LEDARE: Med Löfven tillbaka till 50-talet
Per Gahrton om valet av Stefan Löfven till S-ledare:
Med valet av en gråsossig, materialistisk, kärnkraftskramande, jämställdhetsmotståndare till partiledare väljer Socialdemokraterna att ta det säkra före de osäkra och slå vakt om sina historiska kärnväljare – manliga arbetare i högteknologisk, energislukande storindustri. Den gruppen har krympt sedan 1960-talet, men räcker förmodligen för att hålla kvar S i riksdagen ytterligare några val.
Valtaktiskt betyder det en jättechans för Miljöpartiet. Alla de hel- eller halvgröna grupperingarna inom S trillar på knock-out, socialdemokratiska kärnkraftsmotståndare, miljövänner och feminister blir hemlösa, den sorts ”klasslösa” urbana medelklass som redan sedan ett tag strömmat från S till MP kommer att fortsätta strömma åt samma håll.
I princip borde Jonas Sjöstedts vänsterparti inte heller ha något att frukta. En del av de gröna sossarna kommer fortfarande att föredra V. Men med en av de mest antikommunistiska fackförbundens ledare som S-ledare finns det förstås risk att den gamla traditionen att ”hålla rent” mot de röda lössen i fanan pånyttföds vilket kan göra att V-folk får svårigheter på större arbetsplatser.
Mest att förlora på valet av Stefan Löfven har sannolikt SD, absolut inte för att Löfven skulle ha rasistiska tendenser, utan för att en del av SD-väljarna inte heller är rasister utan snarare frustrerade unga män som har blivit vilsna i en tid av kvinnovälde, mjukissnack, miljömulleri och liknande. Män som vill att män ska vara MÄN och kvinnor helst stå vid spisen och sköta barn kan antagligen mobiliseras både från SD och soffan av en S-ledare som anknyter till 1950-talets värderingar.
Också M kan nog tappa tillbaka en del av de S-väljare som inte tålde Mona Sahlin och blev förvirrade av bråket kring Juholt, trots att de kända ideologiska skillnaderna mellan Juholt och Löfven är minimala.
Men även om MP alltså kan tjäna valtaktiskt på valet av Metall-ordföranden till S-ledare är det ingen allmän grön orsak att jubla. Med Löfvens öppet negativa syn på samarbete med MP (och delvis V) finns det anledning att han är öppen för nya regeringskonstellationer. Om de borgerliga förlorar valet 2014 har chansen att det blir en grönröd regering minskat. En variant är att S söker blåsa liv i den klassiska arbetare-bonde-alliansen, med C. Men det är osannolikt att S+C får majoritet.
En annan, i Sverige hittills otänkbar variant är att S gör som partivännerna i Tyskland gjort flera gånger, bildar stor koalition med M. De två minst miljösinnade, mest gubbiga partierna skulle samregera. Det vore förstås katastrof för gröna värderingar.
I det läget kommer säkert MP, så långt valmatematiken tillåter, försöka hitta en blocköverskridande konstellation som är rimligt grön, varför inte med en grön statsminister.
Det finns förstås ytterligare en möjlighet, nämligen att Löfven överraskar alla och väljer att följa tyska SPD:s exempel när det gäller politik, inte taktik. Det skulle innebära att han med utgångspunkt i SPD:s radikala antikärnkraftslinje öppnar för ett seriöst progressivt grönrött samarbete. Med tanke på MP:s nya intresse för industripolitik (miljövänlig), borde det inte vara helt omöjligt.
Så osannolikt är det inte om man betänker Nixonsyndromet – det vill säga att bara den ivrigaste antikommunisten kunde erkänna kommunist-Kina. På samma sätt behövs det kanske en kärnkraftskramande gråsosse för att leda Sveriges uttåg är kärnkraftssamhället till allmän övergång till förnybar energi. Så kanske 50-talssossen Löfven kan öppna dörren till 2000-talet på vid gavel. Det är en förhoppning. Framtiden får visa.
Per Gahrton
info ( at ) cogito.nu
Nya möjligheter
Hej Per!
Jag håller i stort sett med om din analys när det gäller väljarströmmar mellan S, MP, V, SD, M o.s.v.
Samtidigt tycker jag att ditt bekymrade resonemang om Löfvens negativa inställning till rödgrönt samarbete är lite märkligt. Jag märker att många gröna ägnar sig mer åt att angripa V och S än åt skarp oppositionspolitik. Din insändare i SDS som kritiserade Jonas Sjöstedt var ett exempel på en sådan väldigt konstigt prioritering av stridsfrågor. Tvångssterilisering, finanskris och vårdskandaler får stå åt sidan när du istället slår ett slag för heltidspolitikers lönenivåer.
Nåväl.
Löfven kan betraktas som en klassisk gråsosse, vilket är synonymt med en konservativ - inte progressiv - socialdemokratisk politik. Den sortens politik attraherar samma väljare som väljer M för att de känner sig trygga med Borg och Reinfeldt. Det är inte vår väljarbas.
Efter nästa riksdagsval kommer det förmodligen att vara omöjligt att bilda regering där varken S eller M ingår. För MP gäller det då att attrahera väljare som har en mer progressiv ideologisk uppfattning, som inte vill att vi ska skynda långsamt mot omställningen till det hållbara samhället.
För mig är det självklart att MP ska fortsätta att vara ett progressivt framtidsparti, inte omstöpas för att passa in i det borgerliga finrummet. Progressiv grön ideologi uppfattas av den stora massan - med viss fog - som vänsterpolitik. Det är egentligen väldigt enkelt. Vid en jämförelse av vår politik med övriga partiers så märker man att vi har mest gemensamt med V och S.
Med ett konservativt SAP har MP mest att vinna på att positionera sig något till vänster om S men med en tydlig skiljelinje mellan omodern statssocialism och en modern frihetlig, radikal grön ideologi (frihetlig socialism eller progressiv socialliberalism - kalla det vad du vill beroende på vem du talar med).
Låt S ta hand om folkhemsromantikerna. MP och V kan sedan, på varsitt håll, påverka S till att reformera det tröga LO-tänket. S är mer påverkbara än någonsin och inser att tiden är förbi då de ensamma dikterade villkoren för samarbeten.
Den gröna mitten-vänstern går mot en ny vår.