Den vetenskapliga linjen

2015-02-24 13:11

Just nu blommar flera avgörande och verkligt partiskiljande frågor upp på den politiska agendan. Bara för några år sedan hoppades många partier att de skulle slippa bekänna färg i migrations- och integrationsfrågor. På samma sätt kan NATO-anslutning kanske till och med bli föremål för en folkomröstning om inte allt för länge. En sovande björn som jag själv hade hoppats skulle få fortsätta sova av rädsla för vad det skulle innebära om alltför många låter sig dras med tillbaka till en polariserad världsbild av östmotväst-snitt.

Men nu gäller det maten. En visserligen redan genompolitiserad fråga där maktspel ofta ställs på sin spets i form av rättvis fördelning, rättvis handel, miljöbelastning och så vidare. Man brukar tala om Food saftey, att maten är ätbar och inte fylld med toxiner eller rutten, Food security om att det överhuvudtaget ska finnas tillgång till mat samt Food sovereignty. Det sistnämnda innebär att stater ska kunna föda sin egen befolkning och inte vara utelämnade till stora globala företag eller andra makter som blockerar detta, kanske med landgrabbing eller prisdumpning.

Men med GMO-frågan kommer en annan dimension att aktualiseras - vad ska forskning och offentliga medel satsas på; bara det som är ”vetenskapligt bevisat” eller gammal rutinhantering?

Två moderater har i dagarna dragit en lans mot regeringen för att man i EU tvekat och brutit den entydigt GMO-positiva linje som den förra regeringen företrädde. Johan Hultberg (M), KU-anmäler regeringen för att de inte längre låter Sverige ”luta oss mot den vetenskapliga rådgivningen”, men utan att precisera vad det i sak innebär. I samma veva ställer Åsa Coenraads (M) en interpellation till landsbygdsminister Bucht med samma rop på icke-definierad vetenskaplighet.

Motiveringen från regeringens sida att man vill få tid att formulera sin GMO-politik. Och det är väl hedervärt, eftersom frågan är minst sagt komplex. Det finns bra och troligen ofarlig genförändring, det finns skadlig GMO och det finns överflödig GMO. Framförallt finns det en kemikalieindustri som i dag står bakom agrobusiness och som driver på för ett industrialiserat jordbruk som finansierar stora delar av forskningen.

Så det är dumt att ta lättvindigt på genförändringstekniken, även om det är både rätt och enkelt att ta avstånd från t ex det som är art-korsande (där arter som i naturlig miljö inte kan föröka sig, förmås göra det) eller mot den användning som gör odlaren mer beroende av bekämpningsmedel. Eller kanske mest angeläget mot den praktik som gör fattiga bönder mer sårbara utan eget traditionellt, härdigt utsäde och med en mångfald av traditionella, härdiga, lokala sorter att tillgå.

Därför är det bra om man tar tid på sig att omdefiniera vad Sverige ska företräda för ståndpunkt i EU och gentemot omvärlden. Och det är definitivt bra om frågan blir allmänt omdebatterad och inte längre lever i dvala. Så tack moderater för ni väcker frågan.

Men innan en klargörande debatt kanske måste man hyfsa begreppet ”vetenskaplighet”. Vetenskapen är idag inte entydig och inte opartisk. Viktigast är att veta VEM som säger saker och vilka intressen en forskare eller ett forskarråd företräder. Om industrin och den kommersiella aktörerna är inblandade är risken överhängande att det är tillämpad forskning, finansierad av de som vill se vinst. Vanligen hävdar de också nyttigheten av GMO, där större skördar är det som förespeglas.

Men på bekostnad av vad? Har miljöforskare konsulterats? Har näringsforskare sagt sitt? Har sociologer och ekonomer fått chans att se efter hur självförsörjningsgraden ökar eller minskar i lokalsamhällen där GMO tillåts slå ut traditionell odling? Har ekologer hunnit följa vad som sker på lång sikt i ekosystem vid frisläppande av genmodifierade organismer.

SANN vetenskaplighet i frågor som dessa bör i stället ta sin utgångspunkt i försiktighetsprincipen tillämpad på både människa och miljö. Den som vill kommersialisera en GMO-förändrad gröda måste enligt den leda i vetenskapligt hållbart bevis att organismen/fröet/plantan inte orsakar skada på jorden och näraliggande jordar (som kanske vill vara ekologiska) med för mycket bekämpningsmedelsanvändning som följdeffekt, inte skadar hälsan på konsumenter och andra livsformer samt att sociala och icke kommersiella ekonomiska förutsättningar för produktion inte heller slås ut.

Om det är vad alerta moderater menar med ”en vetenskapligt förankrad GMO-linje” är jag med på att det behövs utformas en sådan för Sveriges del.


Lotta Hedström

 

Lotta Hedström är föreläsare och politilker (MP), tidigare ledamot i Cogito samt f.d. språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

info ( at ) cogito.nu

Jämlikhet och populism

2015-02-03 09:39

Den så kallade åsiktskorridoren i Sverige blir allt snävare. Om man inte anser att det bara finns ett sätt att sköta ett samhälle (låga skatter, privata vinstdrivna välfärdsföretag, inga budgetunderskott, ett starkt försvar) så blir man av ledarskribenter och "experter" i media automatiskt beskylld för att vara vänsterpopulist. Detta argument vittnar om intellektuell slöhet och riskerar dessutom att strypa en nödvändig debatt om viktiga frågor.

Det drabbar inte bara Vänsterpartiet i Sverige, det drabbar också Syriza i Grekland och Podemos i Spanien. Den enda vägens förespråkare menar att dessa partier inte har förstått. Det finns en nedlåtande inställning, som om att det handlar om fattningsförmåga och inte om ideologi. Dessutom speglar resonemanget en endimensionell människosyn.

Vi människor antas vara drivna enbart av ekonomiska motiv och egennytta. Om man inte får ta ut vinst när man till exempel driver en privat skola, så kommer inga privata skolor att startas. Detta är ett felslut. Människor har i alla tider haft ett behov av att gå utanför sin privata sfär och göra något för andra utan tankar på ekonomisk vinning. Det kallas för idealism och är en stark kraft i samhället.

Man kan mycket väl ha åsikten att samhället borde ta från de rika och ge till de fattiga utan att behöva bli betraktad som mindre vetande. Klyftorna ökar mellan de välbeställda och de som har svårt att få vardagen att gå ihop. I varierande grad gäller detta de allra flesta samhällen i västvärlden. I USA har president Obama insett detta och han lanserar nu flera förslag som skall öka skattetrycket för de extremt rika. Högre skatter på aktieutdelningar och kapitalvinster ska finansiera barnomsorg och collegeavgifter för medelklassen.

Inför årets World Economic Forum i Davos konstaterade brittiska Oxfam att 1procent av jordens befolkning kontrollerar hälften av de ekonomiska tillgångarna i världen. Man vill lansera ett sjupunktsprogram för att komma till rätta med de orättvisa förhållandena. Bland annat behövs hårdare tag mot skatteflykt, både vad gäller företag och kapitalstarka individer. Man förordar en skatteväxling från arbete och konsumtion till kapital och förmögenheter. Minimilöner och lika lön för lika arbete för män och kvinnor måste införas. Oxfam har en av ordförandeposterna under Davos-mötet, vilket visar på att vänsterpopulismen nu har fått tillträde till en av världens mäktigaste ekonomiska arenor.

Det finns gott om forskning som visar på att samhällen som präglas av stora ekonomiska klyftor leder till sämre hälsa och lägre livskvalitet hos medborgarna. Sambanden är tydliga mellan ojämlikhet och livslängd, psykisk sjukdom, missbruk och antal fångar. Medlet för att öka alla medborgares välbefinnande består i att utjämna inkomstskillnaderna. Det verkar trots allt som om denna insikt håller på att vinna mark, även bland de mest inbitna förespråkarna för otyglad marknadsekonomi.


Anders Malmén

 

info ( at ) cogito.nu

 

Är Sverige en container?

2015-01-20 10:49

På nyårsdagen gick Ulrich Beck bort. Denne tyske sociolog blev kanske mest känd för sitt begrepp ”risksamhället”, som han myntade i en bok från 1986. I Becks risksamhälle har den teknik- och framstegsoptimism som präglat moderniteten börjat krackelera. Fram växer, menar han, en riskmedvetenhet eller ”reflexivitet”: våra liv präglas alltmer av insikten att industrisamhället inte bara producerar rikedom, utan även oförutsedda risker. I anslutning till bokens publicering inträffade Tjernobylkatastrofen, som på många sätt blev ett skolexempel i just detta fenomen.

Becks tankar ligger alltså väl i linje med grönt tänkande. Man kan till och med säga att hans arbete samexisterade i samma tanke-ekologier som ledde till framväxten av gröna partier. Mycket riktigt skrev Beck om den gröna rörelsen, och samarbetade med gröne politikern Daniel Cohn-Bendit: De båda skrev tillsammans ett upprop kring hur europasamarbetet skall byggas om ”nerifrån och upp”.

I boken German Europe utvecklar Beck sin syn på en sådan reform. En omkonstruktion ”nerifrån och upp” innebär att EU måste demokratiseras, och att dess top-down-institutionsbygge måste stå tillbaka för kultiverandet av ett europeiskt demos. Målet, menar han, måste vara att europasamarbetet blir en ”levd erfarenhet” för medborgare – att det inte associeras med en samling byggnader i Bryssel. Som den hoppfulle europavän han var tyckte han sig se just en sådan tendens hos Europas unga; Erasmusgenerationen. Kanske, spekulerade han, kan de unga som utgör prekariatet fungera som motor för skapandet av ett nytt europeiskt socialt kontrakt? Dessa frågor är, som Olle Svenning noterat i Aftonbladet, brännande inför det val som Grekland nu står inför.

Beck må ha skrivit om ”stora” frågor, men är även relevant i den svenska debatten. Eller rättare sagt: via Becks kosmopolitiska hållning kan de stora frågorna göras relevanta i den svenska debatten – och tvärtom. Med tiden kom Beck att skriva om risksamhället som ett globalt fenomen. Notera exempelvis hur det radioaktiva nedfallet från Tjernobyl inte brydde sig om nationsgränser. Han vände sig alltså mot den ”metodologiska nationalism” som präglat traditionell samhällsvetenskap. Produktionen av gränsöverskridande risker kräver att samhället inte längre likställs med nationalstaten. Vi kan inte längre se politik som något som utspelar sig inom en sluten ”container”.

Detta kan verka självklart. Samtidigt märktes denna containervärldsbild i årets första partiledardebatt i riksdagen. I vanlig ordning hävdade Annie Lööf att Sverige har minskat sina CO2-utsläpp under alliansens tid vid makten. Samtidigt vet vi att så inte är fallet – om vi räknar med de CO2-utsläpp som svenskarnas konsumtion genererar utanför svenska statens gränser. Med Becks ord, produktionen av rikedom har producerat risker, vars effekter är osäkra och märks utanför den tänkta ”container” vi kallar Sverige. Det är alltså ett grönt projekt att ifrågasätta den metodologiska nationalism som ännu präglar det politiska samtalet.

Karl Palmås

info ( at ) cogito.nu

Miljökampen är också en social kamp

2014-12-18 13:31

Naomi Kleins nya bok ”This changes everything: capitalism vs. The climate” är efterlängtad. Äntligen en bok om klimat som fokuserar på varför så lite händer när vi alla vet vad som behöver göras, istället för att försöka övertyga med naturvetenskapliga argument. Boken har ibland ett väldigt amerikanskt perspektiv och vissa av Kleins idéer som att en starkare stat skulle vara lösningen kan naturligtvis ifrågasättas. Vis av erfarenheterna vet vi i Sverige att en stark offentlig sektor inte nödvändigtvis leder till att vi lyckas tackla klimatproblematiken.

Men bortsett från det är Kleins beskrivning av kampen mot klimatförändringen som kampen mot kapitalismen och planeten stundtals lysande. Hon beskriver träffande hur kapitalismen vinner varje gång som behovet av tillväxt används som ursäkt för att skjuta upp klimatinsatser. På samma sätt vinner den när vi väljer att satsa våra gemensamma resurser på en ny förbifart istället för mer kollektivtrafik eller när en park i Istanbul raseras trots stora protester för att ge plats för ännu en galleria. Vad som oroar mest är enligt Klein inte tekniken bakom förändringen – skiftet från fossil till förnybar energi, från ensamma förare i stadsjeepar till mer kollektivtrafik – utan den makt och de ideologiska blockeringar som hittills har hindrat förverkligandet av lösningarna vi länge varit medvetna om i närheten av den skala som skulle behövas. Kleins tes är att om vi någonsin ska kunna hantera klimatförändringen behöver vi fokusera på radikala lösningar på den sociala sidan. Graden av effektivitet på nästa generations solceller är trivial i jämförelse.

En annan intressant iakttagelse som Klein gör är när hon tittar närmare på hur olika grupper i samhället hanterar klimathotet. De konservativa (i USA) som riskerar att få sina liv och värderingar omkullkastade förnekar i hög grad klimatforskarnas budskap. De liberala (och vänstern) anammar utmaningen då de lösningar som lyfts fram ligger i linje med deras ideologi om en starkare stat, med regleringar och höjd skatt på utsläppen.

Det verkar som att människor med starka egalitära och kollektiva värderingar i de allra flesta fall accepterar forskarnas konsensus om klimatförändringarna. Omvänt, de med starka ”hierarkiska” och individualistiska världsåskådningar förkastar i högre grad klimatforskarnas och politikernas lösningar. Vad skulle detta innebära för svenska förhållandena? Miljöpartister vurmar gärna för landsbygden men är själva till stor del stadsbor som redan anammat en livsstil av att åka kollektivt, äta vegetariskt och köpa ekologiskt. För dem innebär en förändring ingen uppoffring men hur hanterar man de som faktiskt riskerar att få sin livsstil omkullkastad av klimatpolitiken, eller som i alla fall tror att de kommer få det?

Medvetenheten om klimatförändringarna startade under en tid då de nyliberala idéerna om den fria marknaden var på sin topp. De föreställningarna är på tillbakagång, bland annat tack vare Pikettys bok om en allt växande ojämlikhet över världen. Det önsketänkande om att tekniken ska rädda oss håller också på att förlora sitt grepp. Men det är ingen tvekan om att ännu en naturkatastrof eller ekonomisk kris kommer ta oss med förvåning. Frågan är vad de progressiva krafterna gör av det ögonblicket. När politiker och företag hittar ännu mer skrämmande metoder för att lösa klimatutmaningen, som att skapa konstgjorda moln, lagra koldioxid i enorma gastankrar under jorden eller placera ut solskärmar i rymden, saknar man den progressiva miljörörelsens radikala lösningar. De lösningar som kan verka politiskt orealistiska idag, men som Klein beskriver det, kan vara fullt realistiska när nästa kris står vid dörren. Kan det handla om individuella utsläppsrätter, klimatlagar eller kanske rentav förbud mot politiska beslut som leder till ökade utsläpp?

Klein beskriver alla försök att angripa klimatförändringarna som verkningslösa om det inte förstås i ett sammanhang av en mycket större kamp om världsåskådning och ett återskapande av idén om kollektivet - det offentliga, allmänningar, civilsamhället och det medborgerliga. En förändring inom klimatpolitiken kommer inte komma till stånd utan ett tillräckligt starkt tryck från de sociala rörelserna. Klimatförändringarna kräver att vi bryter med regler i handelsavtal, i EUs grundprinciper och den rådande tillväxtdogmen. Det känns långt borta i en tid av förhandlande om nya frihandelsavtal såsom TTIP mellan Europa och USA. Är mer frihandel en del av lösningen eller tål planeten mer frihandel för företagen när vi samtidigt bara har några få år på oss att vända utsläppskurvan? Att tala om att begränsa frihandeln, för att gynna det närodlade eller svenskproducerade, är snarast tabu när protektionism har blivit ett fult ord.

Det är dags att sätta dessa perspektiv på dagordningen. När alliansen hotade med att slänga ut Miljöpartiet från pensionsgruppen nyligen med argument om att MP skulle vara arbetsfientliga och tillväxtfientliga är det läge att kontra. Med svenska pensionsfonder som investerar i världens största oljebolag står vi i en situation där vi riskerar att få välja mellan framtida pensioner och klimatet. Om svenskarnas pensionsfonder verkligen används där de för tillfället är investerade kommer oljereserver tas i bruk som omöjliggör att vi klarar tvågradersmålet. Hållbara investeringar och ett pensionssystem som inte havererar när ekonomin inte växer har aldrig varit mer nödvändiga.

Klein beskriver med alla önskvärd tydlighet utmaningen med exempel från olika delar av världen och den maktapparat som ligger bakom det status quo vi ser i klimatpolitiken. Det som saknas i Kleins bok är en utveckling av lösningarna, här finns mycket forskning som hon skulle kunnat titta närmare på. Exempelvis hur man bedriver framgångsrika sociala rörelser och vilka strategier som är mest effektiva för miljörörelsen. Likaså hur vi kan utveckla demokratierna och inte minst idéerna om allmänningar - hur vi bortom privat och statligt ägande bäst förvaltar områden på ett hållbart sätt. Här finns mycket beforskat inte minst av tidigare nobelpristagaren Elinor Ostrom som tittat i detalj på vad som fungerar och inte när det kommer till hållbar förvaltning av våra gemensamma allmänningar.

På lokal nivå finns särskilt goda möjligheter att koppla ihop lösningar för hållbarhet med ökad livskvalitet här och nu. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att gröna partier fortsätter att växa i många städer – frisk luft, bilfria gator, rent vatten, mer parker, mer levande stadsliv kan också vara effekter av en lyckad klimatpolitik. Klein visar också hur sociala rörelser över världen växer och sätter stopp för såväl skogsavverkning som ny gruvbrytning för att bevara sina bygder och livsmiljöer. Här finns också mycket att lära av Kleins resa över världen - för miljökampen är i allra högsta grad också en social kamp för demokrati och förbättrade livsvillkor för oss här och nu och det är så vi måste föra den om vi ska nå framgång.

Frida Johnsson

Nu behövs grön offensiv!

2014-12-09 17:20

Dagligen haglar det rapporter om allvarliga miljöhot mot mänskligheten. Det handlar förstås om klimatet, där Anders Hellberg i Effekt (4/14) konkretiserar vad som kommer att hända – och det handlar inte bara om livsmiljön för våra barbarnsbarn, utan för oss själva här och nu: fler värmedödsfall, hälsorisker på grund av värmesänkt prestationsförmåga, bränder, vattenbrist, fler bakterier, minskade skördar, trafikproblem p g a solkurvor och ”blödande” asfalt, elbrist pga elbehov för kylning, problem för elektronisk kommunikation p g a kylningsbrist, social oro. Samtidigt meddelas att jordens folkökning troligen inte alls ”av sig själv” kommer att stabiliseras kring 9 miljarder utan fortsätta öka till 11 miljarder och mer. Hur ska världen klara det? Särskilt när världspolitikerna tycks sakna förmåga till rejält global framtidsansvar. Och när Sverige, som har resurser, opinion och kunnande för att ligga i framkanten i miljökampen i själva verket, enligt WWF, ligger bland tio i topp när det gäller att överförbruka och sätta ekologiska fotavtryck.

Samtidigt har Le Monde (3/12) ett helt uppslag om kemiska hot, från bly, bisfenol A, perfluor och andra kemikalier som redan riskerar människors hälsa med ökad autism och påverkan på hjärnans funktion hos nya generationer. I oktober fanns en artikel i Forskning&Framsteg om ”Mikroplast: Det dolda hotet i havet”. Det råder sannerligen ingen brist på stenhårda vetenskapliga belägg för att mänsklighetens utvecklingsriktning är käpprätt åt helvete!

Samtidigt publicerar våra ledande tidningar dag efter dag (senast DN 9/12) skenvetenskapliga inlägg som manar till ökad konsumtion för att få loss världsekonomin ur stagnationen. Vi ska alltså öka koldioxidutsläppen och sprida mer kemikalier till mat, leksaker, hav och alla andra livsmiljöer. Det är som om det råder vattentäta skot, inte bara mellan miljörörelsen och makthavarna, utan mellan olika typer av vetenskap.

Alltså hög tid för upptrappning av alla kampanjer för gröna framtidsmodeller. Men hur? Ska man trumma ännu hårdare på domedagstrumman? Eller bli ännu skickligare på att förmedla vetenskapliga rapporter? Nyligen släpptes en viktig men obehaglig bok som ifrågasätter hela miljö- och alternativrörelsen strategi, George Marshall: Don’t event think about it: Why our brains are wired to ignore climate change. Här påvisas människors bristande logik, försvarsmekanismer, motstridiga handlingsmönster. Varken skrämselpropaganda eller sakinformation når alltid fram, ibland leder sådant till motsatt resultat mot det önskade.

Det är helt enkelt inte effektivt att driva miljöfrågor enbart på moralisk grund, att vädja till folks solidaritet med barnbarn, djur, natur, framtid. Det håller inte att bara kräva försakelser i form av bensinskatter och höjda avgifter. Den gröna kampen måste framställas som en kamp för konkret bättre livskvalitet här och nu. Mindre stress och mer tid för familj, vänner och privata fritidsintressen, genom kortare arbetstid. Minde otrygghet genom någon form av garanterad basinkomst. Mindre oro för hälsoproblem genom bättre kontroll av alla kemikalier som används i mat- och leksaksproduktion. Alternativsamhället måste beskrivas mer från sin attraktiva sida, mindre från sin besvärliga.

Miljöpartiet har börjat ta steg på den vägen med parollen ”här pågår modernisering”. Men det krävs mer. Gröna förslag som underlättar vardagen måste in i valdebatten.

Därför är mitt första råd till Miljöpartiet ideologiskt: Satsa hundra procent på tydligt gröna frågor – däribland freden och jämställdheten - där Miljöpartiet redan har mycket stort förtroende. Inbegripet naturligtvis stora gröna infrastrukturinvesteringar och utveckling av ekologisk högteknologi.

Sverigedemokraterna har utpekat Miljöpartiet som huvudfiende. Det är bra, SD:s och MP:s människosyn är väsensskild. Just därför är det nu viktigare att ta sakdebatt mot SD än att sätta etiketter på dem.

SD har lyckats skapa intrycket av att Sverige har näst intill helt fri invandring, vilket är grovt felaktigt. All invandring, också av så kallade EU-immigranter, styrs av regelverk, ingen icke-svensk har ovillkorlig rätt att komma in och bosätta sig i Sverige. SD påstår att Sveriges flyktingmottagande är unikt stort. Det är också fel. Vi tar emot en liten rännil av flyktingsströmmarna jämfört med kaosområdenas grannar. Dessutom är Sverige förpliktat att följa internationella konventioner. Sanningen är också, som f d statsminister Fredrik Reinfeldt säger i söndagens danska tidning Politiken (7/12 och måndagens DN), att det finns gott om plats för fler människor i Norden. SD försöker skrämma folk med att hundratals miljarder går till flyktingar och invandrare som annars kunde gått till pensionärer. Det är grovt felaktigt. Dels bortser SD helt från invandringens intäktssida, dels är det inte flyktingkostnader utan den allmänna nedrustningen av välfärdssystemet som drabbar utsatta grupper av svenska medborgare. Ett bevis är att den nedröstade S-MP-budgeten innehöll påtagliga ekonomiska förbättringar för flera grupper låginkomsttagare (något som alltså SD satte stopp för).

Mot denna bakgrund måste MP ta sakdebatt med SD, påtala felaktigheter och överdrifter och påvisa att det inte är flyktingpolitiken som lett till försämrad välfärd utan en borgerlig politik som prioriterar skattesänkning för dem som redan har för mycket, istället för välfärd för dem som har för litet.

Slutligen: Vad finns det för möjligheter att få stöd för en rödgrön regering från något borgerligt parti? Många tror att Centerpartiet av historiska skäl borde ligga närmast till. Men Centerpartiet har blivit det mest aggressiva nyliberala partiet. Dessutom finns det i C:s djupa led sedan gammalt viss förståelse för SD-politiken. I Folkpartiet är det i grund och botten annorlunda. Efter nyvalet kommer det att finnas en chans att återknyta till socialliberala grundvärderingar som trots Björklunds aggressiva nyliberalism har övervintrat inom FP. När det gäller att stå fast mot SD är FP det enda pålitliga borgerliga partiet. Dessutom är FP det enda borgerliga partiet, personifierat av Birgitta Olsson, som har en trovärdig feministisk grundsyn.

Därför bör miljöpartister i hela landet redan nu utnyttja personliga kontakter med folkpartister i landsting och kommuner för informella samtal, som ett underlag för ett erbjudande till FP efter nyvalet att medverka i det som i Tyskland brukar kallas ”Ampel-koalition” (trafikljuskoalition), d v s socialdemokrater, gröna och socialliberaler.

Per Gahrton

LEDARE: Tillväxten fortfarande osams med miljön

2014-11-18 10:20

Det kommer emellanåt nya rapporter som påstås visa att det är möjligt att uppnå en ekologiskt hållbar utveckling och samtidigt ha tillväxt i ekonomin. En rapport av det slaget som rönt stor uppmärksamhet är ”The new climate economy report: Better growth, better climate” som lanserades i september. Tidigare miljöminister Lena Ek sägs vara initiativtagare till rapporten som författats av åtta världsledande forskningsinstitut, däribland Stockholm Environment Institute (SEI). Rapportens huvudbudskap liknar Stern-rapportens från 2006, nämligen att det är ekonomiskt klokare att investera i en klimatomställning nu än att vänta och betala notan för en klimatkatastrof senare. Det är svårt att invända mot denna viktiga slutsats, men för att övertyga världens makthavare – får man förmoda – så har budskapet förpackats i en tidstypiskt tillväxtvurmande kostym. Vi behöver inte välja, påstås det. Klimatomställningen ger både tillväxt och gröna jobb.

Att ifrågasätta tillväxten i ekonomin är fortfarande provocerande för många, och taktiken att försöka rädda miljön utan att hota de ekonomiska intressena syftar förmodligen till att lättare vinna de första delsegrarna på vägen mot en hållbar utveckling. Men att kompromissa med budskapet är trots allt problematiskt, eftersom vägen mot en verkligt hållbar ekonomi är svår att finna om inte kartan överensstämmer med verkligheten. Intuitivt inser vi alla att en kontinuerligt expanderande ekonomi inte i längden kan rymmas på en ändlig planet. Bevisbördan för den som påstår motsatsen borde vara enorm. I praktiken blåses varje antydan till belägg för att vi slipper välja mellan tillväxt och miljö upp till en närmast orubblig sanning, som det krävs mer än Sisyfos tålamod för att rucka på.

I fallet med ”The new climate economy” så är den förmenta slutsatsen att tillväxt och miljö kan samsas minst sagt djärv. Vad rapporten främst gör är att jämföra kostnader för klimatåtgärder (koldioxidskatter, energiomställning och effektivisering) med världens samlade BNP. Och eftersom världens BNP är svindlande stor och växande blir naturligtvis kostnaderna förhållandevis små, faktiskt inte mer än 1,7 procent av BNP år 2030. Därmed nås den förväntade BNP-nivån 6 till 12 månader senare än utan klimatåtgärder, men detta är ändå på gott eftersom kostnader för klimatrelaterade skador blir mindre. Hur realistiska dessa kostnadsberäkningar är kan man naturligtvis ha synpunkter på, och att målet är en koldioxidhalt i atmosfären på 450 ppm är knappast ambitiöst nog om farliga klimatförändringar ska undvikas. Men framför allt så innehåller rapporten över huvud taget ingen analys av själva tillväxten: Varifrån ska den komma? Vilka resurser ska exploateras? Det tillhör inte alls rapportens frågeställningar.

Det finns inget exempel på någon studie som visar att BNP-tillväxt kan ske utan ökande miljöpåverkan där man på ett seriöst sätt tagit hänsyn till ekonomins verkliga systemgränser. Skärskådar man de studier som finns upptäcker man tvärtom alltid att helt centrala komponenter saknas. När Sverige påstås bryta sambandet mellan tillväxt och miljöpåverkan gäller det bara den inhemska produktionen, trots att vi till stor del lever av varor och livsmedel som producerats utanför landets gränser. Diskussionen gäller i allmänhet enbart klimatpåverkan, precis som i ”The new climate economy”, trots att storleken på våra ekologiska fotavtryck passerat flera andra planetära gränser såsom övergödning och förlust av biologisk mångfald. För att öka produktionen av förnybar energi i syfte att minska koldioxidutsläppen krävs exempelvis ett ökat uttag av biomassa ur våra ekosystem vilket riskerar att slå hårt mot den biologiska mångfalden.

Inom nationalekonomin finns en tradition att studera effektiviteten i resursutnyttjandet som kan sägas härröra från en studie från 1956 av Moses Abramowitz med titeln ”Resource and output trends in the United States since 1870”. I studien kommer Abramowitz fram till att BNP ökat mer än användningen av de två produktionsfaktorerna arbete och kapital, och drar slutsatsen att den största delen av tillväxten härrör från förbättrad effektivitet i resursutnyttjandet (”produktivitet”). Samma resultat återkommer i en lång rad studier liksom i den officiella tillväxtbokföring som i Sverige redovisas av SCB och Konjunkturinstitutet. Även denna statistik brukar anföras som argument för att tillväxt kan ske utan ökad resursanvändning. Som ett exempel på detta skriver Per Gudmundson i en ledare i Svenska Dagbladet i förra veckan att ”tillväxt innebär snarare effektivare nyttjande av och bättre omsorg om begränsade resurser” och att tillväxten alltså inte medför någon rovdrift på naturen.

Man skulle önska att ett sådant påstående styrktes med ett enda exempel på någon resurs som vi utnyttjar mindre av idag tack vare den ekonomiska tillväxten. Möjligen skulle det kunna gälla arbete men det var ju aldrig meningen eftersom ett av tillväxtens huvudsyften är att skapa jobb. Men varken Abramowitz eller tillväxtbokföringen påvisar något minskat resursutnyttjande i absoluta termer. I själva verket ökar kapitalanvändningen dramatiskt i ekonomin, även om BNP i vissa fall ökar ännu mer. Men framför allt så är arbete och kapital bara en delmängd av alla de resurser som används i produktionen, så dessa studier visar egentligen inte alls på någon frikoppling mellan tillväxt och miljöpåverkan – varken absolut eller relativ.

Den goda nyheten är att frikoppling snarare verkar föreligga när det gäller sambandet mellan tillväxt och välfärd – åtminstone i världens rika länder, däribland Sverige. Att BNP här hemma ökat mer än 100 procent i reala termer sedan 1980 har knappast bidragit till bättre vård, skola och omsorg – det har snarare varit tal om nedskärningar i välfärden. Likaså har arbetslösheten mer än fördubblats under samma period. BNP är framför allt ett mått på kostnaden för de varor och tjänster som produceras inom ett land, medan nyttan måste mätas på annat sätt. Det finns verkligen goda möjligheter att förbättra välfärden och skapa meningsfull sysselsättning åt människor den dag vi inser att ökad materiell produktion inte är det främsta medlet för att åstadkomma detta. Så i grunden finns det mycket som är sant av det som framförs i ”The new climate economy”: Vi kan verkligen få det bättre samtidigt som vi rör oss mot en hållbar ekonomi – men det handlar i så fall om utveckling, inte om ekonomisk tillväxt.

Mikael Malmaeus

LEDARE: Det behövs en känslomässig klimatförändring

2014-11-02 11:40

Här i USA, där jag för tillfället bor, stundar nu mellanårsvalen till kongressen. Republikanerna, som sedan 2010 har makten i Representanthuset, anses ha goda chanser att också få majoritet i Senaten, den andra av kongressens kamrar. Denna framgång kan tillskrivas det kompakta missnöjet med president Obama, även bland demokrater. Den enda möjligheten för Obama att, i enlighet med sina vallöften, få igenom åtgärder mot klimatförändringarna har varit via speciella dekret, där han kunnat "runda" den motspänstiga kongressen. Så skedde t ex i somras då kolkraftverken ålades att minska sina koldioxidutsläpp med 30% till år 2030, räknat från 2005.

Varför är det då så förtvivlat svårt för politiker att fatta beslut om att göra något åt den globala uppvärmningen, vår tids ödesfråga? För att de ska agera krävs ett opinionstryck från oss samhällsmedborgare, som inte existerar idag. I en bok av George Marshall, grundaren av den engelska tankesmedjan Climate Outreach and Information Network, ges en delförklaring till varför detta saknas, som grundar sig på hur det mänskliga psyket fungerar. Boken heter "Don't even think about it" (på svenska ung. "Glöm det!") Enligt Marshall är klimatförändringarna ett praktexempel på den typ av hot som vi människor är sämst rustade att möta. Vi är bra på att avvärja konkreta hot i vår vardag, men betydligt sämre på att acceptera kortsiktiga förändringar i vår livsstil för att möta ett osäkert hot längre fram.

Människor som blir offer för naturkatastrofer, som t ex orkanen Sandy 2012, är ofta obenägna att koppla samman dessa med klimatförändringarna, en fråga som är föremål för motstridiga känslor och argument. Istället finns en önskan om att förenas i återuppbyggandet av samhället så att man kan återgå till ett normalt liv så fort som möjligt. När man gjort detta kan man erfara en falsk känsla av osårbarhet, som kommer ur övertygelsen att nästa gång kommer det att bli någon annan som drabbas.

Man skulle kunna tro att när vi människor blir föräldrar så skulle vår vilja att förhindra klimatförändringarna öka. Vi vill ju inte lämna efter oss en värld som i värsta fall blir obeboelig. Men det finns forskning som visar att föräldraskapet i sig inte påverkar våra attityder till växthuseffekten. Att skaffa barn är ett medvetet val, som gör att vi vill se optimistiskt på framtiden och inte tänka på de eventuella faror som våra barn kan utsättas för.

För att det som vårt rationella jag uppfattar som hotfullt också ska upplevas som ett hot känslomässigt, krävs att vi skapar en gemensam berättelse som vi kan agera utifrån, menar Marshall. Vi måste börja prata om klimatförändringarna i familjen, i vänkretsen, i skolan och på jobbet. De allra flesta, som inte är politiskt engagerade, diskuterar inte frågan idag. Vi är extremt beroende av våra sociala grupper, och endast om vi känner stöd från dem är vi beredda att skrida till handling. Många av oss bär på en obestämd oro för framtiden som är tung att hantera på egen hand.

Det allra viktigaste är att vi inte blir kritiserade och skuldbelagda för hur vi lever våra liv, detta skapar bara harm och motvilja. Istället måste vi motverka föreställningar om att det finns en motsättning mellan de som accepterar forskarnas rapporter om klimatförändringar och de som är skeptiska. Vi måste visa på konstruktiva exempel som tex Texas, en klassisk oljestat, där vindkraften står för en allt större del av energiförsörjningen därför att detta visat sig vara en både klok och lönsam politik.

Anders Malmén

LEDARE: När militären ser u-båtar – håll huvudet kallt

2014-10-20 15:23

En skadad rysk undervattensfarkost kan finnas i Stockholms skärgård. Ett nödsamtal på ryska avlyssnades innan försvarets insats i Kanholmsfjärden inleddes i fredags, enligt SvD:s källor” (SvD 19 okt)

Med Sveriges första nedrustningsparti i regeringsställning och just när den första statsbudgeten börjar processas – så dyker det enligt militären alltså upp en rysk u-båt i Stockholms skärgård. Tillfällighet? Sedan den tämligen påstrukne sovjetiske kaptenen Alexej Kalinin körde upp U137 på Sturkö utanför Karlskrona för ganska precis 33 år sedan, så har alla av militären påstådda ”miniubåtar” och mystiska undervattensfarkoster lyst med sin frånvaro. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana ugglor i mossen. 

Men det är dock inte svensk militärs påhitt att Ryssland gör sitt bästa för att spänna musklerna, sätta skräck i sina grannar och låtsas vara det gamla Sovjetunionen. Men Putins Ryssland är långt ifrån något Sovjetunionen. Dels saknar Ryssland mycket av den gamla sovjetiska vapenarsenal som försvunnit till avknoppade republiker och/eller rostat sönder. Dels saknar Ryssland den totalitära kommunism som höll ihop det väldiga riket. Putin må vara såväl prillig som maktlysten – någon Stalin är han inte. Det var ganska länge sedan kommunismens död proklamerades. Men idéströmningar i stalinistisk tradition vädrar i verkligheten morgonluft i både öst och väst. Det kan passa att här påminna om att nazismen också var dödförklarad och betraktades som lyteskomik när den bara utgjordes av fyra koppelförsedda figurer i Strängnäs. I dag ser vi att mycket av samma idéer kommer tillbaka i ny skrud och ingen skrattar längre. Och det gäller auktoritära, förenklade föreställningar som inte bara har högerextrema förtecken. Så nog finns det fog för oro. Frågan är mest vad vi gör av den.

Om vi för ett ögonblick struntar i alternativa aktiviteter för krigsmakten – som brandsläckning, deltagande i internationell fredsbevakning, försvar mot översvämningar och klimathot samt eventuellt annat som föreslagits i debatten – vad skulle några miljarder till i försvarsanslag göra för skillnad vid en faktisk attack mot svenskt territorium? Att de pengarna dock gör verklig skillnad i miljöinvesteringar, i skola, vård och omsorg, i missbruksvård, i rimligare arbetsförhållanden, på förslummade bostadsområden, glesbygden etc. Att de resurserna faktiskt skulle märkas i klimatarbetet och i arbetet mot det som är grunden för mycket av dagens intolerans och rop på auktoritära lösningar på samhällsproblemen – där lär det inte finnas någon som kan hävda motsatsen. Så i realpolitikens prosaiska förhandlingar gäller det att hålla huvudet kallt, när det återigen sägs börja bubbla i svenska farvatten och när militären återigen ropar på ökade anslag.

LEDARE: Hellre resultatinriktad än lättkommunicerad

2014-10-08 12:49

Jag inser att jag nog är lite av en nörd när jag tycker att de häftigaste sakerna i regeringsförklaringen är att avgifterna för kärnavfall ska höjas och att det ska införas ett klimatpolitiskt ramverk. Det är nog bra att komma ihåg att de flesta människor inte har en aning om vad detta betyder, vilket också är ett av Miljöpartiets problem.

Det hade varit lätt att förklara en förbudslag mot kärnkraft och en avvecklingslag. Det är svårare att förklara vad det betyder att säkerhetskraven på kärnkraftsreaktorerna ska skärpas och avgifterna för avfallshantering höjas. Att skärpa målen för minskade klimatutsläpp går att visualisera och förstå, medan bara orden "klimatpolitiskt ramverk"* får vem som helst att sluta lyssna och tappa intresset.

Vad gäller Förbifart Stockholm kom regeringen med ett icke-beslut. En kort tidsmässig förhalning av projektet för att överlåta förhandlingarna till lokal och regional nivå. Det är onekligen svårt för MP att ståta med tydliga lättkommunicerade framgångar som väljarna förstår. Men det lättkommunicerade är inte alltid klokast, och förhoppningsvis vinner det i längden att vara seriös och resultatinriktad snarare än att lägga fram de förslag som låter bäst. Det återstår att se.

En annan spännande del i Sveriges första rödgröna regeringsförklaring är utrikespolitiken. En fri och rättvis världshandel som tar hänsyn till både människor och miljö, säger sig regeringen vilja skapa, och klimatbiståndet ska öka. Här ser jag däremot en liten fallgrop. Under alliansregeringen minskade biståndet, genom att andra utgifter lades in i biståndsbudgeten. Klimatbistånd togs från den redan befintliga biståndsbudgeten, tvärtemot vad som lovats i internationella överenskommelser. Här hade jag önskat att den rödgröna regeringsförklaringen varit tydlig på att det inte ska gå till på det sättet i fortsättningen. Läge för både bistånds- och miljöorganisationer att ligga på här, känns det som.

Regeringsförklaringen var fylld med vackra ord som ska fyllas med innehåll. Om det görs på ett bra sätt kan vi få se en mandatperiod av gröna reformer. En omställning av energisystemet, en långsiktig energipolitik, en starkare politik för biologisk mångfald, naturskydd, starkare kemikalielagstiftning, starkare styrning av Vattenfall och satsningar på energimässigt hållbara renoveringar av våra miljonprogramsområden.

Det som kändes allra mest i magen var kanske trots allt inte själva förslaget om ett klimatpolitiskt ramverk. Det var att höra Stefan Löfven, som blivit utpekad som en "ekologisk analfabet", stå där och tala om biologisk mångfald, ekoturism, ekologiskt jordbruk, djurskydd, kemikalier i förskolan och – ja – ett klimatpolitiskt ramverk.

Maria Wetterstrand 

* Ett klimatpolitiskt ramverk innebär att man slår fast målen för utsläppsminskningar, och med hjälp av detta ramverk (som förslagsvis utformas som en lag) kontinuerligt följer upp att utsläppsminskningarna görs i den takt som behövs för att nå de långsiktiga målen. Tanken är att om det visar sig gå för långsamt så måste åtgärder skyndsamt sättas in för att kunna nå de mål som finns. Det kan även innebära att man inom ramverket sätter upp sektorsmål för sektorer som trafik, boende eller jordbruket. På motsvarande sätt finns det idag ett finanspolitiskt ramverk som gör att en regering måste anpassa den ekonomiska politiken för att klara vissa fastslagna mål för den ekonomiska politiken. 

LEDARE: Trots allt – glädje över MP i regering

2014-09-15 14:15

Allting tyder på att MP nu blir regeringsparti. 33 år efter partibildandet är det på tiden. De flesta av MP:s jämförbara systerpartier har regeringserfarenhet, även om det i Europa just nu bara är Finland som har gröna ministrar. När människor med engagemang för samhällsförändring bestämmer sig för att inte nöja sig med att agera som opinionsbildare, påtryckare, lobbyister (vilket också är viktiga och nödvändiga roller i samhällsprocessen), utan vill försöka få möjlighet att direkt utöva politiskt makt, och därför bildar ett parti, är det logiskt att regeringsmedverkan är en central målsättning. Nu tycks MP vara där och det bör alla gröna vara glada över.

Varför ett väljarmässigt bakslag för MP?

Samtidigt är det klart att 6,8 procent upplevs som ett bakslag, inte minst efter framgången i EU-valet och en rad opinionsmätningar som visat 8-11 procent. Varför backade MP under spurten och landade på ett resultat som till och med ligger 0,5 procent under valresultatet 2010? Jag tror det finns tre huvudanledningar, en rangordning:

1. Bristen på miljödebatt. Hur är det möjligt att miljökrisen, som varenda dag syns och hörs i verkligheten, från kemikalier i mat till klimatorsakade väderkatastrofer, inte spelar en huvudroll i en valdebatt? Medierna har ett stort ansvar, men inte ensamma. Problemet har varit att MP inte har lyckats skapa tydlig konflikt kring de flesta miljökraven. Motståndarna har inte sagt: Vi är helt emot. De har istället sagt: javisst, men lite långsammare och mindre pengar, men i princip, visst. Att det kan bli livlig debatt visade punktkonflikterna kring kärnkraften, där skiljelinjerna är tydliga. MP har ofta slagits mot skuggor, mot undvikande motståndare, och då blir det inget medieintresse och ingen väljarmobilisering.

Kunde MP själva handlat annorlunda? Kanske i en del fall. Frågan, som en del har ställt till mig, är om MP ibland legat lite lågt av hänsyn till S och Löfven? Sanningen är ju att i det allra flesta miljöfrågor (se Naturskyddsföreningens översikt) blir en skarp och synlig konflikt mot borgarna en konflikt med S.

Sammanfattningsvis, en valrörelse nästan helt utan miljö (i vid bemärkelse) som ett huvudämne kan MP knappast vinna, hur utmärkta förslag partiet än har på en rad andra områden, t ex skola, diskriminering, mångfald.

2. Löfvens tondövhet inför miljöfrågor. Dels kanske detta har dämpat MPs tuffhet i frågan (se ovan). Dels kan den uppenbara bristen på engagemang och förståelse för miljöfrågor hos MP:s statsministerkandidat fått en hel del av de verkligt miljöengagerade väljarna att tveka.

3. FI:s ”röststöld”. Mätningar visar att FI tagit 1,5-2 procent av de väljare som röstade på MP 2010. Det var nog medvetet (och korrekt) av MP att inte angripa FI, som uppfattas som ett systerparti. Om FI hade klarat spärren hade det varit värt besväret. Men nu framstår det förstås som bortkastad snällhet. Frågan är hur MP agerar framöver. Kanske bör man ta upp samtal med FI om valsamverkan 2018.

Varför framgång för SD?

SD:s framgång tycks inte ha kostat MP väljare, men är ändå ett stort nationellt och demokratiskt problem. Vi har alla ansvar att försöka hejda en negativ spiral av den typ som drabbat Danmark. Hur ska det gå till? Jag har inga säkra svar, men några uppslag:

1. Håll fast vid vägran att politiskt samarbeta med SD, men behandla alltid SD formellt korrekt. Jag tror t ex det vore ett misstag att försöka trixa bort den vice talmanspost eller utskottsordförandeposter de nu är berättigade till om man följer de samarbetstraditioner som annars råder i riksdagen. All erfarenhet tyder på att martyrrollen gynnar SD.

2. Fortsätt kampen mot rasismen, men bedriv den inte så att alla SD-väljare känner sig träffade. Jag är säker på att de flesta SD-väljare inte är rasister, däremot oroliga över att Sverige är ett förhållandevis generöst invandrarland.

3. Bemöt SD-påståendet om att flyktingmottagning tar pengar från social välfärd i Sverige, dels genom att påtala felaktigheter i SD:s beräkningar, men framförallt genom att bygga ut och förbättra välfärden, inte minst för dem som har det sämst. Vallöften från de rödgröna om att ta bort utförsäkringen i sjukförsäkringen, förbättra försörjningsstödet, avprivatisera välfärdssektorn, måste genomföras snabbt och slagkraftigt så att också de grupper som är mest oroliga för sin försörjning känner trygghet.

4. Återuppliva begreppet trygghet, som tycks har försvunnit i politiskt teori och praktik. Trygga människor är inte rädda för att andra ska ta deras jobb och levebröd. Trygga människor röstar sällan på SD.

5. Storsatsa på konkret och praktisk integration. För nästan fyrtio år sedan var jag ordförande i Bostadssociala delegationen som genom konkreta projekt i bostadsområden försökte bryta segregationen. Sådan verksamhet måste bedrivas i radikalt ökad omfattning. Vi måste bryta ghettoiseringen, både den sociala och den etniska.

6. Fortsätt en liberal invandrings- och flyktingpolitik, men förklara mycket bättre varför den inte bara är humanitär utan också ”lönsam” på sikt.

7. Erkänn tydligare att invandring skapar friktioner och övergångsproblem. Detta är elementär sociologi som det finns hyllkilometrar skrivet om, framförallt i invandrarlandet USA. Erkännande av problem med en verksamhet betyder ju inte att den ska avbrytas, utan att problemen ska hanteras och lösas.

Att MP utpekar sig som huvudmotståndare till SD är korrekt och anledning till stolthet för alla gröna. SD-politiken är felaktig på alla sätt. Men att ha partiet SD som huvudmotståndare får inte leda till att alla SD-väljare känner sig som utpekade som MP-motståndare. Det är en svår balansgång, men den måste klaras av, annars riskerar vi än värre valresultat 2018.

Hur kombinera protestbudskap med regeringsansvar?

MP och andra gröna partier föddes som protest mot den rådande samhällsordningen. Efter drygt trettio års existens, varav de senast tjugo som riksdagsparti, uppfattas MP inte lika självklart som bärare av en helt annorlunda samhällsvision. Protesten mot överhet och maktmissbruk som var en del av MP:s ungdom, har delvis glidit högerut. Här finns en gigantisk utmaning för ett parti som trots alla anpassningar och slipspåtagningar ändå, om man läser parti- och valprogram, står för en väldigt annorlunda samhällsmodell än både S och den borgerliga alliansen. Hur ska detta protestbudskap föras ut samtidigt som partiet sitter i regeringen?

Det blir inte lätt. Nyligen utkom en bok av Cécile Duflot, som var minister för EcologieEurope/LesVerts i socialisten Hollandes regering 2012-april 2014. Det är en nedgörande kritik av hur maktspelet krossar gröna drömmar. När inrikesministern, som gjort kränkande uttalanden om romer, utnämndes till regeringschef, fick hon nog och avgick.

Slutsatsen är inte att gröna inte ska sätta sig i koalitionsregeringar. Men de måste vara beredda att tacka för sig om priset blir för högt. Om folk börjar tro att ett grönt parti är samma sorts giriga, cyniska, maktberusade gäng som de vanliga gammelpartierna, är det kört. Hur ska MP lyckas undvika det? Börja med att lära av andra gröna partiers regeringserfarenheter! Börja med att läsa Cécile Duflots De l’intériur – voyage au pays de la désillusion (Inifrån – en resa i desillusioneringens land)!

Per Gahrton  

Lotta Hedström
Anders Malmén


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Kristina Tysk | Ansvarig utgivare: Per Gahrton | Design: Mathias Grate | Programmering: Jens Ljungcrantz