Därför blir allt fler Sverigedemokrater

2015-08-22 12:46

Apropå att det går bra för SD i opinionsmätningarna så kan jag berätta hur en av dessa nya sverigedemokrater tänker. Jag känner henne väldigt väl, vi kan kalla henne Ylva. Ylva var inte sverigedemokrat för fem år sedan, utan röstade då på (S). Hon har inte ändrat sina politiska uppfattningar i något väsentligt under dessa år. Hon är inte rasist. Hennes egna blonda barn leker med barn av olika etnicitet. Hon stödjer hbtq-personers rättigheter.

Vad hon där emot tycker är jobbigt är att det finns tiggare utanför ICA. Det känns olustigt. Några av dem kommer till och med fram till Ylvas barn när de handlar, det tycker hon definitivt inte känns bra. Ylva arbetar som undersköterska i äldreomsorgen och tjänar 21 500 i månaden. Det blir inte mycket pengar över varje månad när familjens fasta kostnaderna är betalda. Hon betalar gärna skatt om den går till bra saker – en bra skola och äldreomsorg till exempel. Men vad hon kan konstatera är dock att skolan fått sämre kvalitet och blivit allt mer stökig i takt med fler invandrarbarn i klasserna. Hon vet att det inte är barnens fel, men tycker att skolan har tappat kontrollen. Samtidigt hör hon om stora flyktingströmmar som, verkar det, kostar allt mer pengar. Hon följer också nyheterna och förstår att mottagandet och introduktionen av nya svenskar inte fungerar, trots att det kostar mycket. Ylva hör även kollegor med invandrarbakgrund som är oroliga för många nya flyktingar när det redan finns en djup segregation och utanförskap bland nya svenskar som bott här lång tid. Om folkopinionen vänder sig mot flyktingmottagandet finns en risk att det även skapar ett hårdare klimat gentemot alla med invandrarbakgrund i Sverige.

Stämningen på torget i den ort där Ylva bor har blivit annorlunda de senaste åren eftersom många unga invandrare numera hänger på torget kvällstid. De svenska ungdomarna vet hon inte var de är. Ylva och hennes man funderar på att flytta, om de får råd. Vi skulle kunna säga att Ylva utvecklat en slags främlingsrädsla. Hon är oroad över att stat och kommun inte kommer till rätta med flyktingmottagandet och segregationen. Hon hör flera partier tala om humanitet och allas lika värde – ur internationellt perspektiv. Men detta internationella perspektiv hakar inte riktigt i Ylva verklighet. För Ylva är humanitet en värdig omsorg om dem som finns här och betalat skatt hela sitt liv i Sverige. Det innebär att de boende på hennes arbetsplats inte ska behöva ligga och vänta i sitt eget kiss på grund av personalbrist, så som hände med Siv häromdagen. Att de ska få äta god mat och komma utanför väggarna ibland och känna vinden i håret. Varför ska Sverige göra mer för världens alla flyktingar än andra länder, undrar Ylva? Och förresten vad gör vi för alla dem som inte kan fly hit, många gånger flickor, undrar Ylva? Är inte detta dubbelmoral?

Viktigt att berätta är också att Ylva inte är historiskt intresserad. Visst känner hon till 30-talets nazism men hon har inte närmare reflekterat kring hur fascism och nationalism smyger sig in i våra tankevärldar och sakta men säkert präglar våra vardagsbeslut. Vi skulle kunna kalla det att Ylva inte är vaccinerad mot alla de förenklade förklaringar som serveras av SD. Och många Ylvor skapar till slut en kritisk massa som i händerna på fel makt kan bli livsfarlig. Kom ihåg att ondskan är banal, som Hannah Arendt skrev i sin sociologiska analys av förintelsen i ”Den banala ondskan”. Det är inte monster som möjliggör monstruösa handlingar, utan vanliga människor som egentligen inte har något ont uppsåt. Den strukturella, politiska ondskan är banal!

Vi kan nog inte förändra Ylvas intresse för teori och historia. Det verkar orimligt. Hon är 44 år och kommer aldrig att läsa den här texten, än mindre läsa Hannah Arendt. Vad vi däremot kan göra är att få henne mindre rädd genom prata med henne, besvara hennes frågor på ett sätt som är relevant för henne. Vad vi absolut inte ska göra är att kallas henne för rasist, för det är hon inte.

Vår regering behöver göra tre saker:

1. Håll två tankar i huvudet samtidigt – möt SD och SD:s väljare respektfullt och i saklig dialog samtidigt som ni når politiska överenskommelser utan SD. I en demokrati måste alla respekteras för sin åsikt och vi måste prata med varandra (som Lotta Gröning skrev i Expressen) men vi måste inte samarbeta med alla. Viktig skillnad! Vi vill ju att de som röstar på Sverigedemokraterna utan att för den skulle vara rasister och fascister, tänker om och inser att det finns bättre alternativ.

2. Hantera flykting- och integrationsfrågan med nödutryckningsknappen intryckt. Våga stå för att ni har misslyckats, det är enda sättet att bli trovärdiga igen. Skyll inte på tidigare regeringar (SD:s väljare ser ändå alla andra partier som kollektivt ansvariga) utan visa att ni nu tar ledarskapet genom att t ex prova nya och radikala metoder för att skapa nya jobb som gagnar personer som idag står utanför arbetsmarknaden. Integration är en större fråga än jobben, men utan egen försörjning blir allt annat ett slag i luften. Moderaterna kom med ett intressant förslag om förändringar i LAS för att främja att fler får ett ”första jobb”. Hur tänker ni matcha detta, med gröna förtecken? 
Det är en dålig idé att idag att minska RUT och ROT och höja arbetsgivaravgifter för unga. Utvidga istället till att innefatta till exempel mathandling, hundrastning och flytthjälp. Återinför läxhjälpen. Det vore även lägligt med REP nu, en skattesubvention för att hjälpa till med reparationer av vissa produkter - cyklar, symaskiner, telefoner etc. Vad kan bli mer grönt än så?

3. Hjälp skolan att ta kontroll över klassrummen igen. Sluta fokusera på höjda lärarlöner, det är inte lösningen på stökiga klassrum och sviktande skolresultat där barn med annat modersmål än svenska far särskilt illa. Kom till rätt med bristen på struktur och lärarledd undervisning, som så väl beskrevs av Gabriel Heller Sahlgren på DN debatt 29 juli. En personaltät skola med god arbetsmiljö borgar för att flykten från skolan försvinner. En kvalitativ skola är en grundsten i att fostra demokratiska samhällsmedborgare som blir vaccinerade mot fascism och alla andra våldsbejakande ideologier.

Föreställ er Ylva när ni utformar kommande års politik. Om ni inte kan vinna Ylvas förtroende igen, vad kan ni vinna då?

Angela Aylward
Cogito Senior Advisory Board
  

God civilisation

2015-07-31 09:47

Urbanisering innebär för en del människor fortfarande detsamma som ”framsteg”, ”kultur” och ”civilisation”. Och visst ‒ från det feodala stamsamhällets primitiva och påtvingade agrara överlevnad i lera och armod, erbjöd i tidernas begynnelse säkert de större, samlade bosättningarna mer av kultur, marknad, varuutbud, arbetsdelning och till och med förfining.

Stadens och köpingens ursprungsidé är ju just marknadsplatsens. En förtätning där omlandets produkter kan få avsättning. Knutpunkten vid ett vägskäl eller ett vatten, där bronsyxan kunde brytas mot en kappe råg. Municipalsamhället där årets skörd av rovor blev till socker och salt för hemmabruk. Staden/marknaden blev till både den plats och den tidpunkt där alla i ett omland var överens om att - förutom handla och byta - också ses, skvallra, hitta giftaspartners, dansa och rumla i största allmänhet. Tillhöra en större flock och spela mot fler än familjens och klanens trånga krets.

Planeten har ju nyligen passerat milstolpen då fler människor bor i städer än utanför, och idag finns dessutom en nyväckt eller förstärkt förtjusning över det urbana. En del hyser positiva förhoppningar, men för de flesta är staden ett nödtvång och ett evigt jobbsök. Chans till överlevnad i en industriell eller postindustriell världsekonomi. Som en magnet drar fortfarande försörjningsmatrisen av fulltidsanställt lönearbete in folk till större arbetsgivare och större arbetsmarknader. Lika litet nu som i industrialismens gryning håller det för fattigt folk att skrota runt på vischan med tillfälliga påhugg eller i små olönsamma självförsörjningsjordbruk. Inte i Bangladesh, Kambodja, Colombia, Ghana eller i svenska Härjedalen.
I stan finns ju eventuellt friheten, jobben, framtiden...

Många söker även genuin mångfald, kulturell och intellektuell stimulans och utveckling i städerna. Broadways, akademier, intressant folk och idéutveckling. Staden som all utvecklings motor är också en sanning. Några tror dessutom att klimatkrisen bara löses om vi alla kryper in i städernas täthet, snålar på bilresorna och odlar tomater på balkongen. Andra självvalda men måhända mindre självständiga stadsbor är bara efterföljare, medföljare, trendföljare. Kryper ihop där alla andra verkar vara och följer flocken.

Stadens avigsidor är dock lika med klassklyftornas. Vilka hamnar i kåkstäder, favelas eller invandrar-ghetton? Vem torskar på droger och gatubarnsliv? Vilka får lungcancer av avgaser eller försörjer sig på milsvida soptippar? Inte den bildade, rika, civiliserade, kulturella och sofistikerade stadsbon. Den framgångssökande går ju på stadens universitet eller på dess intressanta evenemang. Trippar i högklackat i karriärkorridorerna. Ju fler våningar upp och längre från marknivån ‒ desto högre status.

Gemensamt för alla stadsbor är emellertid att de gradvis avskärmas från vår natur. Sin natur och sitt ursprung. Från Naturen.
Alla är de samtidigt så totalt beroende av försörjningen från ett omland. Av att mat och vatten forslas in i staden och att avfallet forslas därifrån. Som stora globala svarta hål slukar megastäderna resurser och spyr ut avgaser och skit. Slukar folk.

Stadsbon tvingas mer eller mindre tappa de bärande sambanden och tror slutligen att Kentucky fried chickens kycklingklubba växer inne i frysdisken. De har aldrig sett, klappat, än mindre slaktat en höna.
Eller sett några snigelägg ramla ut ur en snigel. Inte plockat en skål med blåbär till kvällsmat eller slipat en lie. Aldrig hört lommen skrika över tjärnen. Varken för fattig eller rik i den urbana livsstilen finns snart längre samhörigheten och kunskapen om vår grund – om naturen ‒ kvar. Avklippta och avskurna, skenbart väderoberoende, ständigt inomhus och uppkopplade, kan föreställningen om naturoberoende frodas. Men det som frodas är egentligen bara sårbarhet. Alla typer av färdigheter, från att göra upp eld utan tändare, till att samla frön till nästa års matskörd, eller sela en arbetshäst är på god väg att förloras. Självförsörjningskunskapen som var persons egendom och stolthet blir till en kuriositet från historien.

‒ Så vem ska då försörja folket?
‒ Vem kan i framtiden fixa fram råvarorna, maten och stå för grundproduktionen?

Jo, eliten som globalt sett äger alltmer av marken, produktionsmedlen, transporterna och distributionskanalerna. De anonyma big Corporations. Agrobusiness. Big pharma. Ciba Geigy, BASF, Monsanto and the like…. Vi blir stadigt alla alltmer beroende av dessa anonyma transnationella monopoliserande företag. I det genom-korporativa USA står man till exempel just nu i begrepp att stifta lag mot tydlig märkning av vilka livsmedel som innehåller GMO! ‒ På vems inrådan och genom vems lobbying, kan man fråga sig.

Under tiden blir stadsborna världen runt alltmer mentalt fast i infotainment, weapons of massdistraction och ätandes sockrat junk, kryddat med konserveringsmedel och färgämnen under ett strikt löneslaveri eller i en inducerad arbetslöshet. Robotar i någon annans ekonomi.
Och landsbygden blir samtidigt alltmer mänskligt och resursmässigt utarmad…

Försåvitt vi inte bryter den destruktiva urbana trenden!

Världen och mänskligheten behöver ju både sin frihet och sin försörjning!

VI behöver helt enkelt försörja oss på ett nytt sätt, eller möjligen nygammalt. Små jordbruk med stor biologisk mångfald visar sig mätta fler människor än vad det storskaliga jordbruket gör, om de samtidigt är självförsörjande på drivmedel och växtnäring, visar en avhandling som just lagts fram vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

VI behöver ‒ världen över ‒ befolka landet igen! Bli mångkunniga och praktiska. Fria och självständiga som stolta producenter.

VI behöver det goda livet på landet, en levande landsbygd med ett jordbruk som är småskaligt, robust resilient och som många människor enskilt eller i småskalig samverkan kan klara av. Dessutom demokratiskt överblickbart.

VI behöver återerövra vår självförsörjning, både som individer, mänsklighet och som land.

VI kan bara klara av klimatutmaningen om monopoliseringen och storskaligheten med miljöförstörande, monokulturellt industrijordbruk bryts och en praktik präglad av permakultur kommer i dess ställe.

VI behöver för själslig och känslomässigt hälsa återknyta till samhörigheten med våra medlevare djuren, vilda såväl som tama och veta vad växterna heter, hur de kan användas och vad de är bra för.

VI behöver konsumera väsentligt mycket mindre på världens och stadens alla överförstorade marknader.

VI behöver kollektivt och klokt omdefiniera vad God Civilisation är.  

Lotta Hedström

Lotta Hedström är föreläsare och politilker (MP), tidigare ledamot i Cogito samt f.d. språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

info ( at ) cogito.nu 

Hur nå nödvändig mindshift?

2015-03-31 11:10

 Vi har hört det så oerhört många gånger. Att nu går det inte längre. Vi lever över vår planets gränser och vi är eniga om att den snabbt växande medelklassen i det som tidigare kallades fattiga länder har rätt till utveckling, att få grundläggande behov tillfredsställda, ett värdigt liv och mänskliga rättigheter. Inte heller ska det finnas människor som lever under fattigdomsgränsen med hungriga magar, svag hälsa och utan vettig utbildning. Rätt många av oss argumenterar, informerar och kämpar på diverse sätt, samtidigt som vi brottas med en allt växande klimatångest.

Efter år av arbete med hållbarhetsfrågor inom biståndet, inom organisationsvärlden och nu inom akademin börjar jag känna mig matt. Varför händer inte mer? Hur ska vi få till det nödvändiga kollektiva ”mindshiftet” för att åstadkomma de drastiska omställningar som krävs i tid?

Innan jag kommer in på min huvudpoäng vill jag bara poängtera att jag visst ser hur det rör på sig och att det händer flera viktiga saker. Gränser förskjuts och vad som är politiskt korrekt idag är betydligt mer i linje med vad världen behöver än vad det var bara för tio år sedan när jag läste på universitetet. Då stod föreläsare och på fullt allvar menade att planeten inte hade några gränser. De menade att människans inverkan var så minimal att den var försumbar och om inte annat skulle vi alltid kunna hitta fullgoda, alternativa sätt att få det vi behöver – tillräckligt för alla.

Nu talar fler och fler om att vi lever i en ny epok – en så kallad antropocen där människan för första gången är den största förändringsmotorn i världen, större än de geologiska krafterna. Det blir allt svårare att argumentera för att vår livsstil inte är förhandlingsbar, när den nu tydligt har en inverkan på andra människors möjlighet att leva sina liv på ett värdigt sätt.

Samtidigt börjar fler inse att klimatet bara är en av flera avgörande globala miljöförändringar, där övergödning, förlust av biologisk mångfald, kemikalieutsläpp och försurning av haven bara är en handfull av de många andra. Klimatet är ändå symbolen för den globala miljöutmaningen och mobiliseringen inför klimattoppmötet i Paris är imponerande: vetenskapen, religiösa ledare med påven i förarhytten, fler och fler progressiva företag, för att inte tala om alla folkrörelser och civilsamhällets olika organisationer från 350.org till fältbiologerna uttrycker sig allt starkare och tydligare. Trycket på beslutsfattarna i december kommer att vara stort när så pass många kommer till liknande slutsatser.

Kanske ännu mer hopp sätter jag till den pågående förhandlingen om FN:s nya globala utvecklingsagenda där för första gången utveckling (fattigdomsbekämpning) och miljö sätts samman i en universell agenda som ska gälla alla världens länder. Till skillnad från Milleniemålen, som i huvudsak fokuserade på fattigdom och hälsa i utvecklingsländer, vill post-2015-agendan och de globala hållbarhetsmålen också rikta strålkastarljuset på det ansvar som den rika delen av världen bär för klimatets förändring, förlusten av arter, orättvisa handelsvillkor osv. Om denna agenda tas på allvar kan den på riktigt bidra till en mer hållbar och rättvis utveckling – en mänsklig välfärd inom planetens gränser.

Det är tydligt att det inte finns någon enskild dundermedicin som kan rädda oss, och det står klart att det kommer att bli tufft, tufft som bara den att klara av att skapa förutsättningar för drägliga liv för kommande generationer. Men jag vill ändå slå ett slag för något som numera utgör en allt större del av min hoppfullhet. Det handlar om hur vi möts människor emellan. Jag tror att det är helt avgörande för att få till en förändring. Det står klart att det krävs ett kollektivt mindshift för att vi ska få skutan på rätt köl, för att få till de omvälvande omställningar som krävs inom avgörande områden såsom livsmedelsförsörjning, energi, vatten, städer och förvaltning (governance).
Jag vet inte hur många möten jag suttit på där deltagarna faktiskt aldrig på riktigt möts, dit man kommer för att spotta ur sig sin gamla sedvanliga salva av käpphästar. Återigen utan mottagare. Jag överdriver lite, men många gånger upplever jag att deltagarna mer drivs av att känna sig viktiga och smarta eller av prestige (många gånger drivet av rädsla) än av det verkliga intresset att på det mest effektiva sättet bidra till en förändring.

Det var därför jag med glädje snubblade över Time To Think – inte bara en uppsättning mötestekniker utan faktiskt ett annorlunda sätt att vara i världen. Time To Think träffar rätt på så många punkter och har potential att verkligen få människor att se och lyssna på varandra. Jag tror att det är först när vi tar in någon annans perspektiv med öppenhet för att själva ifrågasätta våra egna idéer, som vi kan komma i närheten av något slags mindshift.

Time To Think och dess grundare Nancy Klein skriver att ”Kvaliteten i allt människor gör beror på hur väl vi har tänkt innan vi handlar”. Hon identifierar tio komponenter som behöver vara på plats för att skapa en tänkande miljö, det vill säga ett möte där vi helt enkelt tänker bättre och därmed mer effektivt löser problem tillsammans. Några av dessa komponenter är uppmärksamhet, lugn och likvärdighet. Uppmärksamheten handlar om att lyssna fascinerat på vad en annan person har att säga, utan att avbryta. Personen signalerar själv när den har talat klart. På så sätt skapas ett oerhört lugn. Vi hinner tänka klart och vi kan gå komma djupare och nå nya insikter som sällan uppstår när man ständigt blir avbruten så snart man ska ta ett andetag. Jag har själv observerat att bara själva vetskapen om att inte bli avbruten gör underverk.

Likvärdigheten handlar naturligtvis om att vi ser varandra som gelikar. Ingen är värd mer än någon annan. Alla får samma chans att uttrycka sig.

Mångfald är en komponent som trycker på vikten av att all form av mångfald berikar och bidrar till att belysa problem från olika synvinklar och därmed till bättre problemlösning. Därför har alla något att bidra med, och ibland är det den person med minst fackkunskap som ställer de mest centrala frågorna.

Jag har varit med om grupper som tillsammans åstadkommit enastående problemlösning genom att använda mig av Time To Think och dess olika tillämpningar. Kanske lever vi i en tidsålder där vi behöver ge oss själva och varandra lite mer tid att tänka, reflektera och känna efter. Kanske är just det en förutsättning för att nå nödvändig kollektiv mindshift? Det tror jag.

Hanna Wetterstrand


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Annika Hjelm |