Sveriges medverkan i Kongokriget har stora likheter med situationen idag i Afghanistan. Det är dags att inse att goda avsikter inte räcker för att motivera krig.

Krig är fred, tjatade Storebror i Orwells 1984. Wikileaks påminner än en gång om att så inte är fallet. Krig förstör inte livet bara för dem som stupar, utan också för dem som överlever. Krig krossar inte bara fiender, utan också vänner. Krig är inget fredsverktyg.

Ändå kan man ofta få intrycket att Storebror vunnit kampen om sinnena. Om och om igen presenteras krig som den bästa fredsmetoden. Det mest förföriska argumentet är att hänvisa till de ideella avsikterna bakom krig. Sedan svenska soldater i Afghanistan dödats och sårats vimlar medierna av vittnesmål från släktingar och vänner om hur besjälade de drabbade varit av att hjälpa afghanerna, inte minst kvinnorna, till en framtid i frihet, demokrati och jämlikhet. Det finns ingen anledning att betvivla att detta är ärligt tänkt och avsett.

Men räcker det med goda avsikter för att motivera medverkan i krig i fjärran land? Att avsikten att befria irakierna från tyrannen Saddam Hussein och ge dem demokrati och frihet inte räckte, påminner nu Wikileaks om.

För Sverige finns liknande erfarenheter. Men kanske måste man vara lika gammal som jag och Expressens Ulf Nilsson för att minnas ett fall som är förskräckande likt Afghanistan. I Expressen den 19 oktober berättade Nilsson hur han 1961 tog färjan från Brazzaville till Leopoldville i före detta belgiska kolonin Kongo och sedan rapporterade hem om befrielsekriget mot ”de belgiska kolonialisterna”. Men befrielsen ”blev till skit”.

Ja, tyvärr. Det hjälpte inte att tusentals svenska soldater under flera år bedrev regelrätt krig mot kolonialisterna – på FN:s uppdrag. I somras var det femtio år sedan Kongokriget inleddes – ett jubileum som passerade utan minsta uppmärksamhet. Inga fanfarer hördes, inga Kongo-veteraner har medaljerats av kungen eller kronprinsessan. Varför?

Det officiella syftet med de svenska bataljonerna i Kongo och utbrytarprovinsen Katanga var inte skydda västliga ekonomiska och strategiska intressen i det råvarurika landet. Nej, enligt högtidstalen var syftet att värna folkrätt och demokrati för undertryckta afrikaner mot vitrasister, belgiska kolonialister och deras medlöpare. Precis som idag, när alla småaktiga egenintressen från Västs och Sveriges sida förnekas och Afghanistanaktionen utmålas som en solidaritetsaktion med ett fattigt folk.

Trots att många av de medverkande svenskarna i Kongo drevs av goda, idealistiska avsikter, handlade det förstås också om maktkamp mellan stormakter om råvaror och strategisk kontroll. Sedan FN och Sverige dragit sig tillbaka blev Kongo en mångårig militärdiktatur. Ingen tror att det blivit annorlunda om Sverige hållit ut ytterligare några år, skickat några bataljoner till och accepterat fler dödsoffer än de nitton som aldrig kom hem.

Hur många svenskar minns Kongokriget? Hur många av yngre generationer vet att Sverige redan 1960-63 var invecklat i ett krig i ett fattigt land på en annan kontinent på FN:s uppdrag och med idealistiska syften – och att alltsammans slutade med ett så totalt fiasko att offren i efterhand framstår som meningslösa? Överlag har det varit tyst. Kan det finnas något annat skäl än att Kongo är så förskräckande likt Afghanistan att man inte vill riskera ofördelaktiga jämförelser? I Kongo var det en blodbesudlad militärdiktator som kapade hem vinsten. Vem står på tur i Afghanistan? Krigsherrar, heroinbaroner, helmanliga jirgor? Eller tror någon på allvar att om talibanerna krossas blir Afghanistan en välfungerande demokrati med jämställdhet för kvinnorna?

Det är dags att lära av Kongofiaskot 1960-64. Till slut måste man inse att goda avsikter inte räcker för att motivera krig. Annars blir det kanske Sveriges Afghanistaninsats som blir nästa föremål för Wikileaks avslöjande.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu