Om det våras för demokrati i arabvälden är det trots, inte tack vare, den demokratiska världens agerande.

Envåldshärskaren Ben Ali i Tunisien har suttit säkert med franskt stöd och Mubarak i Egypten har fått stöd av USA och EU – miljarder biståndsdollar varje år. När det skakar också i Jordanien och Jemen, börjar västliga statsmän uttrycka sympati för protesterna. Ska man ta det på allvar? Väst har med militärt våld ”befriat” Afghanistan och Irak för att upprätta demokrati. Ändå finns enligt Economists demokratiindex 2010 inte en enda ”funktionell demokrati” i Mellanöstern (inte heller Israel) och bara två ”demokratier med brister”, Israel och Mali. Resten är hybrider eller auktoritära regimer. Det ”befriade” Afghanistan intar plats 150 av 167. Västs favorit, slavstaten Saudiarabien, har plats 160. Mot en sådan bakgrund kan man knappast förvånas om de flesta araber misstror väst.

Inte minst gäller det Egypten. Ett exempel är Gazablockaden. Om Egypten hade hållit gränsövergången vid Rafah öppen skulle luften gå ur Netanyahus utsvältning. Istället har Egypten börjat banka ner järnpalissader i ökensanden för att täppa till de innestängdas livlina – tunnlarna. Jag har aldrig träffat en egyptier som inte skäms för detta.

Förvisso handlar revolten om rekordhög arbetslöshet, galopperande priser på basvaror och en sämre social service i takt med privatiseringar. Men det handlar också om en känsla av kränkt stolthet. Även om de flesta av demonstranterna på Tahrir-torget är för unga för att ha egna minnen, är de medvetna om att deras föräldrar växte upp i ett land som blev föredöme i arabvärden genom sociala och ekonomiska reformer som flyttade makten från feodaladeln till lägre samhällsklasser.

När Husni Mubarak tog över 1981 fanns vissa förhoppningar. I en av de många böcker, såväl arabiska som engelska, där egyptiska författare spår Mubarak-regimens undergång, påminns man om att Mubarak i början av 80-talet avskaffade många av Sadats frihetsinskränkande lagar. Tusentals politiska fångar frigavs. Censuren av massmedier mildrades. Folkrörelser och fackförbund fick stärkt roll. Valsystemet ändrades så att oppositionspartier fick reell chans att bli representerade. (Tarek Osman: Egypt on the brink, Yale University Press, 2010). Under 80- och 90-talen bestod parlamentet alltid av 25–30 procent oppositionsföreträdare. Så sent som 2005 tilläts Muslimska Brödraskapet vinna 88 platser. Samma år ändrades spelreglerna för presidentval som tidigare varit en fars med en enda kandidat som folket fick säga ja eller nej till. Nu tilläts flera kandidater.

Men någonting satte stopp för denna blygsamma ”demokratisering”. Framgången för Muslimska Brödraskapet (MB) i parlamentsvalet och uppmärksamheten kring en av oppositionens presidentkandidater fick makteliten att inse att demokrati betyder att det kan bli ”regimskifte” med fredliga medel, utan USA-invasion. Därför förfuskades valet i november 2010, regeringspartiet lade beslag på fyra femtedelar av platserna, MB fick bara en. Reaktionen blev ilsken, också på många egyptiska tidningars förstasidor. Redan här föddes revolten.

Blir ett demokratiskt Egypten ett nytt Iran? Det tror jag inte. MB är populära för att de uppfattas som okorrumperade, solidariska med palestinierna och motståndare till USA-beroendet. Dessutom har de stått till tjänst med den sociala service som statsapparaten struntat i. En del som bokstavsläser MB:s principer varnar för islamistisk stat. Men om politiska partier alltid regerade enligt sina principer skulle Sverige varit republik för länge sedan. Det finns bedömare som hävdar att MB snarare är en sorts socialdemokrati. Jag tror mer på jämförelsen med Erdogans pragmatiska islamistiska parti i Turkiet.

Jag är övertygad om att resultatet av fria val i Egypten skulle bli mer demokrati, mer social rättvisa, ökad frihet, också för kvinnorna. Och framförallt – ett demokratiskt Egypten skulle kanske resa sig ur USA:s knä och söka sig tillbaka till sin roll som antiimperialismens banerförare i Arabvärlden. Det är väl där skorna klämmer i Washington, Bryssel och Stockholm.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu