I Den stora förnekelsen argumenterar Anders Wijkman och Johan Rockström utmärkt väl för att klimatdebatten ska utgå från vetenskapliga fakta. Men boken innehåller ett sakfel – tvärtemot vad de hävdar finns det betydande skillnader mellan de svenska partiernas miljöpolitik.

Klimatkrisen handlar inte bara om ett framtidshot utan också om dagsaktuell verklighet. Och det är inte bara människor på Maldiverna och i Bangladesh som märker påtagliga effekter. Att uppvärmningen redan idag påverkar också Sverige påmindes man om av en förstasidesrubrik häromdagen: ”Forskare varnar för strandtomter (SDS 31/10)”.

I artikeln konstaterade polarforskaren Dorthe Dahl-Jensen att ”det är bäst att möta klimathotet genom att bygga högre upp”. Inne i tidningen visade en karta att större delen av Skånes västkust kommer att dränkas om havet stiger tre meter. Ändå kan man i samma tidning läsa en insändare av en ”doktor i ekonomisk historia” från Trelleborg, en av de orter som till stor del dränks redan vid en meters havshöjning, som avfärdar klimatkrisen som ”världssamfundets miljöreligion”.

Man kan förstå att Anders Wijkman i sin senaste bok, ”Den stora förnekelsen”, skriven tillsammans med Johan Rockström, utstrålar resignation. Vi VET ju vad som pågår, de vetenskapliga bevisen är överväldigande och vetenskapssamfundet förkrossande enigt. Dessutom vet vi i princip vad som skulle behöva göras för att bromsa felutvecklingen. Ändå sker inget radikalt, klimatkonferenserna i Köpenhamn och Cancun blev fiaskon och inget tyder på att nästa konferens i Durban skall ge handfastare resultat.

Wijkman och Rockströms bok är en klarsynt översikt över klimatproblematiken. Klimatförnekarna sågas sakligt men effektivt. Författarna väjer inte för att ifrågasätta det allra heligaste: Den BNP-mätta tillväxten. ”Den stora förnekelsen” visar tydligt sambandet mellan i-världens groteska överkonsumtion och klimatkrisen. Positiva förord har införskaffats från inte bara ärkebiskopen, utan också ordföranden i LRF och rektorn vid Lantbruksuniversitetet. Boken fick viss uppmärksamhet när den utkom tidigare i år. Ändå tycks den ha gått obemärkt förbi de verkliga makthavarna i näringsliv och samhälle, inte minst Anders Wijkmans tidigare partipolitiska hemvister, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Tyvärr är det inte förvånande, inte bara för att dessa partier valt BNP-tillväxt framför miljö, utan också för att den f d partipolitikern Anders Wijkman på ett förvirrande sätt placerar alla politiker i samma fålla. Han berättar målande hur han ”stångat pannan blodig” när han försökt få sina partivänner att inse grundläggande miljöfakta, inte minst den eviga BNP-tillväxtens omöjlighet. Därav drar han slutsatsen att ”partierna, som borde leda utvecklingen, fungerar istället ofta som bromsklossar”. Alltså - ”partierna” i allmänhet, alla de existerande partierna utan undantag?

Ja, Wijkman antyder inte någonstans i boken att det kan finns skillnader mellan partierna i den svenska riksdagen eller EU-parlamentet när det gäller synen på orsakssamband, evig BNP-tillväxt, fortsatt konsumtionshysteri i i-länder och konkreta reformförslag.

Ändå vet var och en som kan läsa innantill att det finns betydande skillnader mellan de politiska ideologierna och partierna. Det är möjligt att inte ens de radikalaste gröna programmen är tillräckligt radikala. Men att ge intryck av att gröna partier i Sverige och Europa inte på något sätt har en annan politik när det gäller klimat- och miljökrisen än de partifamiljer i vilka Wijkman stångat sin panna blodig, är så oseriöst att förtroendet för allt annat han skriver riskerar att rubbas. Det vore synd eftersom han är en av de kunnigaste miljödebattörerna i dagens Sverige.

Det är lite patetiskt att Anders Wijkman inte tycks kunna erkänna att hans val av partipolitisk hemvist varit käpprätt åt pipan om han verkligen haft som förstahandsavsikt att genomdriva en radikal miljöpolitik. Och direkt kontraproduktivt blir det om han för att dölja sina privata felval buntar ihop samtliga partier, röda, gröna, blå och bruna, till en föraktlig sörja av ”politiker” som inte vill ta klimat- och miljökrisen på allvar.

Men kanske har han bara uttryckt sig slarvigt i detta avseende. I andra avseenden har han lyckligtvis varit noggrannare och, tillsammans med Johan Rockström, åstadkommit ett faktadigert miljödokument som bör kunna hejda spridningen av ekonomiska doktorers och andra förnekares hemsnickrade desinformation.

Per Gahrton