Efter årtionden av EU-debatt har den gröna rörelsen anklagats för att vara nationalistisk, men vilket annat politiskt parti ingår i en sådan global partikrets? Och vilken annan politisk-ideologisk familj kan åka till Rio +20 konferensen med global enighet om framtidens energipolitik, utan vare sig fossila bränslen eller kärnkraft? Per Gahrton rapporterar från förra veckans kongress för Global Greens, i Dakar, Senegal.

Det fanns en tid då grönt tänkande kunde avfärdas som en lyx för den rika världens medelklassungdomar. Att ta hänsyn till naturens bärkraft vid byggandet av människosamhällen och sätta livskvalitet framför tillväxtkvantitet var inget som svenska industriarbetare kunde kosta på sig och än mindre fattiga bönder i Afrika, Asien och Latinamerika.

I själva verket finns det förstås ingen människa som ”har råd” att strunta i det gröna tänkandets grundbultar, varken när det gäller den långsiktiga överlevnaden eller mera kortsiktiga ekonomiska och sociala värden. Ett bevis på att så är fallet är spridningen av gröna politiska idéer över hela jordklotet.

Vid Global Greens tredje kongress nyligen i Dakar i Senegal kunde delegater från ett sjuttiotal länder i samtliga världsdelar enas om ett flertal resolutioner där det bland annat fastslogs att det nu är hög tid att förverkliga en ”vision om hållbar utveckling, vilket kräver en radikal förändring av det existerande systemet”. För att uppnå social rättvisa och bevarande av planetens naturresurser måste vi röra oss ”bortom det föråldrade och tillväxtinriktade ekonomiska BNP-måttet”.

Att den globala gröna rörelsen tolkar grönt tänkande som mycket mer än miljövård visas i Cogitos rapport Is there a need for a Green ideology. Inte minst var det tydlig i Dakar att: grönt tänkande = feministiskt. Det var dock en viss övervikt av män bland talarna när gröna partier från femtionio länder (alla hade inte anlänt än) kort presenterade sig vid kongressens inledning (32 män, 22 kvinnor; i 5 fall talade både man och kvinna), men ändå var det en klar kvinnodominans bland de ansvariga för kongressen. Däribland Margret Blakers, Australien; Catherine Grèze, Frankrike och inte minst Eva Goës, Sverige, ordförande för Green Forum, som tycks vara mer känd bland utomeuropeiska gröna än på hemmaplan. Och trots närvaro av europeiska gröna feministiska profiler från bland annat Sverige (Åsa Romson, Inger Schörling, Eva Goës med flera) och Tyskland (med språkröret Claudia Roth i spetsen) var det ofta afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kvinnor som angav den radikalfeministiska tonen, exempelvis ordföranden i Hasin’i Madagasikara, Madagaskars gröna parti; Saraha Rabeharisona, eller ordföranden för Greens Party New Guniea; Dorothy Tekwie, eller ordföranden i Partido Verde de Bolivia; Margot Saravia.

Jag betvivlar att någon av de gamla politiska rörelserna kan uppvisa en sådan global spridning och, inte minst, ideologisk samsyn, som de gröna. Många gröna partier befinner sig idag där Miljöpartiet, Die Grünen, Les Verts, Ecolo och de andra etablerade gröna partierna befann sig för tjugo-trettio år sedan. Men Hasin’i Madagasikara har en kvarts miljon medlemmar (däribland en hel del gratismedlemmar, på grund av problemen med fattigdom – men ändå!), den gröna presidentkandidaten häromåret i Brasilien fick 18 procent av rösterna och strax efter Dakar-kongressen utnämndes ledaren för Senegals gröna, Ali al-Haydar, till miljöminister i den nya demokratiska regeringen.

Vilken annan politisk-ideologisk familj kan åka till Rio +20 konferensen i juni med global enighet om framtidens energipolitik, utan vare sig fossila bränslen och kärnkraft? Efter flera årtiondens EU-debatt där den gröna skepsisen mot EU:s demokratiska underskott, supermaktsambitioner och centralistiska klåfingrighet avfärdades av EU-kramarna som utslag av nationalism, borde man kanske förundras över att det idag tycks vara det gröna partiet som ingår i den mest globala partikretsen. Men när man betänker att en grundbult i grönt tänkande är insikten om att mänskligheten, ja allt levande, har gemensamma intressen som kräver global samverkan, blir man mindre förvånad. Därför var det också logiskt att Global Greens kunde enas bakom krav på radikal demokratisering av FN, bland annat genom ett FN-parlament (United Nations Parliamentary Assembly), vilket uppmärksammats av UNPA-kampanjen.

Bristen på demokratisk global styrning blir ett alltmer akut problem efterhand som alltfler traditionella politiker inser att de kan utfärda allehanda långtgående löften om åtgärder mot klimatkris och miljöförstöring eftersom det inte finns några effektiva mekanismer för att garantera att löftena uppfylls. Det gröna slagordet Tänk globalt, handla lokalt, måste kompletteras. Det måste ageras globalt, också. Via Global Greens kan den gröna politiska rörelsen bli en genuint planetär politisk aktör som företräder alla människor, allt liv.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu