God civilisation

2015-07-31 09:47

Urbanisering innebär för en del människor fortfarande detsamma som ”framsteg”, ”kultur” och ”civilisation”. Och visst ‒ från det feodala stamsamhällets primitiva och påtvingade agrara överlevnad i lera och armod, erbjöd i tidernas begynnelse säkert de större, samlade bosättningarna mer av kultur, marknad, varuutbud, arbetsdelning och till och med förfining.

Stadens och köpingens ursprungsidé är ju just marknadsplatsens. En förtätning där omlandets produkter kan få avsättning. Knutpunkten vid ett vägskäl eller ett vatten, där bronsyxan kunde brytas mot en kappe råg. Municipalsamhället där årets skörd av rovor blev till socker och salt för hemmabruk. Staden/marknaden blev till både den plats och den tidpunkt där alla i ett omland var överens om att - förutom handla och byta - också ses, skvallra, hitta giftaspartners, dansa och rumla i största allmänhet. Tillhöra en större flock och spela mot fler än familjens och klanens trånga krets.

Planeten har ju nyligen passerat milstolpen då fler människor bor i städer än utanför, och idag finns dessutom en nyväckt eller förstärkt förtjusning över det urbana. En del hyser positiva förhoppningar, men för de flesta är staden ett nödtvång och ett evigt jobbsök. Chans till överlevnad i en industriell eller postindustriell världsekonomi. Som en magnet drar fortfarande försörjningsmatrisen av fulltidsanställt lönearbete in folk till större arbetsgivare och större arbetsmarknader. Lika litet nu som i industrialismens gryning håller det för fattigt folk att skrota runt på vischan med tillfälliga påhugg eller i små olönsamma självförsörjningsjordbruk. Inte i Bangladesh, Kambodja, Colombia, Ghana eller i svenska Härjedalen.
I stan finns ju eventuellt friheten, jobben, framtiden...

Många söker även genuin mångfald, kulturell och intellektuell stimulans och utveckling i städerna. Broadways, akademier, intressant folk och idéutveckling. Staden som all utvecklings motor är också en sanning. Några tror dessutom att klimatkrisen bara löses om vi alla kryper in i städernas täthet, snålar på bilresorna och odlar tomater på balkongen. Andra självvalda men måhända mindre självständiga stadsbor är bara efterföljare, medföljare, trendföljare. Kryper ihop där alla andra verkar vara och följer flocken.

Stadens avigsidor är dock lika med klassklyftornas. Vilka hamnar i kåkstäder, favelas eller invandrar-ghetton? Vem torskar på droger och gatubarnsliv? Vilka får lungcancer av avgaser eller försörjer sig på milsvida soptippar? Inte den bildade, rika, civiliserade, kulturella och sofistikerade stadsbon. Den framgångssökande går ju på stadens universitet eller på dess intressanta evenemang. Trippar i högklackat i karriärkorridorerna. Ju fler våningar upp och längre från marknivån ‒ desto högre status.

Gemensamt för alla stadsbor är emellertid att de gradvis avskärmas från vår natur. Sin natur och sitt ursprung. Från Naturen.
Alla är de samtidigt så totalt beroende av försörjningen från ett omland. Av att mat och vatten forslas in i staden och att avfallet forslas därifrån. Som stora globala svarta hål slukar megastäderna resurser och spyr ut avgaser och skit. Slukar folk.

Stadsbon tvingas mer eller mindre tappa de bärande sambanden och tror slutligen att Kentucky fried chickens kycklingklubba växer inne i frysdisken. De har aldrig sett, klappat, än mindre slaktat en höna.
Eller sett några snigelägg ramla ut ur en snigel. Inte plockat en skål med blåbär till kvällsmat eller slipat en lie. Aldrig hört lommen skrika över tjärnen. Varken för fattig eller rik i den urbana livsstilen finns snart längre samhörigheten och kunskapen om vår grund – om naturen ‒ kvar. Avklippta och avskurna, skenbart väderoberoende, ständigt inomhus och uppkopplade, kan föreställningen om naturoberoende frodas. Men det som frodas är egentligen bara sårbarhet. Alla typer av färdigheter, från att göra upp eld utan tändare, till att samla frön till nästa års matskörd, eller sela en arbetshäst är på god väg att förloras. Självförsörjningskunskapen som var persons egendom och stolthet blir till en kuriositet från historien.

‒ Så vem ska då försörja folket?
‒ Vem kan i framtiden fixa fram råvarorna, maten och stå för grundproduktionen?

Jo, eliten som globalt sett äger alltmer av marken, produktionsmedlen, transporterna och distributionskanalerna. De anonyma big Corporations. Agrobusiness. Big pharma. Ciba Geigy, BASF, Monsanto and the like…. Vi blir stadigt alla alltmer beroende av dessa anonyma transnationella monopoliserande företag. I det genom-korporativa USA står man till exempel just nu i begrepp att stifta lag mot tydlig märkning av vilka livsmedel som innehåller GMO! ‒ På vems inrådan och genom vems lobbying, kan man fråga sig.

Under tiden blir stadsborna världen runt alltmer mentalt fast i infotainment, weapons of massdistraction och ätandes sockrat junk, kryddat med konserveringsmedel och färgämnen under ett strikt löneslaveri eller i en inducerad arbetslöshet. Robotar i någon annans ekonomi.
Och landsbygden blir samtidigt alltmer mänskligt och resursmässigt utarmad…

Försåvitt vi inte bryter den destruktiva urbana trenden!

Världen och mänskligheten behöver ju både sin frihet och sin försörjning!

VI behöver helt enkelt försörja oss på ett nytt sätt, eller möjligen nygammalt. Små jordbruk med stor biologisk mångfald visar sig mätta fler människor än vad det storskaliga jordbruket gör, om de samtidigt är självförsörjande på drivmedel och växtnäring, visar en avhandling som just lagts fram vid Sveriges Lantbruksuniversitet.

VI behöver ‒ världen över ‒ befolka landet igen! Bli mångkunniga och praktiska. Fria och självständiga som stolta producenter.

VI behöver det goda livet på landet, en levande landsbygd med ett jordbruk som är småskaligt, robust resilient och som många människor enskilt eller i småskalig samverkan kan klara av. Dessutom demokratiskt överblickbart.

VI behöver återerövra vår självförsörjning, både som individer, mänsklighet och som land.

VI kan bara klara av klimatutmaningen om monopoliseringen och storskaligheten med miljöförstörande, monokulturellt industrijordbruk bryts och en praktik präglad av permakultur kommer i dess ställe.

VI behöver för själslig och känslomässigt hälsa återknyta till samhörigheten med våra medlevare djuren, vilda såväl som tama och veta vad växterna heter, hur de kan användas och vad de är bra för.

VI behöver konsumera väsentligt mycket mindre på världens och stadens alla överförstorade marknader.

VI behöver kollektivt och klokt omdefiniera vad God Civilisation är.  

Lotta Hedström

Lotta Hedström är föreläsare och politilker (MP), tidigare ledamot i Cogito samt f.d. språkrör för Miljöpartiet de Gröna.

info ( at ) cogito.nu 

Hur nå nödvändig mindshift?

2015-03-31 11:10

 Vi har hört det så oerhört många gånger. Att nu går det inte längre. Vi lever över vår planets gränser och vi är eniga om att den snabbt växande medelklassen i det som tidigare kallades fattiga länder har rätt till utveckling, att få grundläggande behov tillfredsställda, ett värdigt liv och mänskliga rättigheter. Inte heller ska det finnas människor som lever under fattigdomsgränsen med hungriga magar, svag hälsa och utan vettig utbildning. Rätt många av oss argumenterar, informerar och kämpar på diverse sätt, samtidigt som vi brottas med en allt växande klimatångest.

Efter år av arbete med hållbarhetsfrågor inom biståndet, inom organisationsvärlden och nu inom akademin börjar jag känna mig matt. Varför händer inte mer? Hur ska vi få till det nödvändiga kollektiva ”mindshiftet” för att åstadkomma de drastiska omställningar som krävs i tid?

Innan jag kommer in på min huvudpoäng vill jag bara poängtera att jag visst ser hur det rör på sig och att det händer flera viktiga saker. Gränser förskjuts och vad som är politiskt korrekt idag är betydligt mer i linje med vad världen behöver än vad det var bara för tio år sedan när jag läste på universitetet. Då stod föreläsare och på fullt allvar menade att planeten inte hade några gränser. De menade att människans inverkan var så minimal att den var försumbar och om inte annat skulle vi alltid kunna hitta fullgoda, alternativa sätt att få det vi behöver – tillräckligt för alla.

Nu talar fler och fler om att vi lever i en ny epok – en så kallad antropocen där människan för första gången är den största förändringsmotorn i världen, större än de geologiska krafterna. Det blir allt svårare att argumentera för att vår livsstil inte är förhandlingsbar, när den nu tydligt har en inverkan på andra människors möjlighet att leva sina liv på ett värdigt sätt.

Samtidigt börjar fler inse att klimatet bara är en av flera avgörande globala miljöförändringar, där övergödning, förlust av biologisk mångfald, kemikalieutsläpp och försurning av haven bara är en handfull av de många andra. Klimatet är ändå symbolen för den globala miljöutmaningen och mobiliseringen inför klimattoppmötet i Paris är imponerande: vetenskapen, religiösa ledare med påven i förarhytten, fler och fler progressiva företag, för att inte tala om alla folkrörelser och civilsamhällets olika organisationer från 350.org till fältbiologerna uttrycker sig allt starkare och tydligare. Trycket på beslutsfattarna i december kommer att vara stort när så pass många kommer till liknande slutsatser.

Kanske ännu mer hopp sätter jag till den pågående förhandlingen om FN:s nya globala utvecklingsagenda där för första gången utveckling (fattigdomsbekämpning) och miljö sätts samman i en universell agenda som ska gälla alla världens länder. Till skillnad från Milleniemålen, som i huvudsak fokuserade på fattigdom och hälsa i utvecklingsländer, vill post-2015-agendan och de globala hållbarhetsmålen också rikta strålkastarljuset på det ansvar som den rika delen av världen bär för klimatets förändring, förlusten av arter, orättvisa handelsvillkor osv. Om denna agenda tas på allvar kan den på riktigt bidra till en mer hållbar och rättvis utveckling – en mänsklig välfärd inom planetens gränser.

Det är tydligt att det inte finns någon enskild dundermedicin som kan rädda oss, och det står klart att det kommer att bli tufft, tufft som bara den att klara av att skapa förutsättningar för drägliga liv för kommande generationer. Men jag vill ändå slå ett slag för något som numera utgör en allt större del av min hoppfullhet. Det handlar om hur vi möts människor emellan. Jag tror att det är helt avgörande för att få till en förändring. Det står klart att det krävs ett kollektivt mindshift för att vi ska få skutan på rätt köl, för att få till de omvälvande omställningar som krävs inom avgörande områden såsom livsmedelsförsörjning, energi, vatten, städer och förvaltning (governance).
Jag vet inte hur många möten jag suttit på där deltagarna faktiskt aldrig på riktigt möts, dit man kommer för att spotta ur sig sin gamla sedvanliga salva av käpphästar. Återigen utan mottagare. Jag överdriver lite, men många gånger upplever jag att deltagarna mer drivs av att känna sig viktiga och smarta eller av prestige (många gånger drivet av rädsla) än av det verkliga intresset att på det mest effektiva sättet bidra till en förändring.

Det var därför jag med glädje snubblade över Time To Think – inte bara en uppsättning mötestekniker utan faktiskt ett annorlunda sätt att vara i världen. Time To Think träffar rätt på så många punkter och har potential att verkligen få människor att se och lyssna på varandra. Jag tror att det är först när vi tar in någon annans perspektiv med öppenhet för att själva ifrågasätta våra egna idéer, som vi kan komma i närheten av något slags mindshift.

Time To Think och dess grundare Nancy Klein skriver att ”Kvaliteten i allt människor gör beror på hur väl vi har tänkt innan vi handlar”. Hon identifierar tio komponenter som behöver vara på plats för att skapa en tänkande miljö, det vill säga ett möte där vi helt enkelt tänker bättre och därmed mer effektivt löser problem tillsammans. Några av dessa komponenter är uppmärksamhet, lugn och likvärdighet. Uppmärksamheten handlar om att lyssna fascinerat på vad en annan person har att säga, utan att avbryta. Personen signalerar själv när den har talat klart. På så sätt skapas ett oerhört lugn. Vi hinner tänka klart och vi kan gå komma djupare och nå nya insikter som sällan uppstår när man ständigt blir avbruten så snart man ska ta ett andetag. Jag har själv observerat att bara själva vetskapen om att inte bli avbruten gör underverk.

Likvärdigheten handlar naturligtvis om att vi ser varandra som gelikar. Ingen är värd mer än någon annan. Alla får samma chans att uttrycka sig.

Mångfald är en komponent som trycker på vikten av att all form av mångfald berikar och bidrar till att belysa problem från olika synvinklar och därmed till bättre problemlösning. Därför har alla något att bidra med, och ibland är det den person med minst fackkunskap som ställer de mest centrala frågorna.

Jag har varit med om grupper som tillsammans åstadkommit enastående problemlösning genom att använda mig av Time To Think och dess olika tillämpningar. Kanske lever vi i en tidsålder där vi behöver ge oss själva och varandra lite mer tid att tänka, reflektera och känna efter. Kanske är just det en förutsättning för att nå nödvändig kollektiv mindshift? Det tror jag.

Hanna Wetterstrand

Svenska nyord

2015-03-09 13:18

 I Språkrådets lista över nyord 2014 fastnade jag för två: nerväxt och åsiktskorridor.

Nerväxt har kanske sju år på nacken; möjligen var jag först när jag behövde ett svenskt begrepp i en ansökan om att få resa till den första ”degrowth”-konferensen i Paris 2008. Då var vi 150 deltagare; i höstas kom 3.000 till den fjärde konferensen i Leipzig. Men fortfarande nästan inga svenskar. Kanske beror det på att tillväxttänkandet är så cementerat i svensk politik. I andra länder förefaller man att se tillväxt för vad det är, en ökad rikedom, men i Sverige betraktas tillväxt som en nyckel till allt: jobb, pensioner, välfärdstjänster etc. Tillväxtkritik likställs gärna med civilisationskritik och hänvisas till tidningarnas kultursidor.

Tillväxt klingar ju också så positivt: skogen växer och barn växer och det är bra. Nerväxt är knepigare eftersom kurvor som pekar neråt brukar ses med oro. Lika meningsfullt som att ”det är roligare rösta ja” men ändå. Men på kontinenten debatterar man sedan länge ”beyond growth” – bortom tillväxten, dvs hur vi ska skapa ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle (vilket är degrowth-rörelsens mantra). Här i Sverige pågår dock en akademisk utredning, bekostad av ett statligt forskningsråd, om vad det skulle innebära om tillväxten upphör, av sig själv eller genom medvetna åtgärder. Det är förträffligt men ett rött skynke för allianspartierna och har knappast heller påverkat socialdemokraterna.

Tack ändå, Språkrådet, för lite stöd. Men även om vi har ett ord så bör man använda det sparsamt för att inte hamna utanför åsiktskorridoren. Det hände miljöpartiet i höstas när de fyra allianspartierna hävdade att partiet inte borde få delta i diskussionerna om de framtida pensionerna därför att det (kanske) inte tror på tillväxten och har talat om kortare arbetstid. Ett tag pågick en ren kampanj för att få Löfven att göra sig kvitt mp.

Detta är verkligen problematiskt. Vetenskapen säger att vi förstör jordens naturresurser, ”förbrukar kapitalet” och att det skulle behövas minst tre jordklot om alla ska leva på vår standard osv. Ändå ska Sverige sträva efter tillväxt, mer konsumtion. Riksbankschefen talar om att vi måste ”köpa flera grejor”.

Just pensionsfrågan sätter verkligen ljuset på tillväxtens omöjlighet. För att sluta att producera och konsumera allt mer kan vi slå av på takten genom att minska arbetsvolymen – men dela upp den så att alla får ett jobb – så att vi får en utplanande ekonomi. Men pensionerna tas ur den löpande produktionen – ATP-fonderna är bara en buffert. Mardrömsscenariot är att pensionärerna, som menar sig ha slitit sina 40 veckotimmar, ska kräva att nästa generation också ska göra det för att de ska få en ”rättmätig” pension. Det skulle kunna låsa in oss i en evig 40-timmarsvecka, tills vi alla drunknar – i prylar eller i den stigande havsnivån. En pusselbit i en hållbar framtid måste därför bli att omförhandla fördraget mellan de arbetande och pensionärerna. Kanske ska pensionsåldern höjas men då måste det balanseras med ännu kortare arbetstid för att inte öka arbetsvolymen.

Åsiktskorridoren behöver alltså vidgas; man ska inte behöva idiotförklaras för att man är tveksam till tillväxt. Men ”åsiktskorridor” är granne med ”strutspolitik”. Att inte låtsas om de ekologiska gränserna är strutspolitik. Men i ärlighetens namn gäller det fler frågor. Även om det bär emot måste vi också kunna diskutera invandringspolitiken i en värld med nästan obegränsad rörlighet. Sju partiers strutspolitik har hittills bara gynnat Sverigedemokraterna.

Jag mår illa av deras främlingsfientliga åsikter men de är en kraft i svensk politik som inte kan nonchaleras. 

 Christer Sanne

 

 info ( at ) cogito.nu

Lotta Hedström
Lotta Hedström

Hanna Wetterstrand
Christer Sanne
Christer Sanne

Klimatmålsinitiativet

Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Annika Hjelm |