Hur nå nödvändig mindshift?

2015-03-31 11:10

 Vi har hört det så oerhört många gånger. Att nu går det inte längre. Vi lever över vår planets gränser och vi är eniga om att den snabbt växande medelklassen i det som tidigare kallades fattiga länder har rätt till utveckling, att få grundläggande behov tillfredsställda, ett värdigt liv och mänskliga rättigheter. Inte heller ska det finnas människor som lever under fattigdomsgränsen med hungriga magar, svag hälsa och utan vettig utbildning. Rätt många av oss argumenterar, informerar och kämpar på diverse sätt, samtidigt som vi brottas med en allt växande klimatångest.

Efter år av arbete med hållbarhetsfrågor inom biståndet, inom organisationsvärlden och nu inom akademin börjar jag känna mig matt. Varför händer inte mer? Hur ska vi få till det nödvändiga kollektiva ”mindshiftet” för att åstadkomma de drastiska omställningar som krävs i tid?

Innan jag kommer in på min huvudpoäng vill jag bara poängtera att jag visst ser hur det rör på sig och att det händer flera viktiga saker. Gränser förskjuts och vad som är politiskt korrekt idag är betydligt mer i linje med vad världen behöver än vad det var bara för tio år sedan när jag läste på universitetet. Då stod föreläsare och på fullt allvar menade att planeten inte hade några gränser. De menade att människans inverkan var så minimal att den var försumbar och om inte annat skulle vi alltid kunna hitta fullgoda, alternativa sätt att få det vi behöver – tillräckligt för alla.

Nu talar fler och fler om att vi lever i en ny epok – en så kallad antropocen där människan för första gången är den största förändringsmotorn i världen, större än de geologiska krafterna. Det blir allt svårare att argumentera för att vår livsstil inte är förhandlingsbar, när den nu tydligt har en inverkan på andra människors möjlighet att leva sina liv på ett värdigt sätt.

Samtidigt börjar fler inse att klimatet bara är en av flera avgörande globala miljöförändringar, där övergödning, förlust av biologisk mångfald, kemikalieutsläpp och försurning av haven bara är en handfull av de många andra. Klimatet är ändå symbolen för den globala miljöutmaningen och mobiliseringen inför klimattoppmötet i Paris är imponerande: vetenskapen, religiösa ledare med påven i förarhytten, fler och fler progressiva företag, för att inte tala om alla folkrörelser och civilsamhällets olika organisationer från 350.org till fältbiologerna uttrycker sig allt starkare och tydligare. Trycket på beslutsfattarna i december kommer att vara stort när så pass många kommer till liknande slutsatser.

Kanske ännu mer hopp sätter jag till den pågående förhandlingen om FN:s nya globala utvecklingsagenda där för första gången utveckling (fattigdomsbekämpning) och miljö sätts samman i en universell agenda som ska gälla alla världens länder. Till skillnad från Milleniemålen, som i huvudsak fokuserade på fattigdom och hälsa i utvecklingsländer, vill post-2015-agendan och de globala hållbarhetsmålen också rikta strålkastarljuset på det ansvar som den rika delen av världen bär för klimatets förändring, förlusten av arter, orättvisa handelsvillkor osv. Om denna agenda tas på allvar kan den på riktigt bidra till en mer hållbar och rättvis utveckling – en mänsklig välfärd inom planetens gränser.

Det är tydligt att det inte finns någon enskild dundermedicin som kan rädda oss, och det står klart att det kommer att bli tufft, tufft som bara den att klara av att skapa förutsättningar för drägliga liv för kommande generationer. Men jag vill ändå slå ett slag för något som numera utgör en allt större del av min hoppfullhet. Det handlar om hur vi möts människor emellan. Jag tror att det är helt avgörande för att få till en förändring. Det står klart att det krävs ett kollektivt mindshift för att vi ska få skutan på rätt köl, för att få till de omvälvande omställningar som krävs inom avgörande områden såsom livsmedelsförsörjning, energi, vatten, städer och förvaltning (governance).
Jag vet inte hur många möten jag suttit på där deltagarna faktiskt aldrig på riktigt möts, dit man kommer för att spotta ur sig sin gamla sedvanliga salva av käpphästar. Återigen utan mottagare. Jag överdriver lite, men många gånger upplever jag att deltagarna mer drivs av att känna sig viktiga och smarta eller av prestige (många gånger drivet av rädsla) än av det verkliga intresset att på det mest effektiva sättet bidra till en förändring.

Det var därför jag med glädje snubblade över Time To Think – inte bara en uppsättning mötestekniker utan faktiskt ett annorlunda sätt att vara i världen. Time To Think träffar rätt på så många punkter och har potential att verkligen få människor att se och lyssna på varandra. Jag tror att det är först när vi tar in någon annans perspektiv med öppenhet för att själva ifrågasätta våra egna idéer, som vi kan komma i närheten av något slags mindshift.

Time To Think och dess grundare Nancy Klein skriver att ”Kvaliteten i allt människor gör beror på hur väl vi har tänkt innan vi handlar”. Hon identifierar tio komponenter som behöver vara på plats för att skapa en tänkande miljö, det vill säga ett möte där vi helt enkelt tänker bättre och därmed mer effektivt löser problem tillsammans. Några av dessa komponenter är uppmärksamhet, lugn och likvärdighet. Uppmärksamheten handlar om att lyssna fascinerat på vad en annan person har att säga, utan att avbryta. Personen signalerar själv när den har talat klart. På så sätt skapas ett oerhört lugn. Vi hinner tänka klart och vi kan gå komma djupare och nå nya insikter som sällan uppstår när man ständigt blir avbruten så snart man ska ta ett andetag. Jag har själv observerat att bara själva vetskapen om att inte bli avbruten gör underverk.

Likvärdigheten handlar naturligtvis om att vi ser varandra som gelikar. Ingen är värd mer än någon annan. Alla får samma chans att uttrycka sig.

Mångfald är en komponent som trycker på vikten av att all form av mångfald berikar och bidrar till att belysa problem från olika synvinklar och därmed till bättre problemlösning. Därför har alla något att bidra med, och ibland är det den person med minst fackkunskap som ställer de mest centrala frågorna.

Jag har varit med om grupper som tillsammans åstadkommit enastående problemlösning genom att använda mig av Time To Think och dess olika tillämpningar. Kanske lever vi i en tidsålder där vi behöver ge oss själva och varandra lite mer tid att tänka, reflektera och känna efter. Kanske är just det en förutsättning för att nå nödvändig kollektiv mindshift? Det tror jag.

Hanna Wetterstrand

Svenska nyord

2015-03-09 13:18

 I Språkrådets lista över nyord 2014 fastnade jag för två: nerväxt och åsiktskorridor.

Nerväxt har kanske sju år på nacken; möjligen var jag först när jag behövde ett svenskt begrepp i en ansökan om att få resa till den första ”degrowth”-konferensen i Paris 2008. Då var vi 150 deltagare; i höstas kom 3.000 till den fjärde konferensen i Leipzig. Men fortfarande nästan inga svenskar. Kanske beror det på att tillväxttänkandet är så cementerat i svensk politik. I andra länder förefaller man att se tillväxt för vad det är, en ökad rikedom, men i Sverige betraktas tillväxt som en nyckel till allt: jobb, pensioner, välfärdstjänster etc. Tillväxtkritik likställs gärna med civilisationskritik och hänvisas till tidningarnas kultursidor.

Tillväxt klingar ju också så positivt: skogen växer och barn växer och det är bra. Nerväxt är knepigare eftersom kurvor som pekar neråt brukar ses med oro. Lika meningsfullt som att ”det är roligare rösta ja” men ändå. Men på kontinenten debatterar man sedan länge ”beyond growth” – bortom tillväxten, dvs hur vi ska skapa ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle (vilket är degrowth-rörelsens mantra). Här i Sverige pågår dock en akademisk utredning, bekostad av ett statligt forskningsråd, om vad det skulle innebära om tillväxten upphör, av sig själv eller genom medvetna åtgärder. Det är förträffligt men ett rött skynke för allianspartierna och har knappast heller påverkat socialdemokraterna.

Tack ändå, Språkrådet, för lite stöd. Men även om vi har ett ord så bör man använda det sparsamt för att inte hamna utanför åsiktskorridoren. Det hände miljöpartiet i höstas när de fyra allianspartierna hävdade att partiet inte borde få delta i diskussionerna om de framtida pensionerna därför att det (kanske) inte tror på tillväxten och har talat om kortare arbetstid. Ett tag pågick en ren kampanj för att få Löfven att göra sig kvitt mp.

Detta är verkligen problematiskt. Vetenskapen säger att vi förstör jordens naturresurser, ”förbrukar kapitalet” och att det skulle behövas minst tre jordklot om alla ska leva på vår standard osv. Ändå ska Sverige sträva efter tillväxt, mer konsumtion. Riksbankschefen talar om att vi måste ”köpa flera grejor”.

Just pensionsfrågan sätter verkligen ljuset på tillväxtens omöjlighet. För att sluta att producera och konsumera allt mer kan vi slå av på takten genom att minska arbetsvolymen – men dela upp den så att alla får ett jobb – så att vi får en utplanande ekonomi. Men pensionerna tas ur den löpande produktionen – ATP-fonderna är bara en buffert. Mardrömsscenariot är att pensionärerna, som menar sig ha slitit sina 40 veckotimmar, ska kräva att nästa generation också ska göra det för att de ska få en ”rättmätig” pension. Det skulle kunna låsa in oss i en evig 40-timmarsvecka, tills vi alla drunknar – i prylar eller i den stigande havsnivån. En pusselbit i en hållbar framtid måste därför bli att omförhandla fördraget mellan de arbetande och pensionärerna. Kanske ska pensionsåldern höjas men då måste det balanseras med ännu kortare arbetstid för att inte öka arbetsvolymen.

Åsiktskorridoren behöver alltså vidgas; man ska inte behöva idiotförklaras för att man är tveksam till tillväxt. Men ”åsiktskorridor” är granne med ”strutspolitik”. Att inte låtsas om de ekologiska gränserna är strutspolitik. Men i ärlighetens namn gäller det fler frågor. Även om det bär emot måste vi också kunna diskutera invandringspolitiken i en värld med nästan obegränsad rörlighet. Sju partiers strutspolitik har hittills bara gynnat Sverigedemokraterna.

Jag mår illa av deras främlingsfientliga åsikter men de är en kraft i svensk politik som inte kan nonchaleras. 

 Christer Sanne

 

 info ( at ) cogito.nu

Den vetenskapliga linjen

2015-02-24 14:11

Just nu blommar flera avgörande och verkligt partiskiljande frågor upp på den politiska agendan. Bara för några år sedan hoppades många partier att de skulle slippa bekänna färg i migrations- och integrationsfrågor. På samma sätt kan NATO-anslutning kanske till och med bli föremål för en folkomröstning om inte allt för länge. En sovande björn som jag själv hade hoppats skulle få fortsätta sova av rädsla för vad det skulle innebära om alltför många låter sig dras med tillbaka till en polariserad världsbild av östmotväst-snitt.

Men nu gäller det maten. En visserligen redan genompolitiserad fråga där maktspel ofta ställs på sin spets i form av rättvis fördelning, rättvis handel, miljöbelastning och så vidare. Man brukar tala om Food saftey, att maten är ätbar och inte fylld med toxiner eller rutten, Food security om att det överhuvudtaget ska finnas tillgång till mat samt Food sovereignty. Det sistnämnda innebär att stater ska kunna föda sin egen befolkning och inte vara utelämnade till stora globala företag eller andra makter som blockerar detta, kanske med landgrabbing eller prisdumpning.

Men med GMO-frågan kommer en annan dimension att aktualiseras - vad ska forskning och offentliga medel satsas på; bara det som är ”vetenskapligt bevisat” eller gammal rutinhantering?

Två moderater har i dagarna dragit en lans mot regeringen för att man i EU tvekat och brutit den entydigt GMO-positiva linje som den förra regeringen företrädde. Johan Hultberg (M), KU-anmäler regeringen för att de inte längre låter Sverige ”luta oss mot den vetenskapliga rådgivningen”, men utan att precisera vad det i sak innebär. I samma veva ställer Åsa Coenraads (M) en interpellation till landsbygdsminister Bucht med samma rop på icke-definierad vetenskaplighet.

Motiveringen från regeringens sida att man vill få tid att formulera sin GMO-politik. Och det är väl hedervärt, eftersom frågan är minst sagt komplex. Det finns bra och troligen ofarlig genförändring, det finns skadlig GMO och det finns överflödig GMO. Framförallt finns det en kemikalieindustri som i dag står bakom agrobusiness och som driver på för ett industrialiserat jordbruk som finansierar stora delar av forskningen.

Så det är dumt att ta lättvindigt på genförändringstekniken, även om det är både rätt och enkelt att ta avstånd från t ex det som är art-korsande (där arter som i naturlig miljö inte kan föröka sig, förmås göra det) eller mot den användning som gör odlaren mer beroende av bekämpningsmedel. Eller kanske mest angeläget mot den praktik som gör fattiga bönder mer sårbara utan eget traditionellt, härdigt utsäde och med en mångfald av traditionella, härdiga, lokala sorter att tillgå.

Därför är det bra om man tar tid på sig att omdefiniera vad Sverige ska företräda för ståndpunkt i EU och gentemot omvärlden. Och det är definitivt bra om frågan blir allmänt omdebatterad och inte längre lever i dvala. Så tack moderater för ni väcker frågan.

Men innan en klargörande debatt kanske måste man hyfsa begreppet ”vetenskaplighet”. Vetenskapen är idag inte entydig och inte opartisk. Viktigast är att veta VEM som säger saker och vilka intressen en forskare eller ett forskarråd företräder. Om industrin och den kommersiella aktörerna är inblandade är risken överhängande att det är tillämpad forskning, finansierad av de som vill se vinst. Vanligen hävdar de också nyttigheten av GMO, där större skördar är det som förespeglas.

Men på bekostnad av vad? Har miljöforskare konsulterats? Har näringsforskare sagt sitt? Har sociologer och ekonomer fått chans att se efter hur självförsörjningsgraden ökar eller minskar i lokalsamhällen där GMO tillåts slå ut traditionell odling? Har ekologer hunnit följa vad som sker på lång sikt i ekosystem vid frisläppande av genmodifierade organismer.

SANN vetenskaplighet i frågor som dessa bör i stället ta sin utgångspunkt i försiktighetsprincipen tillämpad på både människa och miljö. Den som vill kommersialisera en GMO-förändrad gröda måste enligt den leda i vetenskapligt hållbart bevis att organismen/fröet/plantan inte orsakar skada på jorden och näraliggande jordar (som kanske vill vara ekologiska) med för mycket bekämpningsmedelsanvändning som följdeffekt, inte skadar hälsan på konsumenter och andra livsformer samt att sociala och icke kommersiella ekonomiska förutsättningar för produktion inte heller slås ut.

Om det är vad alerta moderater menar med ”en vetenskapligt förankrad GMO-linje” är jag med på att det behövs utformas en sådan för Sveriges del.


Lotta Hedström

 

Lotta Hedström är föreläsare och politilker (MP), tidigare ledamot i Cogito samt f.d. språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

info ( at ) cogito.nu

Hanna Wetterstrand
Christer Sanne
Christer Sanne
Lotta Hedström
Lotta Hedström


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Annika Hjelm |