Sverige rasar i högskatteligan och barnfattigdomen ökar. Men så fort givande blir en fråga om strukturell omfördelning av ekonomiska resurser vill inte liberalerna vara med.

Allt medan Socialdemokratin brottas med misstankar om bidragsfusk (partiordförande) och bojkottar debatter (partiledardebatten i Agenda 9/10) så förändras Sverige. Inte därmed sagt att allt var bättre förr. Arbetarrörelsens likhetssträvan har under 1900-talet inte bara inkluderat människor i välfärden, utan också marginaliserat den som inte passade in i folkhemsbygget. Men vissa saker har varit bättre förr. Till exempel skulle nog samhällets mest utsatta grupp – fattiga barn – önska att oppositionen gjorde skäl för namnet och fokuserade mer på utsatta barn i sina höstbudgetar. Rädda Barnens fördjupningsrapport som kom tidigare i år, ”Välfärd, inte för alla! visar att den relativa barnfattigdomen har ökat sedan 2003. Den absoluta barnfattigdomen minskade dock under 00-talet ända fram till 2008, men sedan dess har även den kurvan vänt uppåt. Finns det månne ett samband mellan att barnfattigdomen ökar och att Sverige samtidigt rasar i högskatteligan? I slutet av september visade en rapport från KPMG på en nedåtgående trend för Sverige vid en jämförelse av skattetrycket i världens länder. På bara ett år har Sverige flyttat sin position från 10:e plats till 25 plats i den internationella högskatteligan.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, menar att det skulle kosta 15 miljarder att utrota barnfattigdomen i Sverige, i betydelsen att ingen skulle behöva leva under en skälig levnadsnivå om 11 000 kr efter skatt för en ensamstående med ett barn. 15 miljarder är också vad ett femte jobbskatteavdrag skulle ha kostat. Totalt har jobbskatteavdrag 1-4 inneburit en skattesänkning på cirka 235 miljarder kronor. Skatt är inte ett självändamål, men när ett samhälle skjuter fler barn utanför välfärdsmarginalen, är det då inte en indikator på att skatterna måste omfördelas bättre och skattebaserna kanske till och med utökas? Vad kan det vara värt, för dig och mig, att barn inte ska behöva vara fattiga?

Skattesänkarpartiernas liberaler tar visserligen med ena handen och ger med den andra. Högermänniskor är många gånger varma och givmilda, långt mer generösa än många skatteivrare på vänsterkanten. Liberalerna har fadderbarn, ger ett extra bidrag till klasskassan och volontärarbetar i sociala sammanhang. Men så fort givandet blir en fråga om strukturell omfördelning räds samma människor att dela med sig. Friheten upplevs vara hotad, skatt är nära på stöld. Allt som räknas är att den egna personen får bestämma vart slantarna ska gå. Man vill idka välgörenhet, inte solidaritet. Men om välgörenhet inte gör människorna väl, om ojämlikhet i sig skapar främlingskänsla och otrygghet, när ska då liberalerna tänka om?

Angela Aylward

info ( at ) cogito.nu

Läs mer:

Rapporten från KPMG

Rädda Barnen om barnfattidom

Aftonbladet: Barnfattigbloggen