Allianspartierna utger sig för att företräda en liberal idétradition, men den förda politiken pekar i motsatt riktning, skriver Johan Hedrén, docent vid Linköpings universitet och ledamot i Cogito.

I veckan som gick lanserade den borgerliga alliansen sin valkampanj. Den bärande figuren i retoriken är att valet står mellan tillbakagång eller förnyelse. Det är ingen tvekan om att förnyelse i själva verket betyder mer av det vi redan har alldeles för mycket av: tillväxt. Mera pengar och mera prylar är vad det ständigt handlar om även när de rätta begreppen marknadslösningar, konkurrens, tillväxt och så vidare maskeras av nonsensversioner av begrepp som solidaritet, trygghet och arbetarparti.

Östgötacorrespondentens ledare den 11 augusti beklagar att Folkpartiet i dagsläget inte företräder en socialliberal politik, utan istället levererar det ena populistiska kravet efter det andra. Det är i och för sig en rätt märklig synpunkt eftersom partiet inte har varit i närheten av socialliberalismen sedan Bengt Westerbergs tid som partiledare, men intressant såtillvida att även borgerlighetens egna företrädare förfasas över bristen på ordning och reda i ideologisvängen inom de egna leden. Populismen är utan tvekan ett allvarligt politiskt problem, ett problem som vi tidigare förknippade med oseriösa politiska aktörer som Ny demokrati och Sverigedemokraterna, men som numera tycks vara på väg att vara utmärkande även för de borgerliga partierna.

Ibland möter man fortfarande fördomen mot den gröna ideologin att den skulle utmärkas av att vara begränsande, utvecklingsfientlig och fylld av krav som på olika sätt inskränker frihet. Det är naturligtvis en grov missuppfattning, men när den uppfattningen förfäktas av en borgerlig debattör innebär det också ett rejält skott i foten eftersom den av borgerligheten retoriskt hyllade friheten ofta paras med en borgerlig politisk praktik av frihetsinskränkande handlingar. Listan kan göras lång med exempel på hur borgerliga debattörer och politiker hänvisar till vad de uppfattar som absoluta principer, överordnade värdeskalor, tvingande normer samt kulturella inneslutningar och utestängningar.

Ett bra exempel är de artiklar av DN:s förre chefredaktör Svante Nycander som publicerats i den debatt som nu pågår i DN om liberalismen. Rubriken på en av hans artiklar är slående: ”Liberal kultursyn handlar om mångfald och öppenhet”. Om Nycander har rätt är hans egen kultursyn allt annat än liberal. Men han har naturligtvis inte rätt. En av hans besynnerliga teser är att de svenska universiteten håller på att förvandlas till ”vänsterbastioner”. Istället för en universitetsvärld som vägletts av en vetenskapsteoretisk konsensus – positivism – har vi nu olyckligtvis hamnat i ett läge med många olika teorier om vad man kan veta och hur god forskning bör bedrivas, menar han. Denna mångfald är alltså något att förfasas över, och räddningen är att åter införa klara, enkla och entydiga regler om rätt och fel, bra och dåligt samt ont och gott i forskningsvärlden.

Alla med lite inblick i den internationella utvecklingen av vetenskap vet att Nycanders ståndpunkt är slappt och naivt grundad, och att den mångfald vi nu har istället är ett uttryck för öppenhet i ett i övrigt hårt reglerat och konservativt system. De som Nycander vårdslöst föser samman i den luddiga kategorin ”postmodernister och vänsteranhängare” utgör en lång rad sinsemellan synnerligen olika teoretiker som dock har det gemensamt att de dragit ner brallorna på de tämligen få och ofta privilegierade ideologiproducenter som förut burit upp den positivistiska hegemonin.

Lika avslöjande är alliansregeringens och de borgerliga partiernas kulturpolitik. I de nya moderaternas idéprogram fastslås att ”det är av stor betydelse att kulturlivet förmår leva upp till kraven på vitalitet och mångfald”, och fortsätter sedan med att konstatera att det är statens uppgift ”att särskilt svara för att kulturarvet vårdas och att skapa förutsättningar för det nyskapande att utvecklas på sina egna villkor”. Under det gångna riksdagsåret lade alliansregeringen fram sin proposition om en ny kulturpolitik. En av de mer uppmärksammade förändringar som torgfördes där var avskaffandet av målet att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. Alla vet att kommersialisering av kultur innebär likriktning, förflackning och fördumning, men alla vill kanske inte erkänna detta? Hur som helst är konflikten med moderaternas uttalade målsättning att det är statens roll att tillse att det nyskapande får utvecklas på sina egna villkor uppenbar, men det viktiga är ju, har vi förstått, att marknaden får härja så fritt som möjligt.

Ytterligare ett exempel på den borgerliga politikens ideologiska rörighet och motsägelsefullhet hittar vi i Folkpartiets kulturpolitik. På samma naiva sätt som Nycander vill ha en enkel och monopolitisk vetenskaplig värdeskala, vill Folkpartiet se till att kulturen mäts och bedöms utifrån en gemensam kvalitetsmåttstock. För att kulturen ska kunna vara emancipatorisk, heter det, får det inte råda några tvivel om ”vilken riktning som är mer meningsfull än andra”, och därför vill man inrätta expertpaneler som sorterar och rensar undan allt som egentligen är skräp. För värdepluralism kan väl ingen liberal acceptera?

Johan Hedrén