Cogito

Tid för nedväxt - inte "grön ekonomi"

2012-05-08 11:58

Det finns inte tid för klimatåtgärder med stora mått av osäkerhet. Vi måste kunna garantera att de åtgärder vi beslutar om verkligen levererar, och gör det på utsatt tid. Tyvärr tycks diskussionen om ”grön ekonomi” inför Rio +20 mötet peka åt rakt motsatt håll.

Kevin Anderson, en av världens främsta klimatforskare, skulle nyligen ha presenterat en uppsats vid den stora miljökonferensen Planet under Pressure i London. Men av helt principiella orsaker beslutade han sig för att inte delta. Arrangörerna hade nämligen bestämt att en del av avgiften skulle gå till inköp av så kallade utsläppskrediter för att klimatkompensera konferensen. Och ”att köpa utsläppskrediter är värre än att inte göra någonting alls”, säger Anderson till tidskriften Nature Climate Change.

Frågan om utsläppshandel och andra marknadslösningar på klimat- och miljöproblemen är högaktuell inför det stora miljötoppmötet i Rio de Janeiro, Brasilien i juni. Det äger rum 20 år efter det ännu större Rio-mötet 1992, då betydelsefulla överenskommelser som Agenda 21 och Klimatkonventionen gjordes. Den viktigaste frågan nu, inför Rio +20, är ”grön ekonomi”. FN-organ har skrivit tjocka rapporter om det, Sveriges miljöminister Lena Ek använder det gärna, och begreppet används ibland även inom miljörörelsen. Men samtidigt finns en utbredd kritik som går ut på att grön ekonomi snarare handlar om att göra miljön till en handelsvara än att verkligen göra något åt problemen.

Folkrörelser i Syd oroar sig över att den gröna ekonomin ska leda till att storföretag och rika länder kan tjäna pengar på att handla med ”ekosystemtjänster” och att världens demokratiska och ekonomiska orättvisor då ökar ytterligare. Men man behöver inte ha en rättviseagenda för att dra öronen åt sig när kommersialisering av naturen förs på tal. När Kevin Anderson svarar på frågan om varför han har så starka invändningar mot utsläppshandel betonar han enbart miljöaspekten. För att utsläppshandlarna verkligen ska kunna garantera att ett konkret utsläpp här och nu kompenseras fullt ut av ett projekt som binder motsvarande mängd koldioxid i 100 år måste de, menar Anderson, ha en förmåga att förutsäga framtiden som motsvaras av att ”internet och lågprisflyg hade förutsagts av Marconis telegraf 1901 och bröderna Wrights jungruflygfärd 1903”.

Och den förmågan har de rimligen inte. Klimatpolitikens handelsmekanismer baxades igenom av Al Gore i Kyoto redan 1997, men med tanke på deras dystra facit – dyra, korrupta, osäkert om de alls minskar utsläppen – verkar det vara en riktigt dålig idé att överföra samma idéer till andra miljöområden, som till exempelvis biologisk mångfald (”att utrota en art här är okej om det kompenseras genom att rädda en annan art där”). I stället borde Rio +20-mötet ägna sig åt att rulla tillbaka kommersialiseringen av klimatet och miljön och vidta åtgärder som verkligen levererar.

Det var förresten det som Kevin Anderson skulle ha pratat om på konferensen han aldrig deltog i. Hans uppsats handlade om att kombinationen av drastiskt ökade utsläpp och politisk passivitet gör att det nu ”är svårt, om inte omöjligt, att föreställa sig något annat än en planerad ekonomisk recession i de industrialiserade länderna” om vi ska klara målen om 2, eller åtminstone 3-4 graders uppvärmning. Åtminstone om något utsläppsutrymme ska lämnas kvar till utvecklingsländerna”, säger han till Nature.

Så beskt är läget 2012: endast en planerad lågkonjunktur – så kallad nedväxt och motsatsen till den gröna ekonomins drömmar – i de rika länderna tycks möjligt om vi ska nå klimatmålen. Och det förtjänar att upprepas att det är en av de ledande klimatforskarna, intervjuad i en av de mest ansedda vetenskapliga tidskrifterna, som säger det.

Rikard Warlenius

info (at ) cogito.nu

En global grön ideologi

2012-04-12 11:55

Efter årtionden av EU-debatt har den gröna rörelsen anklagats för att vara nationalistisk, men vilket annat politiskt parti ingår i en sådan global partikrets? Och vilken annan politisk-ideologisk familj kan åka till Rio +20 konferensen med global enighet om framtidens energipolitik, utan vare sig fossila bränslen eller kärnkraft? Per Gahrton rapporterar från förra veckans kongress för Global Greens, i Dakar, Senegal.

Det fanns en tid då grönt tänkande kunde avfärdas som en lyx för den rika världens medelklassungdomar. Att ta hänsyn till naturens bärkraft vid byggandet av människosamhällen och sätta livskvalitet framför tillväxtkvantitet var inget som svenska industriarbetare kunde kosta på sig och än mindre fattiga bönder i Afrika, Asien och Latinamerika.

I själva verket finns det förstås ingen människa som ”har råd” att strunta i det gröna tänkandets grundbultar, varken när det gäller den långsiktiga överlevnaden eller mera kortsiktiga ekonomiska och sociala värden. Ett bevis på att så är fallet är spridningen av gröna politiska idéer över hela jordklotet.

Vid Global Greens tredje kongress nyligen i Dakar i Senegal kunde delegater från ett sjuttiotal länder i samtliga världsdelar enas om ett flertal resolutioner där det bland annat fastslogs att det nu är hög tid att förverkliga en ”vision om hållbar utveckling, vilket kräver en radikal förändring av det existerande systemet”. För att uppnå social rättvisa och bevarande av planetens naturresurser måste vi röra oss ”bortom det föråldrade och tillväxtinriktade ekonomiska BNP-måttet”.

Att den globala gröna rörelsen tolkar grönt tänkande som mycket mer än miljövård visas i Cogitos rapport Is there a need for a Green ideology. Inte minst var det tydlig i Dakar att: grönt tänkande = feministiskt. Det var dock en viss övervikt av män bland talarna när gröna partier från femtionio länder (alla hade inte anlänt än) kort presenterade sig vid kongressens inledning (32 män, 22 kvinnor; i 5 fall talade både man och kvinna), men ändå var det en klar kvinnodominans bland de ansvariga för kongressen. Däribland Margret Blakers, Australien; Catherine Grèze, Frankrike och inte minst Eva Goës, Sverige, ordförande för Green Forum, som tycks vara mer känd bland utomeuropeiska gröna än på hemmaplan. Och trots närvaro av europeiska gröna feministiska profiler från bland annat Sverige (Åsa Romson, Inger Schörling, Eva Goës med flera) och Tyskland (med språkröret Claudia Roth i spetsen) var det ofta afrikanska, asiatiska och latinamerikanska kvinnor som angav den radikalfeministiska tonen, exempelvis ordföranden i Hasin’i Madagasikara, Madagaskars gröna parti; Saraha Rabeharisona, eller ordföranden för Greens Party New Guniea; Dorothy Tekwie, eller ordföranden i Partido Verde de Bolivia; Margot Saravia.

Jag betvivlar att någon av de gamla politiska rörelserna kan uppvisa en sådan global spridning och, inte minst, ideologisk samsyn, som de gröna. Många gröna partier befinner sig idag där Miljöpartiet, Die Grünen, Les Verts, Ecolo och de andra etablerade gröna partierna befann sig för tjugo-trettio år sedan. Men Hasin’i Madagasikara har en kvarts miljon medlemmar (däribland en hel del gratismedlemmar, på grund av problemen med fattigdom – men ändå!), den gröna presidentkandidaten häromåret i Brasilien fick 18 procent av rösterna och strax efter Dakar-kongressen utnämndes ledaren för Senegals gröna, Ali al-Haydar, till miljöminister i den nya demokratiska regeringen.

Vilken annan politisk-ideologisk familj kan åka till Rio +20 konferensen i juni med global enighet om framtidens energipolitik, utan vare sig fossila bränslen och kärnkraft? Efter flera årtiondens EU-debatt där den gröna skepsisen mot EU:s demokratiska underskott, supermaktsambitioner och centralistiska klåfingrighet avfärdades av EU-kramarna som utslag av nationalism, borde man kanske förundras över att det idag tycks vara det gröna partiet som ingår i den mest globala partikretsen. Men när man betänker att en grundbult i grönt tänkande är insikten om att mänskligheten, ja allt levande, har gemensamma intressen som kräver global samverkan, blir man mindre förvånad. Därför var det också logiskt att Global Greens kunde enas bakom krav på radikal demokratisering av FN, bland annat genom ett FN-parlament (United Nations Parliamentary Assembly), vilket uppmärksammats av UNPA-kampanjen.

Bristen på demokratisk global styrning blir ett alltmer akut problem efterhand som alltfler traditionella politiker inser att de kan utfärda allehanda långtgående löften om åtgärder mot klimatkris och miljöförstöring eftersom det inte finns några effektiva mekanismer för att garantera att löftena uppfylls. Det gröna slagordet Tänk globalt, handla lokalt, måste kompletteras. Det måste ageras globalt, också. Via Global Greens kan den gröna politiska rörelsen bli en genuint planetär politisk aktör som företräder alla människor, allt liv.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Nytt syre i debatten

2012-03-27 14:33

Att föreslå drastiska politiska förändringar till svar på de ekologiska och sociala kriser mänskligheten står inför är ofta liktydigt med politiskt självmord. Snart Sverigeaktuella Robin Hahnel visar hur ett deltagardemokratiskt och efterkapitalistiskt system kan erbjuda alternativ – även i en modern värld.

Margaret Thatcher myntade begreppet TINA - There Is No Alternative - för sin förda nyliberala politik. Det vara bara hon som var modig nog att ta de nödvändiga, hårda beslut som måste tas. Och så hennes kompis Ronald Reagan förstås. Det var samma fenomen som på blek svenska blev Den Enda Vägens Politik, alltså den efter svenska mått brutala omfördelning som Bildt-ministären släppte lös. Det finns förstås många exempel på hur politiker till höger och vänster använt "sysselsättnings¬politiska skäl", "budgetbalans", "inflationsbekämpning" och så vidare som fikonlöv för något helt annat.

I den politiska retoriken klär man upp sin egen politik i finaste gåbortskläder oavsett hur dammig och maläten denna politik i själva verket är. Och framför allt gäller det att utmåla alla tankar på en fundamentalt annorlunda politik som i bästa fall stollerier och välmenande dagdrömmar.

Inget konstigt med det kanske. Vi är vana. I decennier har kärnkraftslobbyn och den energistinna industrin hävdat att det inte går att minska energiuttaget, även om man i dag kryddar samma postulat med ett nyvaknat intresse för grön energi. Men det är samma budskap som tidigare - om dock uttalad med en annan dialekt. Vi lever i den bästa av världar. Och om den rent hypotetiskt skulle kunna vara bättre, så är det ändå inte så mycket att göra någonting åt.

Att försöka fullfölja tankegångarna om vad som borde göras åt de problem mänskligheten brottas med är politiskt självmord. Inget av de politiska partierna gör det heller. För var skulle man hamna - i total marginalisering? Nej, då är det tryggare att gräva ner sig i de dagspolitiska frågorna och kalla alla alternativa idéer för orealistiska dagdrömmar.

Men lever vi inte redan i en overklig dröm? Är det inte ganska orealistiskt att tro på ett ekonomiskt system där två diametralt motsatta klassintressen står mot varandra? Har verkligen en globalisering med ständigt samma vinnare framtiden för sig? Är det inte dagdrömmar att vänta på grön teknik som ska klara klimatkrisen? Kan man kalla ett samhälle demokratiskt som i den ekonomiska sfären bygger på direkt ordergivning uppifrån och ner? Är det inte - rent ut sagt - galenskap att tro på en ständigt ökande tillväxt?

Men den kommunistiska kommandoekonomin var aldrig något alternativ. Drömmandet om gröna lokalsamhällen och bioregionalism är det förmodligen inte heller. Det finns inga färdiga politiska paket - inga färdiga lösningar som man bara kan slå in och ta med sig hem. Men vi behöver alternativ - konkreta alternativ till utplundring, svält och krig om planetens resurser. Och alternativ grundade i en fördjupad syn på demokrati och rättvisa kan bara bli till i debatt, i en öppen diskussion där man måste ge sig själv rätten att få vara lite stollig. Och där det inte är förbjudet att säga att kejsaren är naken - att kapitalismen inte är någon realistisk lösning.

En modell som försöker svara på hur ett alternativt ekonomiskt system skulle kunna se ut där rättvisa, självförvaltning, mångfald och solidaritet sätts i högsätet är den så kallade deltagarekonomin (eller på engelska participatory economics - parecon). Upphovsmännen Robin Hahnel och Michael Albert har förvisso lånat mycket från G D H Coles snart hundra år gamla så kallade gillesocialism. Liksom den spinner parecon runt ett samhälle där producenters och konsumenters intressen balanserar varandra i ett efterkapitalistiskt och deltagardemokratiskt samhälle.

Men till skillnad från flera andra ideologiska strömningar, så är Hahnels och Alberts idéer förankrade i en modern värld. Och de sticker inte under stol med att deras idéer, om nog så konkreta, får tas med en näve frihetligt salt. Och där finns onekligen en del att fila på. Men om deras alternativa sätt att se på självförvaltning, lönesättning, federalism och demokrati kan syresätta en mer förutsättningslös ekonomisk debatt - så vore mycket vunnet.

För det finns alternativ. Vi måste bara komma på hur de ser ut...

Martin Nilsson

Fotnot: Robin Hahnel kommer till Sverige i september.

LEDARE: Saudiskandalen: Vad är politik utan moral Stefan Löfven?

2012-03-14 12:24

Styrkeförhållandet mellan marknad och demokratisk politik i relation till vapenexporten har varit en knäckfråga inom socialdemokratin. Stefan Löfven ser ut att välja en väg som kan rita om hela det politiska lanskapet.

Socialdemokraternas reaktion på skandalen med den svenska vapenfabriken i Saudiarabien är minst sagt märklig. Det skamliga avtalet ingicks av S-regeringens försvarsminister Leni Björklund och den saudiske prinsen Khaled 2005 under Göran Perssons statsministertid. Att Socialdemokraterna hyser krafter som är beredda att sälja ut mänskliga rättigheter för några vapensvetsarjobb i Norrland är ingen nyhet. Men lyckligtvis har partiet också hyst helt andra krafter, ofta kvinnor, från Ulla Lindström, Alva Myrdal och Inga Thorsson till Maj Britt Theorin och dagens ordförande i kvinnoförbundet, Lena Sommestad.

En av Olof Palmes sista fredspolitiska åtgärder var att uppdra åt Inga Thorsson att utreda om det var möjligt att komma ur vapenexportens moraliska dilemma utan att skapa massarbetslöshet på vissa bruksorter. Hennes svar kom 1984 i form av betänkandet ”Med sikte på nedrustning” (SOU 84:62). Där visades i kalla siffror att det skulle vara fullt möjligt att halvera den svenska vapenindustrin på tjugofem år, från 1990 till 2015. En sådan omstrukturering skulle gjort större delen av vapenexporten nationalekonomiskt onödig. Viss export till Norden och EU kan också principiella vapenexportmotståndare leva med. Men Olof Palme blev som bekant mördad mindre än två år efter publiceringen av Inga Thorssons utredning och hans efterträdare lät betänkandet ligga och mögla i en byrålåda.

Man skulle kunna tro att en borgerlig regering med företrädare för ett par närmast fanatiskt pro-israeliska partier, FP och KD, skulle sätta stopp för vapenhandel med en av Israels potentiella huvudfiender, Saudiarabien. Men så skedde inte under Bildtregeringen 1991-94. Inte heller under Reinfeldtregeringen har FP och KD vågat sätta ner foten. När S-regeringen ingick avtalet med Saudiarabien 2005 anmälde folkpartisterna Allan Widman och Birgitta Olsson saken till KU. Men när avtalet sedan förlängdes 2010 hördes inte ett pip, varken från FP eller KD. Pengarna vägde tyngre än både deras påstådda omsorg om mänskliga rättigheter och deras annars så bombastiska stöd till Israel.

Den första S-reaktionen på Saudiaffären kom från partiledaren Stefan Löfven i Rapport den 6 mars. Rubriken på SvT:s hemsida sammanfattar på pricken innebörden av Löfvens kommentar: ”Löfven: Ok med vapenexport till diktaturer”.

Sedan har Urban Ahlin försökt modifiera lite. Det kan man förstå. Urban Ahlin var nämligen en av två socialdemokrater som förhandlade fram det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet 2010, så han vet vad där står. MP och V lyckades få med S på en ny och hyfsat fredsradikal gemensam vapenexportpolitik. Det fastslogs bland annat att:

"framtidens regelverk för krigsmaterielexport ska formuleras så att det utesluter möjligheterna för Sverige att exportera krigsmateriel till länder som begår grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna"

Att den formuleringen utesluter all vapenhandel med Saudiarabien är uppenbart. Visste Löfven om vad S hade gått med på tillsammans med MP och V? Brydde han sig om det? Det tjatas mycket i dessa dagar om vikten av att ”hålla ingångna avtal”, d v s skandalavtalet med Saudiarabien. Man kan förstå att en facklig ledare som Löfven håller på den principen. Men det rödgröna avtalet då? Och avtalet inom det socialdemokratiska partiet i form av partiprogram och motioner om ny krigsmateriellagstiftning? Löfven har tyvärr visat att han tycker lukrativa avtal som ger feta exportinkomster väger tyngre än politiska och moraliska avtal om mänskliga rättigheter och demokrati.

Det är knappast en tillfällighet att Socialdemokraterna började visa upp ett mänskligt ansikte under den alltför korta tid partiet hade en kvinnlig partiledare, Mona Sahlin. Nu har ”ordningen återställts”, Socialdemokraterna har återgått till att strunta i frågor som t ex miljö, jämställdhet, mänskliga rättigheter, demokrati. Nu handlar det bara om hård ”realpolitik”, d v s mer pengar i plånboken, export, export och åter export av allt som kan säljas till vem som helst som vill köpa.

Att sådan politik bedrivs av partier som uttryckligen vill att marknaden skall ersätta den demokratiska politiken som styrfaktor över samhällsutvecklingen är inget märkligt. Men att samma synsätt präglar ett parti som påstår sig stå för högre principer om en bättre värld är ett mysterium. Är Lena Sommestads twitterprotest mot den socialdemokratiska vapenexportpolitiken ett tecken på att smekmånaden med kärnkraftskramaren och euroanhängaren och vapenälskaren Löfven håller på att ta slut? Det är en fråga inte bara för socialdemokrater utan för alla som hoppas på en bättre regering efter valet 2014. En rödgrön koalition med Löfven som statsminister blir allt omöjligare för varje ny knäckfråga som avslöjar Löfvens politiska linje.

Är det en M-S-regering som håller på att formera sig? Finns det något alternativ till ett sådant skräckscenario? Det skulle gå att skriva en tjock bok om åsiktsskillnader mellan de övriga fem demokratiska riksdagspartierna. Men när det gäller Saudiskandalen är fyra av dem i princip överens och inom det femte finns starka röster i samma riktning. Det visar på en insikt och känsla för att politik utan moral regredierar till taskspeleri som inte är bättre än finansmarknadens hämningslösa spel med människors väl och ve.

En regering utan vare sig M eller S (och givetvis utan SD)? Det kan bli slutresultatet av Saudiskandalen.

Per Gahrton

info (at) cogito.nu

LEDARE: Arlas klimat-greenwash

2012-03-07 10:10

Det är i det närmaste obligatoriskt för företag i dag att ha en miljö- och klimatpolicy. Men det verkar inte vara obligatoriskt att följa den.

För ungefär en vecka sedan, den 28 februari, annonserade Arla på en helsida i SvD att de byter förpackning på standardmjölk och mellanmjölk. Hädanefter är det skruvkork av plast på mjölkförpackningarna. Under Arlas logga står det Närmare Naturen och på bilden ser vi ett barn i två-årsåldern. När barnet fyller 40 år 2050 kommer sannolikt effekterna av klimatförändringen vara påtagliga.

I oktober förra året publicerade Livsmedelsverket rapporten Klimatpåverkan och energianvändning från livsmedelsförpackningar. Där konstateras att mjölkförpackningar av ”takåsmodell” med skruvkork i plast orsakar drygt 50 procent mer utsläpp av växthusgaser än den traditionella ”tegelstensförpackningen”. Det är fem – tio procent högre utsläpp av växthusgaser jämfört med samma typ av förpackning utan skruvkork. De ökade utsläppen av växthusgaser beror delvis på att locket på de nya förpackningarna är av plast. Men den största klimatpåverkan kommer från att den nya förpackningen är svårare att platta till och tömma. Det gör att det blir ett större svinn av fil och yoghurt. För oss återvinnare är det dessutom ett elände att klippa bort plasten ur förpackningen.

Jag blev sur för det här redan för några månader sen då det gick upp för mig att alla juiceförpackningar plötsligt hade skruvkork av plast. Jag började istället köpa juice som man blandar med vatten hemma. Och jag skrev till Arla och frågade varför de bytt till förpackningar som är så uppenbart sämre för miljön. Men jag har inte fått något svar.

Så här skriver Arla på sin hemsida: ”En förpackning med skruvkork av plast ger en ökad klimatpåverkan (proportionellt med ökad mängd plast) jämfört med Briken, vår tidigare förpackning, men samtidigt levererar den mera bekvämlighet genom att den är lättöppnad, återförslutningsmöjlighet, möjlighet att skaka produkten i förpackningen, en känsla av fräschare produkt. Förpackningsbytet och införandet av skruvkorkar ändrar inget i förhållande till Arlas totala klimatmål där målet är att minska CO2-utsläppen med 25 procent till 2020.”

Men med tanke på hur mycket mjölk och fil som säljs så borde ju Arla kunna minska utsläppen ordentligt mer om man valde mer miljövänliga förpackningar. Varför gör inte Arla det? Många har svårt att öppna skruvkorken så generellt bättre kan man inte säga att det blir. Möjligheten att skaka mjöken kan inte ha någon större betydelse. Om några uppskattar fräschören så är det ändå en rätt marginell njutning, särskilt i förhållande till vad bidraget till klimatförändringen innebär.

En del menar att konsumeterna styr genom sina val, men i det här fallet går det knappast att välja bort skruvkorken. Det kommer säkert att finnas ekologisk mjölk utan skruvkork i plast som är lite dyrare för oss som är envisa men de flesta kommer att köpa den vanligaste och billigaste mjölken. Arla dominerar och vad de säljer köps.

Man kan ju tycka att detta är en liten fråga. Men väldigt många människor ägnar en hel del tid åt att sortera förpackningar och bära iväg dem till återvinningsstationer. Väl medvetna om att det inte avgör klimatfrågan, men för att ändå bidra till att spara på resurer och minska klimatpåverkan. Arlas agerade är ett hån mot sopsorterarna.

Det talas idag ganska mycket om företagens sociala ansvar, Corporate Social Responsability, och alla företag med självaktning har en miljö- och klimatpolicy. Så även Arla som skriver insiktsfullt på sin hemsida: ”Jorden har inget bäst-före-datum. Vi på Arla har alltid värnat om miljön. För oss betyder Närmare Naturen att vi som företag ska bli ännu bättre på att verka i samklang med naturen. Därför har vi bland annat en miljöstrategi och tydliga klimatmål.” Gällande utsläpp och förpackningar skriver Arla att man ska minimera mängden förpackningar och öka användningen av material med låg klimatpåverkan. I verkligheten byter Arla med berått mod till förpackningar som ger större klimatpåverkan än nödvändigt.

Arla, och även många andra företag, kommer undan med aktiviteter som belastar miljö och klimat som de döljer bakom en fasad av fina ord och till intet förpliktigande policys. Det är uselt och demoraliserande. Om inte Arla och andra företag tar ett seriöst ansvar för att minimera klimatpåverkan av sin verksamhet kommer det bli nödvändigt att införa omfattande regler, kontroller och förbud av företagen.

Annika Hjelm

info ( at ) cogito.nu

Från fildelning till sakdelning

2012-02-28 11:16

Hacker-kulturen och filosofin att det som kan delas bör delas, sprider sig från den digitala världen till en praktik för delande av varor som kläder, verktyg, fordon och lokaler. Detta kommer vi se mer av framöver menar trendspanare.

I en framtidsspaning 2012 beskriver den holländska tankesmedjan The Pop-Up City den växande ”peer-to-peer”-ekonomin. I kölvattnet av den ekonomiska krisen och en ökad medvetenhet om konsumtionskulturens baksidor har system vuxit fram för att dela på resurser som verktyg, kläder, fordon, lokaler med mera. I Sverige har klädotek eller lånegarderober öppnats i Stockholm, Umeå och Malmö där modeintresserade kan långtidslåna och rotera kläder och slippa köpa nytt och få överfulla garderober. Andra exempel är sajter som RentWant där man kan lägga upp prylar som man inte använder hela tiden så att de kan hyras ut till andra i lokalområdet – skridskor, motorsågar, snöslungor mm. Avsikten är att uppmuntra en lokal ekonomi där man delar på resurser snarare än köper nya prylar. Det kan också handla om att byta och dela lokaler, tillfälliga boenden på olika platser eller sajten Campinmygarden som förmedlar mini-campingplatser i egna trädgårdar runtom i Europa.

Liknande system för att dela resurser har naturligtvis funnits länge i Sverige såväl som andra länder men detta har fått en skjuts av sociala medier då möjligheten att organisera forumen underlättats. Dessa delningsforum skiljer sig från kommersiella förmedlingstjänster, bilpooler och lägenhetsuthyrare genom att de ofta drivs ideellt eller som sociala företag och det är medborgare själva som skapar dessa genom att registrera sina tillgångar på sajterna. På så vis finns i regel ingen stor kommersiell eller offentlig mellanhand, därav namnet ”peer-to-peer”, jämlike-till-jämlike.

Likaså har hacker-filosofin bidragit till det ökade intresset för peer-to-peer-ekonomi, inte minst hos en yngre generation där man anser att resurser som kan delas och komma många till nytta bör så göras. I boken ”The Wealth of Networks” (2006) beskriver Harvardprofessorn Yochai Benkler framväxten av peer-to-peer-ekonomin inom den digitala världen och menar att detta är en framväxande ”tredje” produktionsform och ekonomi, bortom det kapitalistiska och det socialistiska. Med detta menas en form av självorganiserad och kollektiv produktion för att möta behov, lösa problem eller för att det är kul att arbeta tillsammans snarare än motiverad av vilja till vinst eller ägande. Dock finns även ett stort intresse för detta som modell för socialt företagande – något som bland annat beskrivs i boken ”What is mine is yours – the rise of collaborative consumption” (2010). Här beskrivs hur denna organisations- och konsumtionsform blivit alltmer utbredd bland miljöengagerade medborgare, hipsters, småföretagare och de som helt enkelt inte har råd att köpa nya prylar.

Naturligtvis kan man problematisera denna form av produktion och ekonomi och undra över vilka varor och tjänster som lämpar sig för peer-to-peer. Knappast högt specialiserade och risktunga verksamheter som sjukvård eller läkemedelstillverkning. Man kan också fråga sig om inte de kommunala delningstjänsterna såsom bibliotek är bättre på att solidariskt fördela resurser bland medborgare – och att man borde satsa på att utveckla dessa istället? Peer-to-peer-ekonomin bör dock inte betraktas som lösningen på allt eller något som kan ersätta den offentliga välfärden utan bör snarare ses som ett komplement och ett sätt att – i liten skala – skapa en mer hållbar, roligare och lokalt förankrad ekonomi och resursanvändning.

Karin Bradley

info ( at ) cogito.nu

DEBATT: Kommer Löfven bryta upp blocken?

2012-02-13 14:48

Per Gahrton om Stefan Löfvens senaste utspel:

Förvisso styrs intervjuer i viss mån av de ställda frågorna. Men varenda politiker som brinner för något vet hur budskapet ska komma fram helt oberoende av vilka frågor som ställs. Det finns ingen anledning att tro att Stefan Löfven tjyvhåller på något grönt budskap eller någon freds- och solidaritetsvision om Sveriges roll i världen.

Jobb, jobb, jobb, jobb – så kan man sammanfatta den nye S-ledaren Stefan Löfvens två intervjuframträdanden samma dag (12/2), i TV-Agenda och i Helgintervju i AB. Det är förstås inget fel på idén på att alla människor bör ha rätt till arbete. Inte heller är det fel att ha klart för sig att Sverige är ett exportberoende industriland där det behövs en hel del elektricitet.

Både i TV och AB fick Löfven bara snälla frågor, om det klassiska kärnområde som är hemmaplan för en facklig ledare: jobb, industri, materiell tillväxt, skatter, välfärdsstat. Och som klassisk gråsosse får han ”med beröm godkänt”. Löfven är fast förankrad i Saltsjöbadsandans samarbete med näringslivet för att främja den traditionella svenska välfärdsstaten av 50-60-talsmodell. Skatter ska gå till vård och utbildning, inte till privata plånböcker och skatteparadis. Tryggt och välbekant. Säkert kan en sådan linje locka tillbaka en del äldre män med facklig bakgrund från M och SD, herrar som inte klarade av Mona Sahlin, vare sig för det hon var eller för det hon sa.

Men om den lutheranska arbetsmoralismen tränger ut alla andra aspekter på livet? Om omsorgen om exportindustrins energibehov leder till en ohelig allians med Reinfeldtregeringen om nybyggnad av kärnkraftreaktorer?

I AB fick Löfven frågan hur han reagerar på ett påstått angrepp av Maria Wetterstrand, som ska ha hävdat att han står för återgång till betong- och asfaltpolitik och vill göra Sverige till en kärnkraftspark. Han undrar om hon vaknat på fel sida och försäkrar att ”miljön är ett av de teman vi ska utveckla”. Punkt. Inte ett ord om klimatet, ingenting om någon annan miljöfråga eller grön aspekt på samhällsutvecklingen. Den ”feminism” han påstått sig tro på helhjärtat fick genomslag i intervjuerna bara i en plädering för att kvinnor som vill ska få heltidsarbete. Mer jobb alltså! Men alla de som tvärtom vill arbeta mindre för att hinna med livet?

Att Löfven i både TV och AB gav intryck av att vara exakt en sådan gråsosse med förkärlek för asfalt – och betongpolitik som Maria Wetterstrand talat om, beror säkert inte på att intervjuarna tvingade in honom i den fållan. Allt tyder på att det är i den fållan han vill vara, för där är han på hemmaplan, där trivs han.

Visst kan det kännas välkommet och tryggt med en rejäl gråsossepolitik efter alla dessa år av nyliberal hegemoni, dessa två mandatperioder med borgerlig regering. Men utan den förgröning av S-politiken som Göran Greider och Stefan Edman efterlyste nyligen (DN 7/2) lär Löfven bara kunna hejda S-partiets totala sammanbrott, däremot knappast leda det till nytändning och röstsiffror som i fornstora dar.

Och än värre: Hur ska det gå till att skapa ett nytt rödgrönt regeringsalternativ? Inser Löfven att en blocköverskridande energiöverenskommelse som leder till att Sverige tvärtemot de flesta andra EU-länder, framförallt Tyskland, skall satsa på utbyggnad av kärnkraft, stänger dörren till regeringssamarbete med inte bara MP utan troligen också med V? Hur ska han då leda S tillbaka till regeringsmakten, den uppgift som sedan 20-talet har varit partiets absolut viktigaste mål? Även om C grovt svikit sitt kärnkraftskritiska arv från Fälldin, förefaller det ändå osannolikt att en modern variant av det historiska S-C-samarbetet skulle kunna baseras på en kärnkraftsoffensiv. Återstår en ”stor koalition” mellan S och M – en partipolitisk variant av arbetsmarknadens Saltsjöbadsmodell.

Är det dit Löfven siktar? Om inte bör han säga det i klartext. Och inte bara det: om han har minsta tanke på rödgrön regering bör han ta Edman&Greiders uppmaning på allvar och ”sätta en ny rödgrön agenda för S”. Han hade två chanser i söndags. Han tog ingen av dem. Så till motsatsen bevisas måste man anta att Maria Wetterstrand hade vaknat på rätt sida när hon kungjorde sitt intryck av Löfven.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Med Löfven tillbaka till 50-talet

2012-01-26 17:25

Per Gahrton om valet av Stefan Löfven till S-ledare:

Med valet av en gråsossig, materialistisk, kärnkraftskramande, jämställdhetsmotståndare till partiledare väljer Socialdemokraterna att ta det säkra före de osäkra och slå vakt om sina historiska kärnväljare – manliga arbetare i högteknologisk, energislukande storindustri. Den gruppen har krympt sedan 1960-talet, men räcker förmodligen för att hålla kvar S i riksdagen ytterligare några val.

Valtaktiskt betyder det en jättechans för Miljöpartiet. Alla de hel- eller halvgröna grupperingarna inom S trillar på knock-out, socialdemokratiska kärnkraftsmotståndare, miljövänner och feminister blir hemlösa, den sorts ”klasslösa” urbana medelklass som redan sedan ett tag strömmat från S till MP kommer att fortsätta strömma åt samma håll.

I princip borde Jonas Sjöstedts vänsterparti inte heller ha något att frukta. En del av de gröna sossarna kommer fortfarande att föredra V. Men med en av de mest antikommunistiska fackförbundens ledare som S-ledare finns det förstås risk att den gamla traditionen att ”hålla rent” mot de röda lössen i fanan pånyttföds vilket kan göra att V-folk får svårigheter på större arbetsplatser.

Mest att förlora på valet av Stefan Löfven har sannolikt SD, absolut inte för att Löfven skulle ha rasistiska tendenser, utan för att en del av SD-väljarna inte heller är rasister utan snarare frustrerade unga män som har blivit vilsna i en tid av kvinnovälde, mjukissnack, miljömulleri och liknande. Män som vill att män ska vara MÄN och kvinnor helst stå vid spisen och sköta barn kan antagligen mobiliseras både från SD och soffan av en S-ledare som anknyter till 1950-talets värderingar.

Också M kan nog tappa tillbaka en del av de S-väljare som inte tålde Mona Sahlin och blev förvirrade av bråket kring Juholt, trots att de kända ideologiska skillnaderna mellan Juholt och Löfven är minimala.

Men även om MP alltså kan tjäna valtaktiskt på valet av Metall-ordföranden till S-ledare är det ingen allmän grön orsak att jubla. Med Löfvens öppet negativa syn på samarbete med MP (och delvis V) finns det anledning att han är öppen för nya regeringskonstellationer. Om de borgerliga förlorar valet 2014 har chansen att det blir en grönröd regering minskat. En variant är att S söker blåsa liv i den klassiska arbetare-bonde-alliansen, med C. Men det är osannolikt att S+C får majoritet.

En annan, i Sverige hittills otänkbar variant är att S gör som partivännerna i Tyskland gjort flera gånger, bildar stor koalition med M. De två minst miljösinnade, mest gubbiga partierna skulle samregera. Det vore förstås katastrof för gröna värderingar.

I det läget kommer säkert MP, så långt valmatematiken tillåter, försöka hitta en blocköverskridande konstellation som är rimligt grön, varför inte med en grön statsminister.

Det finns förstås ytterligare en möjlighet, nämligen att Löfven överraskar alla och väljer att följa tyska SPD:s exempel när det gäller politik, inte taktik. Det skulle innebära att han med utgångspunkt i SPD:s radikala antikärnkraftslinje öppnar för ett seriöst progressivt grönrött samarbete. Med tanke på MP:s nya intresse för industripolitik (miljövänlig), borde det inte vara helt omöjligt.

Så osannolikt är det inte om man betänker Nixonsyndromet – det vill säga att bara den ivrigaste antikommunisten kunde erkänna kommunist-Kina. På samma sätt behövs det kanske en kärnkraftskramande gråsosse för att leda Sveriges uttåg är kärnkraftssamhället till allmän övergång till förnybar energi. Så kanske 50-talssossen Löfven kan öppna dörren till 2000-talet på vid gavel. Det är en förhoppning. Framtiden får visa.

Per Gahrton

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Om jorden vore en man

2011-12-19 13:04

Resultatet från klimatmötet i Durban aktualiserar frågan om vad som fattas för att maktens män ska respektera planetens ekologiska gränser. Kanske är de kvinnliga associationerna till ”moder jord” en del av problemet.

Jag famlar efter halmstrån i dessa dagar, efter det bleka förhandlingsresultatet i Durban. Om jag hade levt i Afrika hade jag nu, om inte förr, varit livrädd för en framtid som bokstavligen kommer att brinna upp. Antagligen hade jag inte haft möjlighet att förflytta mig och min familj i säkerhet, utan förtvinat av hetta och svält i den framtid som väntar. Hade jag levt i Spanien hade jag oroat mig för den nya geografin, kanske börjat planera för en försörjning inom ökenturism och bytt min häst mot en kamel. Kanske skulle jag kunna överleva ändå. Men nu bor jag i Sverige och jag är inte livrädd ännu, jag är förbannad. Förbannad på världens makthavare, till övervägande del äldre män, som ringaktar världens folk, blundar och skjuter problemen till en framtid de själva inte behöver möta fullt ut.

Ett halmstrå finns hos initiativet radikaliseraklimatpolitiken.nu. I skrivande stund har 4600 personer samlats kring uppmaningen att svenska politiker måste göra mer när mänskligheten spelar rysk roulette med klimatet. Bli en del av denna röst! Tystna inte utan skriv, tjata, gå ut på gator och torg och kräv förändring. Elda under din vrede tillsammans med andra. Bara när vi är tillräckligt många kommer maktens män att lyssna. Men kanske är också själva språket om klimatet en del av problemet?

Johan Rockström, professor i naturresurshållning vid Stockholms Universitet, illustrerade i sin radiokrönika OBS i P1 härom veckan ett sådant språkproblem. Rockström hade i allt väsentligt ett viktigt budskap om de klimatrisker som väntar. Förändringarna ruckar förvisso inte på livsmekanismerna i sig, men väl på människans plats på jorden. Människan gräver en grav för sig själv och andra däggdjur, men jorden kommer att stå pall vad vi än utsätter henne för. Just det, henne. Med Rockströms ord så kommer anstående miljökatastrofer inte att bekymra planeten så mycket ”utan hon kommer att – efter en periods gnyende och frustande – åter etablera sig i ett nytt jämviktsläge.” Jorden är inte bara ett subjekt, hon är kvinna också.

Gynnas klimatdebatten av att jorden associeras till en gnyende och frustande kvinna, som inte bryr sig om människolivet på jorden? Att personifiera planeten skapar onödig dimma i debatten då det inbjuder till en grumlig föreställning om att jorden har en egen agenda. Att feminisera planeten är än mer strategiskt olämpligt med tanke på att kvinnor generellt exploateras mer än män och män åtnjuter mer respekt än kvinnor. Analogin till jorden som kvinnligt väsen verkar inte till fördel för jordens status, så att säga.

Ur det gröna helhetsperspektivet så finns det naturligtvis goda skäl att undvika att omtala jorden som ett objekt som är väsensskilt från annat liv. Människan är en del av sin omgivning. Men när jorden blir ett subjekt, om än så bara av dramaturgiska skäl, uppenbaras brister i det språk vi behöver för att uppnå ett nytt förhållningssätt till den jord vi lever av. Den feministiska miljörörelsen har med andra en anstående uppgift i att genusneutralisera jorden och överge ”moder jord” som en nyckelsymbol i det politiska samtalet.

Men till dess - som ett tankexperiment - om planeten inte vore moder jord utan fader jord, hade vi respekterat honom då? Om medias rapportering om klimattillståndet i världen inte fokuserade på att planeten ska föda och försörja miljarder människor (typisk kvinnosyssla), utan ge förutsättningar för modern överflödscivilisation, hade våra makthavare i Durban lättare identifierat sig med klimatproblematiken då?

Idag är faderssymbolen en fader i himlen som, enligt konventionen, dömer och straffar den som gör orätt. Om jorden vore fadern, inte hade han gnytt och frustat. Han hade varit heligt förbannad och krävt respekt! Gott nytt år fader jord, du halmstrå i vanvettets tid. Döm människans misstag med din vrede.

Angela Aylward

OBS! i P1, Johan Rockströms text

info ( at ) cogito.nu

LEDARE: Durban - enade vi falla

2011-12-12 14:03

Världens regeringar ger upp målet att hålla klimatförändringen under kontroll. Detta är den praktiska innebörden av Durban-paketet. Att Sveriges miljöminister och många andra jublade över uppgörelsen natten till söndagen – ”Helt underbart” sade Lena Ek till TT – har ingenting att göra med att klimathotet har avvärjts, utan snarare att man lyckades hålla ihop ensemblen till det skådespel som klimatförhandlingarna har förvandlats till. Ingen hoppade av den här gången. Enade vi falla.

Det förrädiska är att avtalets ramverk ännu är tomma skal som i teorin skulle kunna fyllas med ett bra innehåll. Denna minimala men dock möjlighet räcker för att hålla igång skådespelet. Det finns frågor för regeringarna att fortsätta förhandla om, för lobbygrupper att trycka på kring, för medier att rapportera om. Allt medan tiden för meningsfulla åtgärder rinner ut kommer vi att vara upptagna av detta:

– Kyotoprotokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med färre länder (utöver USA hoppar även Kanada, Ryssland och Japan av) och ännu utan nya bindande minskningsmål. Dessa ska rapporteras in under nästa år, och det är ingen djärv gissning att de kommer att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläppshandeln.

– Till år 2015 ska ett nytt ”rättsligt avtal” förhandlas fram som omfattar alla världens länder och träder i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyoto, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Genom att förhala utsläppsminskningarna försöker USA och EU att undkomma sitt historiska ansvar samtidigt som Kina och Indien får ytterligare ett decennium att försöka gasa ikapp industrivärlden.

– Till år 2020 ska världens största fond, Green Climate Fund, ha operationaliserats och fyllts med tillräckligt mycket medel för att kunna dela ut 100 miljarder dollar årligen till klimatomställning och anpassning. Risker för att det mest kommer att handla om redan utlovade biståndsmedel och olika marknadsmekanismer är så uppenbar att den har börjat kallas för Greedy Corporate Fund.

Problemet är alltså bara att även om ett nytt avtal och fonden är på plats 2020 – ingen blir väl förvånad över om det förhalas ytterligare – så har ytterligare ett decennium gått med fortsatt ökande utsläpp. Detta samtidigt som dörren till en värld utan betydande risk för klimatkaos stängs inom bara några få år. FN:s klimatpanels ordförande Rajendra Pachauri ställer dörrposten vid 2015. Om inte utsläppen kulminerar senast då finns i praktiken ingen chans att hålla temperaturökningen under två grader. IEA, internationella energimyndigheten, och många andra gör liknande bedömningar.

Det finns med andra ord väldigt, väldigt starka skäl för att sikta på en utsläppskulmen senast 2015 och därefter minska utsläppen tillräckligt snabbt för att nå tvågradersmålet. Faktum är att redan dessa mål kommer att ställa miljontals människor i nöd och leda till ett visst risktagande med hela klimatsystemet. Durban-paketet pekar mot en utsläppskulmen bortom 2020 och en uppvärmning på minst 3-4 grader (när klimatsystemets självförstärkande loopar väl är igång kan det mycket väl rulla på åtskilliga grader till).

I denna uppenbara destruktivitet är Durban-paketet det hittills tydligaste indiciet på att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att lösa klimatkrisen. Ställda mot överenskommelsens monumentala vettlöshet blir vanliga bortförklaringar som dåligt ledarskap eller nationell prestige futtiga och förlorar i trovärdighet.

Det är visserligen lätt att göra narr av Lena Eks plumpa reaktion i söndags natt men faktum är att hon och de flesta andra säkert vill rädda klimatet och hoppas att genom små steg i rätt riktning kunna göra det. Men om hon och vi andra i själva verket sitter fast i ett system som inte tillåter att långsiktiga ekologiska nödvändigheter prioriteras över kortsiktiga ekonomiska vinster finns ingen anledning att ställa förhoppningar om en bättre överenskommelse längre fram. I så fall kommer spelet att fortgå och de verkliga åtgärderna att förhalas ända tills systemet kollapsar av sina inre motsägelser – eller möter en utmanare som är tillräckligt stark för att besegra det. Att bygga en global systemkritisk rörelse på solidarisk och ekologisk grund framstår därför som huvuduppgiften efter Durban.

Rikard Warlenius

info ( at ) cogito.nu