De gröna vill vinna mittenväljarna inte bara genom att bejaka opinionen, de vill också förändra den. I spänningsfältet mellan systemförändring och tekniktilltro avgörs partiets framtid.

”Politik är svårt” sa Peter Eriksson i sitt avgångstal på Miljöpartiets kongress. För i politiken räcker det inte att ha rätt, man måste få människor med sig. Kanske fanns där en syftning till de kompromisser med grön politik som språkrören gjort under sin tid vid makten, ibland kritiserade men oftast hyllade, trots allt. För Maria Wetterstrand och Peter Eriksson gjorde MP riks salongsfähiga, fick fler att lyssna till den gröna rösten istället för att per automatik slå dövörat till åt vad som ansågs vara en aktör på marginalen.

Wetterstrand och Eriksson öppnade en dörr mot de breda väljarlagren och de nyvalda språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin har visat att även de vill gå över tröskeln in i mittenväljarnas rike. För trots att gröna profilfrågor fått stå tillbaka och fortsatt kommer att få göra det, resonerar många att bakgrunden är en välvillig plan om att åstadkomma förändring i grönare riktning. Det näst bästa behöver inte vara det bästas fiende. För det har visat sig vara en riktig ekvation att med ett polerat miljöparti stiger opinionssiffrorna. Lägg där till ett frontande av teknik- och företagarvänlig radikalism så ökar förhoppningsvis stödet än mer.

Aldrig så tydligt som efter helgens kongress och omvalet i Västra Götaland talas det om Miljöpartiet som den tredje kraften i svensk politik, både av gröna själva och tyckare utifrån. Denna tredje kraft ska övertyga tack vare framtidstro och teknikoptimism, ett av Fridolins budskap både under Miljöpartiets kongress och i hans senaste bok Maskiner och människor. Att MP i någon mening är mittenradikaler befästs i Fridolins tal när han säger att ”vi är inte statsbärarna, vi är samhällsförändrarna.” Förändringens strategi utgörs av att han med de små berättelsernas dramaturgi skapar en möjlighet till identifikation, och exemplen blir en politisk kompass av verkliga livsöden. Romson kompletterar genom att tala med stora metaforer om världen och en modern utrikespolitik som kräver att ”man inte handlar på ett sätt utomlands och på ett sätt hemma". Väljarna kan känna sig trygga med ett miljöparti som står för en solidarisk framtidstro både på hemma- och bortaplan.

Något tydligare efter helgens kongress synes Miljöpartiets profil som grön folkrörelse bli. Fridolin vill göra det som dåtidens framgångsrika sociala rörelse gjorde i samband med den förra stora (industriella) revolutionen. Genom folkrörelsearbetet kan de gröna skapa en ny medvetenhet som mobiliserar samtidigt som det inkluderar människor i det politiska förändringsarbetet. Politiken ska nu byggas underifrån och stärkas genom att få in erfarenheter från olika delar i samhället. ”Det är bredden som ger profil” svarar Fridolin när reportern ifrågasätter vad som händer med den gröna profilen i samband med breddningen. Romson instämmer, men tangerar även något som berör en större fråga om den gröna ideologin: ”Kom och säg vad du tycker för här finns några som har en vision, vi är trygga i den visionen”.

Allting gott så långt. Men hur hänger den visionen ihop? I sin helhet? Utmaningen för Miljöpartiets språkrör är att inte låta resonanslådan blir för tunn. Dörren står öppen till mittenväljarnas rike men vistelsen där kan hanteras med utgångspunkt i att bejaka de opinioner som finns där, eller att även förändra dem. De små berättelserna såväl som de globala perspektiven måste integreras i en större berättelse om människans existens och denna berättelse är ännu outtalad. Det är berättelsen om den västerländska människans plats i en tillvaro med fler inslag av materiell anspråkslöshet och en (post)modern syn på arbetet. Denna berättelse kan inte berättas utan ord som ohållbar tillväxt, kortare arbetstid och livskvalitet istället för konsumtionskvantitet. Utan detta djupare perspektiv blir de enskilda berättelserna, inte mindre viktiga, men plattare. Och breddningen, ja den kan fortskrida med hjälp av Miljöpartiets populära framtoning. Men det kommer att uppstå en mättnad som beror på hur de andra partierna klarar att koppla på teknikoptimism på sina ursprungliga ideologier.

Ja, vi behöver framtidstro och alla inser vi skillnaden mellan långsiktiga och kortsiktiga mål. Det näst bästa behöver inte bli det bästas fiende. Men om det bästa – en ny makroekonomisk struktur – upplevs som en skamfläck för det gröna partiet så kommer den utbjudna framtidstron blott blir en trösterik berusning, en klimatångestens lindring. Det har sagts många gånger förr, men det tål att sägas igen: det går att hålla två bollar i luften. Miljöpartiet är det tredje alternativet i svensk politik. Men den tredje kraften sätts på prov först i ljuset av det systemskifte som de gröna syftar på i en förlängning. Dessförinnan är de grönas höga opinionssiffror ett lån av de traditionella blocken. Ett lån som Miljöpartiet riskerar att mista om teknikoptimismen till slut även når fram till dessa partier.

Angela Aylward

info ( at ) cogito.nu