Goda nyheter

2016-03-23 11:14

Landminor och splitterbomber hör till de mest sataniska verktygen i moderna krig eftersom de finns kvar när de stridande har försvunnits, kanske t o m försonats. Och de används fortfarande, trots internationella överenskommelser; varken USA, Ryssland, Kina eller Indien har skrivit under det s k Ottawa-fördraget mot landminor (som snart är 20 år!). Även Sverige har splitterbomber och USA har släppt ofattbara 270 miljoner splitterbomber över det lilla landet Laos. Det är mer än 20 ton per kvadratkilometer.

Det här är nu inga goda nyheter; det är inga nyheter alls. Vi vet att tusentals människor dör och skadas varje år och stora markområden kan inte användas. Med nuvarande takt sägs det ta 2000 år att röja all minerad eller bombad mark.

Men ibland stöter  man på nyheter som ändå ger lite hopp. Jag ska berätta om tre som är ganska low-tech och kostnadseffektiva eftersom de handlar om råttor, flugor och boskapshjordar.

Råttor är som bekant intelligenta djur och har en känslig nos, i klass med hundar. Det är inte svårt att träna dem att hitta sprängämnen. Därför har man börjat använda en sorts afrikanska jätteråttor för att hitta minor. Djuren är så lätta att de inte utlöser minorna och så effektiva att de söker av ett område på 20 minuter som skulle kräva flera dagar med metalldetektorer.

De här råttorna är ganska långlivade och tåliga eftersom de härstammar från Afrika och det är viktigt eftersom det kostar 50.000 kr att få fram en tränad råtta. Och deras nos har nu också fått en annan användning i Tanzania: att spåra tuberkulossmittade. TBC är ju en mycket farlig och alltmer spridd sjukdom. Det finns laboratoriemetoder också men de är dyra och missar många fall. Råttorna missar nästan inga och tillsammans ger metoderna god säkerhet. HIV-patienter har också ofta TBC och här är råttorna effektivast eftersom deras TBC ofta går under radarn i laboratorietesten. Och återigen: det är effektivt – kostar bara en tiondel av  laboratorietesterna.

Här öppnar sig ännu större möjligheter. Det är känt att hundar kan reagera på cancer hos människor och man anar att djur kan få en större roll för screening av andra sjukdomar – liksom de kan sniffa upp narkotika (The Guardian har skrivit om detta).

Nästa djur att träda i människans tjänst kan bli vapenflugan. Särskilt i varma och fattiga länder är sophögarna ett elände. Tänk då om man kan förvandla stinkande biologiskt avfall till något värdefullt? Det gör vapenflugan. Den lägger tusentals ägg som raskt blir till feta larver som t o m slukar ren skit. På några veckor ökar de 20.000 gånger i vikt. Ett ton hushållsavfall blir till 200 kg larver och dessutom 200 kg kompostjord. Resten blir vatten och koldioxid. Det sista låter kanske lite oroande ur klimatsynpunkt men om avfallet istället hade förmultnat hade det givit metan som är 25 gånger skadligare för klimatet!

Larverna är dessutom mycket värdefulla. Ett ton avfall ger larver för 1000 kr. Det är ett utmärkt proteinrikt foder för både grisar, kycklingar och fiskar som kan ersätta soja och fiskmjöl. Och man minskar avfallshögarna (och de här flugorna smittar inte; de flyger knappast). Odlingen skapar inkomster och vettiga jobb som är förhållandevis low-tech och därmed öppna för många.

Det är två envetna forskare på Ultuna som jobbar med detta som kan bli hur stort som helst – larverna kan odlas överallt (även i Sverige). Jag önskar dem all lycka på den lite krångliga vägen att få ut detta (mer att läsa i Ingenjören 2016/1).

Så boskapshjordarna som trampar ner och äter rent på savannen. Säger åtminstone den konventionella visdomen. Inte alls säger en motvalls forskare, Allan Savory. Ökenspridningen beror på vanvård och med ”holistiskt bete” kan man vända utvecklingen och förvandla nergången mark till bördig. Savory visar många slående exempel på detta i ett berömt TED-framträdande. Hans metod innebär en noga anpassad belastning där betesdjuren också trampar till växtligheten och därmed bereder marken för nästa växtsäsong. Enligt Savory kan detta också leda till en kraftig kolinlagring i marken till gagn för klimatet.

Påståendet om kolinlagringen har mött mycket kritik men hans TED-talk är bestickande. Jag vill så gärna att det åtminstone ska vara möjligt att bromsa ökenspridningen så som han visar i sina bilder. Jag vill se vapenflugan som en miljon- eller snarare miljardindustri till fromma för regnskogar och fiskbestånd. Och att tusentals afrikanska jätteråttor ska sättas in överallt där människor plågas av gömda minor. Och varför inte? Detta handlar mer om att dela på kunskaper än att investera pengar; det handlar om biologiska system, inte high tech . I biståndskretsar talar man om ”replikabilitet” – hur projekt som initierats av experter utifrån, ska kunna mångfaldigas utan sådant stöd. Det borde inte vara så svårt i de här fallen. Och då har vi goda nyheter.

 Christer Sanne

Vårds Ände

2016-03-14 09:05

Tio dagar på sjukhus med sängläge, smärta och dropptillförsel i en akut behandling gav mig osökt tillfälle till några reflexioner.

Oaktat landstingens egna maxade budgetar kostar vården hundratals miljarder från statskassans cirka 900 miljarder. En av de mest vitala sektorerna i samhällslivet, således, inte bara i pengar räknat utan även som politikområde och som helt livsavgörande i vardagen i smått och stort för hela befolkningen. Sjuk- och hälsovården är verkligen bland den utbyggda välfärdsstatens allra mest centrala institutioner. – Vi är alla högst berörda!

I Sverige idag är man extremt duktig på det akuta omhändertagandet, no doubt, liksom på specifika provtagningar, diagnoser och ingrepp. Men för att främja det långsiktiga läkandet märkte dock en amatör som jag att det saknas alltför mycket av helhetstänkande och en genomtänkt total-miljö!

Det man omges med i sjukhusmiljön är tvärtom nästan kontraproduktivt, om ni frågar mig. Allt från det konstanta stillasittandet, inomhusluftens brist på syre och fräschör, avsaknad av vacker utsikt och grönska. Okänslig färg- och ljussättning, fula textilier och plastblommor. Skyltar och budskap, information och meddelanden som strösslas ut på väggar och bord utan helhet, estetik eller systematik. Drivor av usla tidningar och en TV som står på och bara mal ut renodlad skit. Torftigt, plastigt, ogenomtänkt. Inte ens alltid strikt funktionellt.

Särskilt bör nivån på MAT-, KOST- och NÄRINGsambitionerna i det som serveras patienterna nämnas. Helt ner-reducerat från en eventuell status som livs-medel, dvs livsbefrämjande, till en död materia som i fula plastlådor administreras in i ens organism... Som det verkar helt oaktat patientens smakpreferenser, ingrediensernas olika verkan, skönhet eller matchning mot sjukdom och kroppstyp.

Tag det gamla goda begreppet skonkost, som varje husmor med självaktning för bara tjugo år sedan kunde sätta ihop till en magsjuk. Idag var det ersatt med ett ”trial and error”-förfarande, det vill säga prova och ät och se vad som funkar! Jag som bukspottkörtel-inflammerad gavs till exempel starkt kryddig SILL till frukost.

Där jag behandlades återfanns vidare en malplacerad sjukhuskiosk med vidhängande mini-café. Den tilläts blockera det enda vackra inredningselementen i centralhallen; två stora vackert utmejslade monumentala granitblock. Vården tillät entreprenören dessutom att verka i detta känsliga sammanhang utan kunskap om verkan av sitt utbud till de sjuka; cellofanförpackat kemikalieskräp att fetma till sig på, tillsammans med Cocacolan och kaffet. Ingen färskpressad juice, inga nötter eller rawfoodkakor, ingen ekofrukt. Ja, ni förstår.

Säkerligen finns här och där i landet enskilda sjukhus, vårdinrättningar eller avdelningar som jobbar på både matkultur, grönska, grön rehabilitering, kultur-på-recept, sjukhusclowner och annat skoj. Men det är undantag, projekt och enskildheter.

Man blir helt enkelt inte lika fort frisk i den fula och sterila teknomiljö som sjukhusen utgör idag! Det behövs en politisk medveten vändning, en ny impetus. Tänker att någon karriärsugen ung landstingspolitiker kunde lansera ett helhetskoncept, där de som behöver stanna en längre tid inne i sjukhusvärlden bland annat skulle erbjudas mycket mer av kulturinslag som musik, rörelse, konst, litteratur, intellektuell och andlig stimulans. Utlovas att få lyssna på något vackert, njuta med sinnena, smaka på äkta smaker, röra kroppen, lyssna på uppläsningar ur de låneböcker som glömts bort i vrårna, få introduktion till de tavlor som litet tanklöst sitter här och där bredvid anslagstavlor och bakom skåp. Kanske till och med få dansa, uppleva beröring och massage och beröras till själen. Vila blickarna på äkta natur- och kulturinslag, höra intressanta föredrag, göra yoga eller gymnastik, etc, etc. Allt infogat i en genomtänkt upplevelsemässig, estetisk och arkitektonisk helhet. Det vore sant hälsobefrämjande i det långa perspektivet. Skönhet, trivsel och glädje är läkande – hur kan man ha missat det!?

Tänker att det till valet 2018 bör vara moget att lova avsätta 5 procent av sjukvårdens alla miljarder som ska gå till visionen om en sådan LÄKANDE KULTUR. Den ska på toppen av det skolmedicinska arbetssättet gestalta ett mer konsekvent läkande förhållningssätt gentemot allt patienten utsätts för. Samt att man helt konkret tar in mycket mer av ett renodlat kulturutbud i korridorerna.

Den förra delen kräver en hel del diskussion, tankearbete och bearbetning i olika led innan den kan bli politiskt operationabel och bli till ett paraply för den andra, mer konkreta delen. För många kulturskapare är detta en utmärkt ingång till att verka på nya arenor och ett starkt bevis för kulturens omistliga värde och existensberättigande. Kompetensen finns; det som saknas är sammanfogningen Vård + Kultur = Ny politik! 

Halvera köttkonsumtionen

2016-01-11 15:30

Med Paris-avtalet i ryggen och julskinkan i magen är manegen krattad för en diskussion om vår köttkonsumtion.

Slutsatsen efter klimattoppmötet är att vi knappast kan vänta oss några stora framsteg i klimatfrågan från världssamfundet. Förändringen måste börja här hemma för att de storslagna ord som uttalades i Paris ska fyllas med mening. Det är när vi visar i handling att vi vill och kan anpassa vårt sätt att leva till planetens gränser som vi skapar förutsättningar för andra att följa efter. Och bland de enklaste saker vi kan göra är att byta ut en del av våra måltider mot mera klimatsmarta alternativ.

Den uppmärksammande filmen Cowspiracy (2014) har ett effektivt budskap. I korthet påstås att om vi upphörde med boskapsuppfödning och blev vegetarianer skulle våra utsläpp av växthusgaser halveras. Jämfört med allt annat vi kan göra för att minska klimatpåverkan vore detta alltså mycket enkelt och effektivt. Att bli vegetarian är ingen ekonomisk uppoffring – vegetarisk mat är definitivt inte dyrare än animalisk. Och jämfört med att ställa bilen eller välja bort flygresor så borde det faktiskt innebära ganska begränsad inverkan på vår livskvalitet, relativt sett. Så varför driver inte miljörörelsen mer kampanjer om att folk borde äta mindre kött? Filmen driver tesen att det rör sig om en ko-spiration ... Ur klimatsynpunkt är nämligen kött från kor betydligt mer problematiskt än annat kött.

Det bör påpekas att filmen fått en del kritik för sitt sätt att handskas med fakta, och siffrorna bör antagligen inte sväljas med hull och hår. En verklig praktsågning av filmen levererades av Johan Ehrenberg i en ledare i Dagens ETC (26/11). Eftersom kor ingår i den naturliga kolcykeln skulle inga utsläpp försvinna om vi slutade äta dem, enligt Ehrenberg. Däremot finns det problem med sättet vi föder upp dem på – som dieseln i traktorerna och konstgödseln på åkrarna. I en ”klimatbudget som räddar världen” (ETC 28/11) har Ehrenberg tillsammans med Anton Borgström omsorgsfullt räknat ut hur klimatet kan räddas, med åtgärder i Sverige och globalt. I planen nämns över huvud taget inte minskat köttätande som en del av lösningen.

Alla har sin favoritlösning på klimatkrisen. Johan Ehrenberg arbetar hårt för utbyggnad av solceller genom bolaget ETC El, vilket är utmärkt. Andra driver cykelkampanjer och för egen del är jag mest intresserad av att ifrågasätta den ekonomiska tillväxten. Men i ödmjukhetens namn bör vi nog alla fundera på om det inte är pluralism som är lösningen. Ur den aspekten är det nedslående att läsa tidningen ETC:s kampanjande för fortsatt köttätande.

Jag vet inte om någon faktiskt har räknat på vad det skulle innebära sett ur ett livscykelperspektiv att byta ut hela världens transport och energisystem. Det vill säga hur mycket stål, aluminium, indium, neodym och annat som krävs för att bygga tusentals kilometer järnvägsräls och installera många tiotusen terawatt sol- och vindkraftsel. Att dessutom genomföra detta på ett eller ett par decennier – den tid vi har på oss innan jordens medeltemperatur ökat 1,5 grader (den har redan ökat 1 grad) – är en gigantisk socio-ekonomisk utmaning. Även om det på ritbordet ser ut som den mest rationella lösningen så är de tekniska utmaningarna bara en del av problemet. Om vi räknar in motståndet från alla dem som av en eller annan anledning – och det finns många – inte har särskilt bråttom med denna omställning kan vi vara säkra på att klimatet behöver mer hjälp än så.

Till saken hör att de växthusgaser vi redan släppt ut kommer att värma jorden ytterligare ett antal tiondels grader, kanske rentav en halv grad, vilket innebär att vi i praktiken redan intecknat 1,5 graders uppvärmning. Koldioxidhalten i atmosfären är nu uppe i 400 miljondelar, vi borde ner till 350. Vi skulle alltså behöva suga koldioxid ur atmosfären för att hamna på säkra nivåer. Det finns inget energi- eller transportsystem som åstadkommer detta. Det pratas om CCS – att tekniskt suga koldioxid ur luften och lagra i berggrunden – men det är en outvecklad teknik som om den blir verklighet kommer att vara både dyr och energikrävande. Men det finns en mycket enklare lösning: Plantera skog!

En skog som växer upp binder i runda slängar 3 ton koldioxid per hektar och år. Och det är här köttet kommer in i bilden. För alldeles bortsett från om korna rapar metan, och alldeles bortsett från om det industriella jordbruket släpper ut lustgas och koldioxid när traktorerna kör på diesel, så går det åt mycket mark för att producera foder. Mark som därmed inte kan utnyttjas för vare sig biobränslen eller skogsplantering. I filmen Cowspiracy påstås att det krävs 18 gånger större markyta för att producera mat för en köttätare än för en vegetarian.

I Sverige finns ungefär 2,5 miljoner hektar åkermark. På drygt 1 miljon hektar odlas det vall och ytterligare 0,5 miljoner hektar används för bete. På den återstående 1 miljon hektar odlas spannmål varav en del används som djurfoder. Om vi skippade köttet skulle vi på dessa marker kunna binda 3-4 miljoner ton koldioxid per år under hela den tid som skogen växer upp (kanske 80 år). Globalt är potentialen naturligtvis mycket större än så, och dubbelt angelägen eftersom skogar idag huggs ner för att ge plats åt odling av djurfoder. Givet den globala jordbruksarealen (ca 5 miljarder hektar) bör potentialen att binda koldioxid kunna räknas i miljarder ton per år.

De globala utsläppen av koldioxid uppgår i dag till omkring 35 miljarder ton per år (54 miljoner ton i Sverige) och att nå nollutsläpp kräver en lång rad åtgärder. Det finns olika sätt att lösa ekvationen, men den som avstår från den möjlighet som återbeskogning innebär – på grund av oresonligt köttätande – måste rimligtvis begära mer av uppoffringar på andra områden. För uppoffringar blir det, även om många miljökommunikatörer hävdar att vi absolut inte får säga det högt.

Det finns – förutom den möjliga konspiration mot vegetariska kampanjer som Cowspiracy utmålar – en annan helig ko hos delar av miljörörelsen som förr eller senare måste slaktas. Nämligen tanken på att ”allmänheten” inte får retas eller skrämmas upp på vägen mot ett hållbart samhälle. För om den gör det som kommer den att tacka nej till omställningen. Det är förstås därför som tekniklösningar har så stor lockelse, eftersom de inte kräver några verkliga uppoffringar.

Att plantera igen delar av det svenska kulturlandskapet kommer att möta motstånd, var så säker. Men öppna landskap är inget naturtillstånd utan till stor del något som människor skapat. Kanske får vi offra något av vår romantik för att över huvud taget överleva. Har vi egentligen något val? Ja kanske det. Se denna valfilm och låt mig påminna om att kapten Ahab aldrig besegrade Moby Dick. Kontentan är att vi i mycket högre borde utsträckning jobba med och inte mot naturen framöver. Om vi ger ekosystemen en chans så hjälper de oss att lösa våra problem alldeles gratis, både i skogen och i havet. Har vi råd att tacka nej?
 

Christer Sanne

Christer Sanne
Lotta Hedström
Mikael Malmaeus

Samtal om tillväxt

I frihandelns goda namn

Klimatmålsinitiativet

Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Martin Nilsson | Ansvarig utgivare: Annika Hjelm |