Halvera köttkonsumtionen

2016-01-11 15:30

Med Paris-avtalet i ryggen och julskinkan i magen är manegen krattad för en diskussion om vår köttkonsumtion.

Slutsatsen efter klimattoppmötet är att vi knappast kan vänta oss några stora framsteg i klimatfrågan från världssamfundet. Förändringen måste börja här hemma för att de storslagna ord som uttalades i Paris ska fyllas med mening. Det är när vi visar i handling att vi vill och kan anpassa vårt sätt att leva till planetens gränser som vi skapar förutsättningar för andra att följa efter. Och bland de enklaste saker vi kan göra är att byta ut en del av våra måltider mot mera klimatsmarta alternativ.

Den uppmärksammande filmen Cowspiracy (2014) har ett effektivt budskap. I korthet påstås att om vi upphörde med boskapsuppfödning och blev vegetarianer skulle våra utsläpp av växthusgaser halveras. Jämfört med allt annat vi kan göra för att minska klimatpåverkan vore detta alltså mycket enkelt och effektivt. Att bli vegetarian är ingen ekonomisk uppoffring – vegetarisk mat är definitivt inte dyrare än animalisk. Och jämfört med att ställa bilen eller välja bort flygresor så borde det faktiskt innebära ganska begränsad inverkan på vår livskvalitet, relativt sett. Så varför driver inte miljörörelsen mer kampanjer om att folk borde äta mindre kött? Filmen driver tesen att det rör sig om en ko-spiration ... Ur klimatsynpunkt är nämligen kött från kor betydligt mer problematiskt än annat kött.

Det bör påpekas att filmen fått en del kritik för sitt sätt att handskas med fakta, och siffrorna bör antagligen inte sväljas med hull och hår. En verklig praktsågning av filmen levererades av Johan Ehrenberg i en ledare i Dagens ETC (26/11). Eftersom kor ingår i den naturliga kolcykeln skulle inga utsläpp försvinna om vi slutade äta dem, enligt Ehrenberg. Däremot finns det problem med sättet vi föder upp dem på – som dieseln i traktorerna och konstgödseln på åkrarna. I en ”klimatbudget som räddar världen” (ETC 28/11) har Ehrenberg tillsammans med Anton Borgström omsorgsfullt räknat ut hur klimatet kan räddas, med åtgärder i Sverige och globalt. I planen nämns över huvud taget inte minskat köttätande som en del av lösningen.

Alla har sin favoritlösning på klimatkrisen. Johan Ehrenberg arbetar hårt för utbyggnad av solceller genom bolaget ETC El, vilket är utmärkt. Andra driver cykelkampanjer och för egen del är jag mest intresserad av att ifrågasätta den ekonomiska tillväxten. Men i ödmjukhetens namn bör vi nog alla fundera på om det inte är pluralism som är lösningen. Ur den aspekten är det nedslående att läsa tidningen ETC:s kampanjande för fortsatt köttätande.

Jag vet inte om någon faktiskt har räknat på vad det skulle innebära sett ur ett livscykelperspektiv att byta ut hela världens transport och energisystem. Det vill säga hur mycket stål, aluminium, indium, neodym och annat som krävs för att bygga tusentals kilometer järnvägsräls och installera många tiotusen terawatt sol- och vindkraftsel. Att dessutom genomföra detta på ett eller ett par decennier – den tid vi har på oss innan jordens medeltemperatur ökat 1,5 grader (den har redan ökat 1 grad) – är en gigantisk socio-ekonomisk utmaning. Även om det på ritbordet ser ut som den mest rationella lösningen så är de tekniska utmaningarna bara en del av problemet. Om vi räknar in motståndet från alla dem som av en eller annan anledning – och det finns många – inte har särskilt bråttom med denna omställning kan vi vara säkra på att klimatet behöver mer hjälp än så.

Till saken hör att de växthusgaser vi redan släppt ut kommer att värma jorden ytterligare ett antal tiondels grader, kanske rentav en halv grad, vilket innebär att vi i praktiken redan intecknat 1,5 graders uppvärmning. Koldioxidhalten i atmosfären är nu uppe i 400 miljondelar, vi borde ner till 350. Vi skulle alltså behöva suga koldioxid ur atmosfären för att hamna på säkra nivåer. Det finns inget energi- eller transportsystem som åstadkommer detta. Det pratas om CCS – att tekniskt suga koldioxid ur luften och lagra i berggrunden – men det är en outvecklad teknik som om den blir verklighet kommer att vara både dyr och energikrävande. Men det finns en mycket enklare lösning: Plantera skog!

En skog som växer upp binder i runda slängar 3 ton koldioxid per hektar och år. Och det är här köttet kommer in i bilden. För alldeles bortsett från om korna rapar metan, och alldeles bortsett från om det industriella jordbruket släpper ut lustgas och koldioxid när traktorerna kör på diesel, så går det åt mycket mark för att producera foder. Mark som därmed inte kan utnyttjas för vare sig biobränslen eller skogsplantering. I filmen Cowspiracy påstås att det krävs 18 gånger större markyta för att producera mat för en köttätare än för en vegetarian.

I Sverige finns ungefär 2,5 miljoner hektar åkermark. På drygt 1 miljon hektar odlas det vall och ytterligare 0,5 miljoner hektar används för bete. På den återstående 1 miljon hektar odlas spannmål varav en del används som djurfoder. Om vi skippade köttet skulle vi på dessa marker kunna binda 3-4 miljoner ton koldioxid per år under hela den tid som skogen växer upp (kanske 80 år). Globalt är potentialen naturligtvis mycket större än så, och dubbelt angelägen eftersom skogar idag huggs ner för att ge plats åt odling av djurfoder. Givet den globala jordbruksarealen (ca 5 miljarder hektar) bör potentialen att binda koldioxid kunna räknas i miljarder ton per år.

De globala utsläppen av koldioxid uppgår i dag till omkring 35 miljarder ton per år (54 miljoner ton i Sverige) och att nå nollutsläpp kräver en lång rad åtgärder. Det finns olika sätt att lösa ekvationen, men den som avstår från den möjlighet som återbeskogning innebär – på grund av oresonligt köttätande – måste rimligtvis begära mer av uppoffringar på andra områden. För uppoffringar blir det, även om många miljökommunikatörer hävdar att vi absolut inte får säga det högt.

Det finns – förutom den möjliga konspiration mot vegetariska kampanjer som Cowspiracy utmålar – en annan helig ko hos delar av miljörörelsen som förr eller senare måste slaktas. Nämligen tanken på att ”allmänheten” inte får retas eller skrämmas upp på vägen mot ett hållbart samhälle. För om den gör det som kommer den att tacka nej till omställningen. Det är förstås därför som tekniklösningar har så stor lockelse, eftersom de inte kräver några verkliga uppoffringar.

Att plantera igen delar av det svenska kulturlandskapet kommer att möta motstånd, var så säker. Men öppna landskap är inget naturtillstånd utan till stor del något som människor skapat. Kanske får vi offra något av vår romantik för att över huvud taget överleva. Har vi egentligen något val? Ja kanske det. Se denna valfilm och låt mig påminna om att kapten Ahab aldrig besegrade Moby Dick. Kontentan är att vi i mycket högre borde utsträckning jobba med och inte mot naturen framöver. Om vi ger ekosystemen en chans så hjälper de oss att lösa våra problem alldeles gratis, både i skogen och i havet. Har vi råd att tacka nej?
 

Klimatklubb nästa steg?

2015-12-14 12:12

Ett nytt globalt klimatavtal är på plats och klimatvänner världen över slapp se fiaskot från Köpenhamn 2009 i déjà vu. Brittiska The Guardian kallar avtalet för världens största diplomatiska framgång. The Economist deklarerar taktfast att avtalet är ett aldrig tidigare skådat politiskt erkännande av klimatförändringarnas risker. Helt klart har dessa två veckor lett fram till något utöver det vanliga.

Som bekant bör man dock inte ropa hej innan man kommit över bäcken: varje land bestämmer självt vilka löften det ska ge om utsläppsminskningar. Räknar man ihop vad världens länder nu lovat beräknas temperaturhöjningen till 3°C över förindustriella nivån. Det är en grad över vad klimatforskningen föreslår som en någorlunda säker nivå för att minimera klimatförändringarnas skadliga effekter. Löftena går också stick i stäv med avtalet som siktar på att stoppa uppvärmningen av planeten ”långt under” – well below – 2°C över den förindustriella nivån.

Ett av de stora framstegen med det nya avtalet är att rika länder går med på att föra över 100 miljarder dollar per år till fattigare länder att investera i klimatförbättrande åtgärder. Även länder som Kina och Indien, som tidigare behandlats som utvecklingsländer trots sina stora utsläpp, ”uppmuntras” att delta i finansiering av klimatomställningen i fattiga länder. Detta innebär att fattiga länder som är i behov av tillväxt, som i de flesta fall är fossildriven, kan få hjälp att snabbare ta sig ur ett beroende av olja och kol, i alla fall delvis.

Anledningen till att det gått så pass bra att förhandla om klimatet denna gång jämfört med för sex år sedan i Köpenhamn är många och svåra att uttala sig om så nära inpå klimatmötet. Vissa saker spelar dock in lite extra.

I de två största utsläppsländerna i världen, USA och Kina, råder speciella omständigheter. The Guardian skriver om att Barack Obama, som sitter sin sista period som president utan möjlighet att bli omvald, har haft en väldigt progressiv agenda för klimatet. Kina har under en period fasat ut kol som energikälla som redan bidragit till sjunkande utsläpp, vilket i sin tur gör det enklare för Kina att skriva under avtal om utsläppsminskningar.

Xi Jinping och Obamas goda relation och gemensamma överenskommelse om att ta större ansvar för klimatet spelar förmodligen också en viktig roll i helgens avtal. Ett lågt oljepris gör det mindre kostsamt att lämna kvar oljan i marken. De politiska och ekonomiska förutsättningarna har varit onormalt bra för att få till stånd ett avtal.

Trots de goda förutsättningarna och ett avtal i hamn missar världen dock tvågradersmålet med råge. Globala avtal kommer inte räcka för att sänka utsläppen tillräckligt; ambitiösa länder måste hålla igen när länder som Saudiarabien och andra oljeexportörer sätter käppar hjulet. Progressiva länder måste kunna gå före genom att utmana andra länder att sänka utsläppen ännu mer, samtidigt som man delar på kunskap och teknik. Klimatklubbar kan vara lösningen för framsynta och utvecklade länder som vill nå ambitiösare avtal i framtiden.

Ett liknande koncept finns för ekonomiska frågor inom det så kallade G20, där 19 länder och EU representeras av sina finansministrar för att diskutera ekonomisk policy. För länder som redan kommit långt i sitt klimatarbete skulle en klimatklubb kunna fungera som en arena för att dela teknologi och kunskap. Möjligheterna för att diskutera handelsfrågor för att gynna handel med lägre utsläpp och komma överens om ett globalt pris på koldioxidutsläpp är också stora. En sådan klubb av världens klimatbästa och mest ambitiösa länder skulle kunna bli en viktig röst när nästa avtal ska signeras i Marocko.

Sverige skulle kunna spela en viktig roll i skapandet av en klimatklubb. Sverige är ett av de bästa länderna i världen på klimatutsläpp, i alla fall vad gäller koldioxidinnehåll per producerad krona. Svenska företag ligger långt fram och skulle kunna spela en viktig roll i att driva klimatfrågor inom det internationella näringslivet, samtidigt som vi sett vilken tyngd Sverige haft i Paris-förhandlingarna genom miljöminister Åsa Romson. Lilla Sverige skulle kunna spela en enormt viktig roll, trots sin litenhet. I en sådan klimatklubb skulle länderna gemensamt kunna sätta upp mål och delmål med konkreta utsläppsnivåer för att stanna uppvärmningen vid 1,5°C. Den statsminister som kunde stoltsera med att ha tagit initiativ till en sådan klubb kan se sina barnbarn i ögonen utan att skämmas.

Mattias Näsman 

Hoppet mitt ibland oss

2015-11-30 15:32

Miljontals människor flyr för sina liv under kulregn från diktatorer och fundamentalister, men möter stängda gränser i den rika världen. De som försöker göra politisk profit på människors rädsla genom att så trångsynt demagogi, går framåt i val efter val. Förhandlingarna om klimatåtgärder valsar runt, runt och tar sig framåt med hastigheten hos en skadeskjuten sengångare.

Det vore trösterikt att kunna få bjuda på lite hopp mitt i allt detta. Och kanske finns det ändå ett hopp som lever mitt ibland oss – hos frivilligorganisationernas flyktingmottagningar, hos kvinnojourernas verksamheter, hos de fackliga idealisterna, hos demonstrationsdeltagarna och aktivisterna i alla gräsrotsorganisationer.

Det talades länge om problemet med misstron till politikens möjligheter. Det sades att detta var en grogrund för förakt för politikerna och att allsköns populister skulle få gehör för enkla lösningar där man spelar ut vissa medborgare mot andra. Och det var bevisligen sant. Vi sitter ju med facit.

Men det stora problemet är inte misstron utan tilltron till politiken. Tron på att någon annan ska lösa problemen.

I Dagens Nyheter den 28 november skriver Per Gahrton om hur de resonerade när Miljöpartiet startade: "Vi menade att enda sättet att få genomslag för gröna tankar var att ta tjuren vid hornen och ge sig in i det politiska maktspelet och hota de gamla partiernas maktmonopol. Det var därför vi bildade ett politiskt parti."

"Liksom i andra idébaserade politiska partier uppstod interna diskussioner om hur långt vi kunde gå i kompromissande för att få igenom en del av vår politik utan att vi genom allt det vi tvingats acceptera skulle börja underminera vårt eget existensberättigande. Historien är full av exempel på idépartier som efterhand förvandlats till idétomma maktapparater."

Grundarna skrev in spärrar mot korruption i partiet och diskussionerna om hur långt man kan gå i kompromissande lär fortgå – i synnerhet efter överenskommelsen i flyktingfrågan. En deltagardemokratisk aspekt på partibildningen har dock förkommit här – nämligen effekten på den utomparlamentariska rörelsen, på det folkliga engagemanget. Känslan hos gräsrötterna av att man nu har lämnat vidare ett ansvar. Massan drar sig tillbaka från arenan i tron att dess representanter nu ska slåss åt dem. För detta krävs inte att partiet har blivit en idétom maktapparat – det kan fortfarande vara späckfullt med välmenande idealister.

Mönstret har upprepats i det oändliga. Arbetarrörelsen var en gång arbetare i rörelse – det är den bara undantagsvis i dag. Förvisso finns det fortfarande en miljörörelse – men om den står starkare efter Miljöpartiets inträde i rikspolitiken är högst tveksamt. Samma motsättning mellan parti och engagemang har vi också sett på kommunal nivå: Stockholmspartiet, Frihetliga kommunalfolket…

Förvisso är det svårt – för att inte säga helt utopiskt – att tänka sig lösningar för Sverige, Europa, Asien, världen utan förhandlingar mellan representanter för olika folk och på så vis någon typ av politisk, parlamentarisk verksamhet. Det är inte frågor som kan lösas på mikronivå. Därmed är det inte svårt att förstå grundarna av Fi eller Miljöpartiet eller för den delen grundarna av arbetarrörelsens partier.

Så för närvarande är partierna en nödvändighet. Men det gäller i än högre grad de utomparlamentariska folkliga rörelserna som verkar för snabba klimatåtgärder, medmänsklighet, tolerans, frihet, jämställdhet och rättvisa. Utan folklig förankring för ett samhälle värt att leva i, så står sig politiken slätt. Där har ni det hopp som i långa loppet är det enda värt att hålla sig till – hoppet till oss själva och varandra.

Martin Nilsson
 

Mikael Malmaeus
Mattias Näsman
Martin Nilsson

Klimatmålsinitiativet

Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Annika Hjelm |