Världens länder står i begrepp att avstå från att avvärja en global klimatkatastrof. Kan Durbans tradition av radikal organisering tillsammans med den våg av uppror som sveper över världen bidra till att detta klimatmöte blir en vändpunkt?

Redan innan klimattoppmötet i Durban inleddes idag har det kallats för ett misslyckande. Om 13 månader, den 31 december 2012, tar Kyotoprotokollets första åtagandeperiod slut och ingen tror att en överenskommelse om en förlängning kommer att vara på plats till dess. Därmed försvinner de enda internationellt bindande löftena om utsläppsminskningar och världen går tillbaka till ett tillstånd av globalt klimatkaos. De flesta stora utsläpparländer har visserligen rapporterat in frivilliga mål, men inget tvingar dem att följa dem och de leder sammantaget ändå till minst 3,2 graders temperaturhöjning – långt mer än de två graders uppvärmning som världen förband sig till i Cancún för ett år sedan.

Att världens länder sålunda avstår från att avvärja en global klimatkatastrof är en tämligen enastående händelse. De vet att utsläppen av växthusgaser aldrig har varit högre och att klimatförändringarna aldrig har varit mer påtagliga, de känner till riskerna. Att i det läget fortsätta pilla i detaljfrågor men strunta i själva kärnan – att minska utsläppen – kommer att betraktas som ett misslyckande av episka proportioner, men det måste ändå beskrivas som ett fullt medvetet val. Ingen statsledare kan ju skylla på att de inte visste vad som behövde göras. Att sluta elda fossila bränslen är egentligen en mycket enkel sak.

Detta väldiga misslyckande måste förklaras, för ska vi någon gång kunna reparera det behöver vi veta ungefär vad det var som gick snett. Det kommer att skyllas på en massa saker: USA, Kina, FN, demokratin, kapitalismen, det mänskliga psyket osv. Det ligger säkert något i allt detta, men att det främst är ett misslyckande för de stora utvecklade länderna torde stå klart. De är världens ekonomiska och militära stormakter och har dessutom förbundit sig till att gå före i klimatfrågan, men väljer ändå sina egna kortsiktiga intressen framför globalt ansvarstagande. De är regeringarna i Nordamerika, Europa, Japan, Oceanien som måste ändra inställning radikalt om vi ska kunna undvika katastrofen. Och om de inte själva inser det, måste de pressas till det.

Det vore naivt att tro omfattande förändringar av förhandlingarnas mål och mening kommer att ske redan i Durban de två kommande veckorna. Men kanske kan en kombination av rörelser i tiden och rummet bidra till att göra klimatmötet till en vändpunkt. I Durban är den globala miljörasismen särskilt påtaglig. Söder om stadens hamn – Afrikas största – breder tunga industrier ut sig, hitlockade av bristande miljöregleringar och världens billigaste el. Kolkraftverk och raffinaderier spyr ut sina giftiga gaser över den fattiga, svarta befolkningen i vad som kallas ”Cancer valley”. Här i södra Durban finns en stridbar miljörörelse för vilken sociala och ekologiska frågor är obönhörligt sammantvinnade. I hamnen bildades landets moderna fackföreningsrörelse genom en storstrejk 1973, och staden har tidigare sett stora och radikala mobiliseringar, som till FN:s möte om rasism 2001. Det var rent av i Durban som Mahatma Gandhi utvecklade sin ickevåldsmetod Satyagraha innan han for till Indien och kastade ut britterna.

Samtidigt framstår 2011 som ett märkligt omvälvande år: den arabiska våren, Taksim-torget i Aten, indignados i Spanien, studentstrejker i Frankrike, England och Chile, ockupationen av Wall Street och hundratals andra platser. Finanskrisens offer har äntligen börjat organisera sig och formulera en dagordning för verklig demokrati, minskade ekonomiska klyftor och en ekonomi som inte ödelägger våra ekosystem. Kanske förmår kombinationen av tidens upprorsanda och platsens radikala traditioner skapa något mäktigt i Durban; det förefaller i alla fall troligare än ett verkligt genombrott inne i klimatförhandlingarna.

Rikard Warlenius

info ( at ) cogito.nu