindande minskningsmål. Dessa ska rapporteras in under nästa år, och det är ingen djärv gissning att de kommer att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläppshandeln.

– Till år 2015 ska ett nytt ”rättsligt avtal” förhandlas fram som omfattar alla världens länder och träder i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyoto, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Genom att förhala utsläppsminskningarna försöker USA och EU att undkomma sitt historiska ansvar samtidigt som Kina och Indien får ytterligare ett decennium att försöka gasa ikapp industrivärlden.

– Till år 2020 ska världens största fond, Green Climate Fund, ha operationaliserats och fyllts med tillräckligt mycket medel för att kunna dela ut 100 miljarder dollar årligen till klimatomställning och anpassning. Risker för att det mest kommer att handla om redan utlovade biståndsmedel och olika marknadsmekanismer är så uppenbar att den har börjat kallas för Greedy Corporate Fund.

Problemet är alltså bara att även om ett nytt avtal och fonden är på plats 2020 – ingen blir väl förvånad över om det förhalas ytterligare – så har ytterligare ett decennium gått med fortsatt ökande utsläpp. Detta samtidigt som dörren till en värld utan betydande risk för klimatkaos stängs inom bara några få år. FN:s klimatpanels ordförande Rajendra Pachauri ställer dörrposten vid 2015. Om inte utsläppen kulminerar senast då finns i praktiken ingen chans att hålla temperaturökningen under två grader. IEA, internationella energimyndigheten, och många andra gör liknande bedömningar.

Det finns med andra ord väldigt, väldigt starka skäl för att sikta på en utsläppskulmen senast 2015 och därefter minska utsläppen tillräckligt snabbt för att nå tvågradersmålet. Faktum är att redan dessa mål kommer att ställa miljontals människor i nöd och leda till ett visst risktagande med hela klimatsystemet. Durban-paketet pekar mot en utsläppskulmen bortom 2020 och en uppvärmning på minst 3-4 grader (när klimatsystemets självförstärkande loopar väl är igång kan det mycket väl rulla på åtskilliga grader till).

I denna uppenbara destruktivitet är Durban-paketet det hittills tydligaste indiciet på att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att lösa klimatkrisen. Ställda mot överenskommelsens monumentala vettlöshet blir vanliga bortförklaringar som dåligt ledarskap eller nationell prestige futtiga och förlorar i trovärdighet.

Det är visserligen lätt att göra narr av Lena Eks plumpa reaktion i söndags natt men faktum är att hon och de flesta andra säkert vill rädda klimatet och hoppas att genom små steg i rätt riktning kunna göra det. Men om hon och vi andra i själva verket sitter fast i ett system som inte tillåter att långsiktiga ekologiska nödvändigheter prioriteras över kortsiktiga ekonomiska vinster finns ingen anledning att ställa förhoppningar om en bättre överenskommelse längre fram. I så fall kommer spelet att fortgå och de verkliga åtgärderna att förhalas ända tills systemet kollapsar av sina inre motsägelser – eller möter en utmanare som är tillräckligt stark för att besegra det. Att bygga en global systemkritisk rörelse på solidarisk och ekologisk grund framstår därför som huvuduppgiften efter Durban.

Rikard Warlenius

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Efter Carema

2011-12-06 13:35

Privatiseringarna inom välfärdssektorn har inte lett till ökad kvalitet eller effektivitet. Det främsta resultatet är privata vinster. För skattebetalarna kostar vinstdriften mer än vad den smakar.

”Det är som att jobba på en akutmottagning, man hinner inget annat än att lösa katastrofer” – så säger en bekant som tagit ett vikariat på en privatiserad förskola. En annan vikarie, en 20-åring utan pedagogisk utbildning, är ensam ute med ett tjugotal barn hela eftermiddagarna. Få anställda och låga löner är en modell som möjliggör för ägaren, som köpt loss några kommunla förskolor, att plocka ut flera miljoner om året i vinst. Varför klagar vikarierna inte högljutt? De vågar inte för de är rädda att förlora jobbet.

Vi har nyligen bevittnat Caremaskandalen – vanvårdade åldringar på ett boende som drivs av Carema Care. Carema Care har gjort stora vinster och till stor del hamnade dessa i skatteparadis. Det är en komplicerad företagsstruktur där Carema och flera mindre vårdföretag ägs av moderbolaget Ambea. Enligt tidningen Arbetaren plockas flera miljarder av svenska skattepengar ut i vinst. Ambea köptes förra våren av riskkapitalisterna KKR och svenska Triton, baserat i skatteparadiset Jersey. De gav då Carema miljardlån till onormalt hög ränta. På grund av de höga räntekostnaderna blir det nog inga vinster alls för Carema att betala skatt på i Sverige i år.

Har vi verkligen råd med detta läckage av skattepengar?

På åttiotalet talade man om behovet av valfrihet, alternativa pedagogiska modeller och arbetsmetoder. De offentliga monopolen bröts upp för att åstadkomma högre effektivitet, bättre kvalitet, bättre tillgänglighet och mindre byråkrati. SNS antologi Konkurrensens konsekvenser – vad händer med svensk välfärd? visar att detta sannolikt inte uppnåtts. Det finns i alla fall inga studier som visar det. Möjligen har en viss ökning av tillgänglighet av primärvård uppnåtts. Knappt en femtedel av alla anställda inom välfärdssektorn arbetar idag inom privata företag. Privatiseringen är omfattande, ett systemskifte har skett de senaste tjugo åren. Den tydligaste vinsten av detta är just vinsten, för de som får del av den. För oss skattebetalare är det ganska misslyckat.

Johan Alvehus, ekonomie doktor från Lund, skriver att vinsterna i välfärdsektorn skapas genom att kostnaderna minskas. ”Det är genom att leverera tjänsten billigare som företagen konkurrerar med varandra, det är på det sättet som man vinner upphandlingar och det är så man genererar vinst. Att inbilla sig att det i denna typ av kvalificerade verksamheter går att konkurrera med låga kostnader utan att det går ut över kvaliteten ska man inte göra.” (Svd, Brännpunkt 2011-11-11).

En av de stora utmaningarna vi står inför är hur vi ska finansiera välfärden. Att då bygga ett system som läcker skattepengar till privata vinster, antingen de går direkt till ägarens ficka eller hamnar i skatteparadis genom trixande med internräntor, är fel väg. Det ger inte det som var avsikten och bör ändras. Därför bör vi underlätta för skolor med alternativ pedagogik och personaldrivna vårdcentraler som har eleverna eller patienternas bästa som mål, men ut med vinstdrivande företag. Det blir för dyrt.

Annika Hjelm

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Durban: misslyckande eller vändpunkt?

2011-11-28 12:38

Världens länder står i begrepp att avstå från att avvärja en global klimatkatastrof. Kan Durbans tradition av radikal organisering tillsammans med den våg av uppror som sveper över världen bidra till att detta klimatmöte blir en vändpunkt?

Redan innan klimattoppmötet i Durban inleddes idag har det kallats för ett misslyckande. Om 13 månader, den 31 december 2012, tar Kyotoprotokollets första åtagandeperiod slut och ingen tror att en överenskommelse om en förlängning kommer att vara på plats till dess. Därmed försvinner de enda internationellt bindande löftena om utsläppsminskningar och världen går tillbaka till ett tillstånd av globalt klimatkaos. De flesta stora utsläpparländer har visserligen rapporterat in frivilliga mål, men inget tvingar dem att följa dem och de leder sammantaget ändå till minst 3,2 graders temperaturhöjning – långt mer än de två graders uppvärmning som världen förband sig till i Cancún för ett år sedan.

Att världens länder sålunda avstår från att avvärja en global klimatkatastrof är en tämligen enastående händelse. De vet att utsläppen av växthusgaser aldrig har varit högre och att klimatförändringarna aldrig har varit mer påtagliga, de känner till riskerna. Att i det läget fortsätta pilla i detaljfrågor men strunta i själva kärnan – att minska utsläppen – kommer att betraktas som ett misslyckande av episka proportioner, men det måste ändå beskrivas som ett fullt medvetet val. Ingen statsledare kan ju skylla på att de inte visste vad som behövde göras. Att sluta elda fossila bränslen är egentligen en mycket enkel sak.

Detta väldiga misslyckande måste förklaras, för ska vi någon gång kunna reparera det behöver vi veta ungefär vad det var som gick snett. Det kommer att skyllas på en massa saker: USA, Kina, FN, demokratin, kapitalismen, det mänskliga psyket osv. Det ligger säkert något i allt detta, men att det främst är ett misslyckande för de stora utvecklade länderna torde stå klart. De är världens ekonomiska och militära stormakter och har dessutom förbundit sig till att gå före i klimatfrågan, men väljer ändå sina egna kortsiktiga intressen framför globalt ansvarstagande. De är regeringarna i Nordamerika, Europa, Japan, Oceanien som måste ändra inställning radikalt om vi ska kunna undvika katastrofen. Och om de inte själva inser det, måste de pressas till det.

Det vore naivt att tro omfattande förändringar av förhandlingarnas mål och mening kommer att ske redan i Durban de två kommande veckorna. Men kanske kan en kombination av rörelser i tiden och rummet bidra till att göra klimatmötet till en vändpunkt. I Durban är den globala miljörasismen särskilt påtaglig. Söder om stadens hamn – Afrikas största – breder tunga industrier ut sig, hitlockade av bristande miljöregleringar och världens billigaste el. Kolkraftverk och raffinaderier spyr ut sina giftiga gaser över den fattiga, svarta befolkningen i vad som kallas ”Cancer valley”. Här i södra Durban finns en stridbar miljörörelse för vilken sociala och ekologiska frågor är obönhörligt sammantvinnade. I hamnen bildades landets moderna fackföreningsrörelse genom en storstrejk 1973, och staden har tidigare sett stora och radikala mobiliseringar, som till FN:s möte om rasism 2001. Det var rent av i Durban som Mahatma Gandhi utvecklade sin ickevåldsmetod Satyagraha innan han for till Indien och kastade ut britterna.

Samtidigt framstår 2011 som ett märkligt omvälvande år: den arabiska våren, Taksim-torget i Aten, indignados i Spanien, studentstrejker i Frankrike, England och Chile, ockupationen av Wall Street och hundratals andra platser. Finanskrisens offer har äntligen börjat organisera sig och formulera en dagordning för verklig demokrati, minskade ekonomiska klyftor och en ekonomi som inte ödelägger våra ekosystem. Kanske förmår kombinationen av tidens upprorsanda och platsens radikala traditioner skapa något mäktigt i Durban; det förefaller i alla fall troligare än ett verkligt genombrott inne i klimatförhandlingarna.

Rikard Warlenius

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: MP kritiskt mot Europeisk grön krislösning

2011-11-25 14:30

Europeiska Gröna Partiet förespråkar ett ”modigt kvantsprång” mot ytterligare centralisering av EU. Men en sådan poltik riskerar att förvärra den ekonomiska krisen och paralysera unionen i åratal.

Nu i dagarna har det Europeiska Gröna Partiet haft kongress i Paris. Det var en trevlig tillställning. Miljöpartiet fick igenom en resolution om EU:s fiskepolitik och hade stort inflytande på de nya stadgarna. Men om någon hoppats att kongressen skulle leverera ett grönt svar på skuldkrisen är jag rädd att man blir besviken.

Under extrem tidspress röstade kongressen dock igenom en deklaration om frågan. Men Parisdeklarationen är ingen lösning. Det är många stora ord, mycket vänsterretorik, några praktiska åtgärder som går åt rätt håll utan att desarmera krisbomben; och ett antal orealistiska förslag om att centralisera makten som inte löser problemen. Tråkigt nog tycks de europeiska gröna stå minst lika handfallna inför krisen som EU-ländernas regeringar.

Den europeiska skuldkrisen är egentligen två kriser: en bankkris och en eurokris. Under många år har bankerna – underblåsta av en osund bonuskultur - agerat vårdslöst och lånat ut för mycket pengar. Risken är att det finansiella systemet kollapsar och utlöser en depression.

Samtidigt håller EMU på att bryta samman. Om en valutaunion ska fungera behöver medlemmarna utvecklas i samma takt. Människor måste vara beredda att byta land och flytta dit jobben finns om de blir arbetslösa, och det behövs stora överföringar av pengar till länder som drabbas av lågkonjunktur. Allt detta saknas i EMU.

Länder som Grekland, Irland, Spanien, Portugal och Italien har drabbats hårt. När lågkonjunkturen bröt ut 2008 kunde länder med egen valuta som Island och Storbritannien stimulera ekonomin med räntesänkningar och devalveringar, men euroländerna saknar den möjligheten. Istället har de fastnat i lågkonjunkturen och sjunker nu långsamt ner i ett statsfinansiellt träsk. Grekland hankar sig fram från krispaketet till krispaket, och kommer förr eller senare tvingas ställa in betalningarna. Det kan bli gnistan som får Europas banksystem att explodera.

Grekland behöver antingen en riktig devalvering, eller sänka lönerna med uppåt 30 % för att bli konkurrenskraftiga. I praktiken innebär en sådan interndevalvering flera år av nedskärningar och massarbetslöshet för att tvinga ner lönerna. Det sociala och mänskliga priset för en interndevalvering är mycket högt.

EMU är en del av problemet. Den amerikanske nobelpristagaren Paul Krugman har nyligen försökt förklara hur det kunde gå så illa. Han påpekar att EMU är ett politiskt projekt som drivits igenom av det han kallar ”trista, grymma romantiker” som sätter sina drömmar om ett enat Europa högre än verkligheten och de människor som drabbas av politiken.

Nu ser vi resultatet. Det finansiella systemet står på randen av en kollaps. Det ena krispaketet avlöser det andra. Regeringar faller medan populister och högerextremister skördar valframgångar.

Det som behövs nu är modet att våga tänka nytt. EU måste släppa prestigen. Länder som inte är med i valutaunionen bör få rätten att slippa. De länder som vill lämna för att möta krisen på ett socialt ansvarsfullt sätt måste få rätt och hjälp att göra det. Det här är inte alldeles enkelt. Den mest realistiska lösningen kan mycket väl vara att det är Tyskland och några andra länder som lämnar EMU och skapar en ”nordlig euro”. Det är sådant som måste övervägas.

Parisdeklarationen innehåller många förslag som är bra på sikt och minskar risken för en ny bankkris om 10-20 år. De europeiska gröna vill göra upp med bankernas bonuskultur, öka transparensen, och re-kapitalisera bankerna. Man talar mycket om hållbarhet och social rättvisa, och till skillnad från miljöpartiet vågar man säga klart och tydligt att både inkomster och förmögenheter behöver utjämnas.

Men man blundar för problemen med EMU och förespråkar istället ett ”modigt kvantsprång” mot ytterligare centralisering. EU-skatter ska införas med majoritetsbeslut. EU-budgeten ska öka kraftigt, och utan att det sägs rent ut verkar det vara en tiodubbling eller mer som avses. Man vill också ge ut euro-obligationer, vilket är att skjuta problemen framför sig och finansiera kommande krispaket med sedelpressen. De här förslagen kräver enhällighet mellan samtliga medlemsstater, och förutom begränsade former av euro-obligationer är det orealistiskt att de blir verklighet.

Men det värsta är ändå Parisdeklarationens krav på ett nytt EU-fördrag som ska avskaffa vetorätten på många områden, och ska träda i kraft även om det bara accepteras av en majoritet. EGP vill alltså låtsas som att vetorätten mot fördragsändringar inte existerar, och agera som om medlemmarna upphört att vara självständiga och förvandlats till delstater i en förbundsstat. Åtminstone Storbritannien skulle allvarligt överväga utträde om EU beter sig så, och flera länders författningsdomstolar (däribland Tyskland) skulle helt enkelt vägra godkänna fördraget. Den ekonomiska krisen är tydligen inte illa nog. Istället ska vi gå in i en konstitutionell kris som skulle paralysera unionen för flera år framöver!

Det är inte det vi behöver, och miljöpartiets delegation röstade emot de dåliga inslagen i Parisdeklarationen. Förra gången EU ändrade sina fördrag tog det 8 år från att första toppmötet i Laeken tills att Lissabonfördraget trädde ikraft.

Krisen behöver en lösning redan idag, och det är inte sannolikt att dagens EMU överlever så länge. Krisen har redan fått många gamla anhängare att omvärdera valutaunionen. Man kan hoppas att EGP går igenom samma utveckling. I politiken måste man våga se problem, och formulera lösningar.

Max Andersson

Parisdeklarationen: http://europeangreens.eu/congress/?page_id=417 Krugman: http://www.nytimes.com/2011/11/21/opinion/boring-cruel-euro-romantics.ht...

LEDARE: Grönt recept mot skuldkrisen

2011-11-09 14:06

Det flesta stora samhällsomvälvningar växer fram ur kriser. Därför är den pågående skuldkrisen inte bara negativ utan också ett tillfälle att greppa för alla som redan tidigare varit övertygade om att den dominerande liberalkapitalistiska tillväxtmodellen är ohållbar.

Frågan är: Blir det da capo på traditionell vänster? Eller återfall i förlegade nostalgidrömmar? Eller kommer gröna rörelser att lyckas visa att skuldkrisen och miljökrisen hänger ihop och måste lösas i ett sammanhang?

När Le Monde Diplomatique gör en ”enkät i eurotemplet” är det den franske gröne EU-parlamentarikern Pascal Canfin som får komma med den tuffaste kritiken mot Europeiska Centralbanken, som han jämför med Sovjetunionens politbyrå. Han anklagar ECB för att bedriva en nyliberal ideologisk kampanj genom sina krav på flexiblare arbetsmarknad, nedrustning av den sociala servicen och ytterligare avreglering av kapitalmarknaden.

Det är utmärkt. Men är det grönt?

När en annan grön EU-parlamentariker, tysken Sven Giegold, framträdde för en tid sedan på ett möte i Bryssel betonade han att det nu gäller att vara praktisk, inte bara visionär eftersom ett sådant perspektiv saknar kontakt med befolkningen. Samtidigt underströk han att det inte bara handlar om skuldkris, utan om en systemkris. Hans recept handlade om stora hållbara investeringar i de rika länderna, strukturreformer i problemländerna, avskrivning av skulder i t ex Grekland. Skatter på kapitalinkomster, Tobinskatt, euroobligationer, tuff reglering av banksektorn, mer statliga utgifter typ Green New Deal i överskottsländer, samordnade miljö-, kapitalvinst- och förmögenhetsskatter.

Radikalt och bra. Men grönt?

Många tycks ta för givet att en finanskris måste bemötas med traditionella vänstersvar. En sorts pånyttfödelse för Marx spås till och med i den liberala ryska tidningen Novaya Gazeta, som tolkar Wall-street protesterna som ett bevis för att finanskapitalismen har skapat ”alienation” mellan människor och produktion, mellan människor och människor, något som Marx förutsåg i en skrift redan 1844.

I en artikel i Malaysiabaserade Third World Resurgence analyseras krisen i euroområdet. Som tänkbara botemedel nämns olika keynesianska reformer. Den mest långtgående varianten vore ”progressivt utträde ur euron”. I princip skulle det möjliggöra en radikal vänstervridning, med bl a banknationalisering och ökat statligt ägande. Finansmarknad och spekulationer skulle kunna trängas tillbaka, devalvering skulle kunna öka konkurrenskraften för exportvaror.

Men, varnar artikeln, ”ett huvudproblem för ett progressivt utträde ur euron skulle bli att undvika en återgång till nationell autarki (självförsörjning)”. Att risken finns ger den franska nerväxtideologen, Serge Latouch, exempel på när han nämner Amishfolket som ett relevant exempel för 2000-talets samhällsomvandling.

Visserligen är ökad självtillit en grundbult i grönt tänkande. Men nationell isolering och återgång till 1800-talsteknologi kan inte vara ett grönt svar på en finanskris på 2000-talet. Inte heller räcker det med förgrönade varianter av socialdemokratisk keynesianism.

Kanske skall det gröna hoppet ställas till Ockupera Wall Street-rörelsen. Visserligen verkar rörelsen vilsen om vad den vill. I ett Spiegel-samtal har två företrädare för den tyska varianten av rörelsen mest bara entusiasm att sätta emot en bankdirektörs respektfulla men iskalla konstaterande att det rådande ekonomiska systemet visserligen är bristfälligt, men ändå det enda möjliga.

Ockupera-rörelsens vilsenhet är ändå bättre än den traditionella vänsterns och finanskapitalets trosvisshet. Ockupera-rörelsen har sett att kejsaren är naken, men nöjer sig inte med att dölja det nödtorftigt, utan söker ett helhetsalternativ till kejsardömet. Bör inte de gröna delta i den kampen? En sorts svar kanske kommer när Europeiska Gröna Partiet kongressar i Paris kommande helg.

Per Gahrton

Enqûete dans le temple de l’euro, LMB Novembre 2011
Prizrak Marksa, Novaya Gazeta 24.10.2011
The Greek and eurozone turmoil: A crisis with deep roots, TWR nr 253
Serge Latouch: Le pari de la décroissance, Fayard 2006
Die Welt verändern, Der Spiegel 44/2011

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Wijkmans klarsyn och blindhet

2011-11-02 08:57

I Den stora förnekelsen argumenterar Anders Wijkman och Johan Rockström utmärkt väl för att klimatdebatten ska utgå från vetenskapliga fakta. Men boken innehåller ett sakfel – tvärtemot vad de hävdar finns det betydande skillnader mellan de svenska partiernas miljöpolitik.

Klimatkrisen handlar inte bara om ett framtidshot utan också om dagsaktuell verklighet. Och det är inte bara människor på Maldiverna och i Bangladesh som märker påtagliga effekter. Att uppvärmningen redan idag påverkar också Sverige påmindes man om av en förstasidesrubrik häromdagen: ”Forskare varnar för strandtomter (SDS 31/10)”.

I artikeln konstaterade polarforskaren Dorthe Dahl-Jensen att ”det är bäst att möta klimathotet genom att bygga högre upp”. Inne i tidningen visade en karta att större delen av Skånes västkust kommer att dränkas om havet stiger tre meter. Ändå kan man i samma tidning läsa en insändare av en ”doktor i ekonomisk historia” från Trelleborg, en av de orter som till stor del dränks redan vid en meters havshöjning, som avfärdar klimatkrisen som ”världssamfundets miljöreligion”.

Man kan förstå att Anders Wijkman i sin senaste bok, ”Den stora förnekelsen”, skriven tillsammans med Johan Rockström, utstrålar resignation. Vi VET ju vad som pågår, de vetenskapliga bevisen är överväldigande och vetenskapssamfundet förkrossande enigt. Dessutom vet vi i princip vad som skulle behöva göras för att bromsa felutvecklingen. Ändå sker inget radikalt, klimatkonferenserna i Köpenhamn och Cancun blev fiaskon och inget tyder på att nästa konferens i Durban skall ge handfastare resultat.

Wijkman och Rockströms bok är en klarsynt översikt över klimatproblematiken. Klimatförnekarna sågas sakligt men effektivt. Författarna väjer inte för att ifrågasätta det allra heligaste: Den BNP-mätta tillväxten. ”Den stora förnekelsen” visar tydligt sambandet mellan i-världens groteska överkonsumtion och klimatkrisen. Positiva förord har införskaffats från inte bara ärkebiskopen, utan också ordföranden i LRF och rektorn vid Lantbruksuniversitetet. Boken fick viss uppmärksamhet när den utkom tidigare i år. Ändå tycks den ha gått obemärkt förbi de verkliga makthavarna i näringsliv och samhälle, inte minst Anders Wijkmans tidigare partipolitiska hemvister, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Tyvärr är det inte förvånande, inte bara för att dessa partier valt BNP-tillväxt framför miljö, utan också för att den f d partipolitikern Anders Wijkman på ett förvirrande sätt placerar alla politiker i samma fålla. Han berättar målande hur han ”stångat pannan blodig” när han försökt få sina partivänner att inse grundläggande miljöfakta, inte minst den eviga BNP-tillväxtens omöjlighet. Därav drar han slutsatsen att ”partierna, som borde leda utvecklingen, fungerar istället ofta som bromsklossar”. Alltså - ”partierna” i allmänhet, alla de existerande partierna utan undantag?

Ja, Wijkman antyder inte någonstans i boken att det kan finns skillnader mellan partierna i den svenska riksdagen eller EU-parlamentet när det gäller synen på orsakssamband, evig BNP-tillväxt, fortsatt konsumtionshysteri i i-länder och konkreta reformförslag.

Ändå vet var och en som kan läsa innantill att det finns betydande skillnader mellan de politiska ideologierna och partierna. Det är möjligt att inte ens de radikalaste gröna programmen är tillräckligt radikala. Men att ge intryck av att gröna partier i Sverige och Europa inte på något sätt har en annan politik när det gäller klimat- och miljökrisen än de partifamiljer i vilka Wijkman stångat sin panna blodig, är så oseriöst att förtroendet för allt annat han skriver riskerar att rubbas. Det vore synd eftersom han är en av de kunnigaste miljödebattörerna i dagens Sverige.

Det är lite patetiskt att Anders Wijkman inte tycks kunna erkänna att hans val av partipolitisk hemvist varit käpprätt åt pipan om han verkligen haft som förstahandsavsikt att genomdriva en radikal miljöpolitik. Och direkt kontraproduktivt blir det om han för att dölja sina privata felval buntar ihop samtliga partier, röda, gröna, blå och bruna, till en föraktlig sörja av ”politiker” som inte vill ta klimat- och miljökrisen på allvar.

Men kanske har han bara uttryckt sig slarvigt i detta avseende. I andra avseenden har han lyckligtvis varit noggrannare och, tillsammans med Johan Rockström, åstadkommit ett faktadigert miljödokument som bör kunna hejda spridningen av ekonomiska doktorers och andra förnekares hemsnickrade desinformation.

Per Gahrton

DEBATT: Guy Fawkes spökar på Wall street

2011-10-27 10:25

"Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot."

Krutkonspirationen 1605, då Guy Fawkes med flera den 5 november försökte spränga det brittiska parlamentet i luften, har aldrig glömts bort i Storbritannien. 1606 började Gunpowder Treason Day firas, sedermera med namnet Guy Fawkes Night (även kallad Bonfire Night och Fireworks Night). Dagen kom till som en hyllning till den överlevande monarken, men händelsen har även firats på rakt motsatt vis. Som exempel producerade gruppen runt anarkisttidningen Freedom på 1970-talet ett klistermärke med texten ”Guy Fawkes – the only one to enter parliament with honest intentions”.

Seriealbumet V for Vendetta från 1980-talet av Alan Moore och David Lloyd – som blev lyckad långfilm 2006 – spinner vidare på denna krutkonspiration och hjältefiguren uppträder i samma typ av Guy Fawkes-mask som medlemmarna i gruppen Anonymous. Den grupp som nu ses vid de manifestationer som går under benämningen ockupationer i ett antal städer i världen. När den arabiska våren gått över spansk sommar till amerikansk höst är nog – fortfarande efter en dryg månad – Occupy Wall street och manifestationen i Zuccotti Park (fd Liberty Plaza) den mest kända. Twitterflödet i frågan får en att tappa andan.

Occupy Wall Street initierades av gruppen runt Adbusters i Vancouver. Adbusters grundades 1989 av Kalle Lasn och Bill Schmalz och ligger bakom initiativ som till exempel Buy Nothing Day och TV Turnoff Week. Lasn förklarade i en intervju 1996 tankarna bakom Adbusters:

”What we're trying to do is pioneer a new form of social activism using all the power of the mass media to sell ideas, rather than products. We're motivated by a kind of ‘greenthink‘ that comes from the environmental movement and isn't mired in the old ideology of the left and right”

Adbusters agiterar nu för den Bank Transfer Day då vi (vilket också närmare 20 000 Facebookanvändare sagt sig vara beredda till) förväntas ta ut våra pengar från bankerna för att få finansoligarkin i gungning. Att man valt just den 5 november för aktionen är förstås ingen tillfällighet.

Occupy Wall Street har av vänsterbloggare anklagats för att vara ett mediajippo och en tummelplats för serietidnings-exhibitionister, lättköpta PR-argument och en till intet förpliktigande ”klassmedvetenhet” där ju i princip alla ingår i de 99 procent som sägs stå mot den klick som har makten.

Visst finns det grund för dessa argument, men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Rörelsens brister har delvis byggt dess framgång och dessutom är denna typ av social ventil och utbildningsplats i deltagardemokrati alldeles för viktig för att så lättköpt avfärdas. Dessutom befinner sig rörelsen i den uppbyggnadsfas som det talas om redan i det allra första inlägget på occupywallstreet.org:

”Inspired by the popular assemblies of Egypt, Spain, Oaxaca and worldwide, those gathered will work to find a common voice in one clear, unified demand.”

Självfallet finns det ett stort mått av frustration hos deltagarna över såväl den amerikanska samhällsekonomin som den privata: 2010 levde var sjätte amerikan under fattigdomsstrecket och mer än 45 miljoner amerikanska invånare tar i dagsläget emot matkuponger. Men rörelsen vill mer än att ha mat på bordet. Protesterna riktar sig mot den sociala och ekonomiska ojämlikheten, mot företagens girighet och den politiska korruptionen. Att rörelsen i övrigt saknar program och tydlig organisation har gjort den inkluderande, välkomnande och socialt experimentell. Bortsett från en handfull antisemitiska inslag bärs rörelsen fram av en entusiastisk strävan efter demokratisk kontroll – en strävan präglad av solidaritet, inbördes hjälp och ömsesidig respekt.

Rörelsens högsta beslutande organ – generalförsamlingen, där alla är välkomna, är i sig ingen modell för ett alternativt samhälle. Men den blir ett exempel på ett annat förhållningssätt till politik – ett exempel på att man inte behöver ta storföretagens och storpolitikens struktur för given. Går det sedan att återvända till gamla invanda tankespår? Steve D’Arcy svarar på Z-Net:

”… more and more people are bound to ask themselves, “Can we bear to return to the corrupt and contemptible farce of official politics? (...)” And to that question, there can only be one answer: “No, we cannot.”

Martin Nilsson

info ( at ) cogito.nu