Is i magen?

2014-06-19 12:02

I efterdyningarna av Miljöpartiets framgångar i EU-valet och den uppmärksamhet partiet fick i samband med kongressen i Göteborg, börjar nu de politiska ledarskribenterna damma av gamla slitna klyschor. Man talar om växtfärgade utopister och världsfrånvända fundamentalister, som om ingenting hade hänt sedan partiet bildades. Företrädare för fackförbunden inom den tunga industrin oroar sig för att ett grönare samhälle skulle innebära konkurrensnackdelar och att höjda koldioxidskatter bara skulle leda till att utsläppen flyttar utomlands.

Det är helt uppenbart att en omställning till mer miljövänlig produktion inte kan ske helt smärtfritt, men Sverige som nation har sedan tidIgare god erfarenhet av strukturomvandlingar inom t ex varvs-, gruv-, och bilindustrin. Det är naturligt att känna motstånd mot förändringar, men vi måste ändå inse att en sådan om- ställning innebär fler möjligheter än hot.

Nu när Miljöpartiet har en reell chans att efter valet få ingå i regeringen, är det enormt viktigt att man inte i förhandlingar med andra partier slösar bort sin roll som förespråkare för en utveckling mot ett mer hållbart samhälle. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har inga planer på att medverka till en sådan utveckling, de prioriterar kortsiktiga satsningar på koldioxiddrivande infrastrukturprojekt och tillväxtbefrämjande åtgärder.

Miljöpartiet hoppas på att en koldioxidskatt på flyget, som skulle fördyra resorna med några hundralappar, ska få människor att avstå från att okynnesflyga. Detta är mer än lovligt naivt. Det skulle snarare krävas flera tusenlappar för att åstadkomma den effekten. Överhuvudtaget måste det till betydligt skarpare utsläppsskatter om man ska få till några förändringar i människors resvanor. Bensinskatten måste stegvis höjas rejält (kronor, inte ören). Detta kan kompletteras med regionala skattelättnader. Priset på biodrivmedel måste tvingas ner. Det är t ex absurt att Statoil har bestämt att biogaspriset alltid skall vara 90% av bensinpriset.

De internationella klimatförhandlingarna har brutit samman. Politiker vågar inte fatta nödvändiga beslut av rädsla för att stöta sig med breda väljargrupper, näringsliv och fackföreningar. Länder som inte har nått samma standardnivå som vi i väst anser sig ha rätt till ekonomisk tillväxt, vilket är fullt förståeligt. I detta läge måste enskilda länder och regioner visa vägen. USA:s miljödepartement ska införa nya regleringar av kolkraften för att få ner koldioxidutsläppen, Kina är världsledande inom solenergin. Sverige kan också gå före med kraftigt höjda koldioxidskatter.

Det finns en uppenbar risk att Miljöpartiet i eventuellt kommande regeringsförhandlingar, mest troligt med S, V och kanske Fi, kommer att tvingas ge upp motståndet mot till exempel Förbifart Stockholm och därmed förlora stora delar av sin trovärdighet. Här gäller det att inte låta klimatförändringarna smälta den is partiet måste ha i magen när åtråvärda ministerposter hägrar vid horisonten. Demokrati kräver kompromisser, men stora delar av socialdemokratin står för en förlegad tillväxtpolitik, och man kommer inte att acceptera förslag som kan "hota jobben" eller "försämra industrins konkurrenskraft". Miljöpartiet gör klokast i att stanna i opposition, lägga förslag i Riksdagen och bedriva opinionsarbete utanför parlamentet. Annars kommer man att få finna sig i att administrera en i allt väsentligt socialdemokratisk betongpolitik.

Anders Malmén

Kan material representeras i EU-parlamentet?

2014-05-16 10:47

I söndagens “Godmorgon Världen!” på radions P1 diskuterades gröna, feministiska, och sverigedemokratiska opinionsframgångar. Kan dessa ses som indikativa för en politisk skiljelinje bortom den traditionella höger-vänster-dikotomin? Den alternativa skiljelinje som presenterades sades vara skådeplatsen för politiska konflikter som rör ”miljö, självförverkligande, normkritik, eller traditionella normer”. Dessa konflikter beskrevs som icke-materiella, i motsats till höger-vänsterskalans materiella frågor kring skatter och offentliga sektorns storlek.

Radioinslagets beskrivning av det politiska landskapet illustrerar en av de utmaningar som den gröna rörelsen står inför. Reportaget reflekterar en bild av ett samhälle styrt av dels materiella förutsättningar kring skattesatser och ekonomiska naturlagar, dels värderingsstyrda livsstilsfrågor som miljö. Den gröna utmaningen ligger i att ställa denna föreställning på ända. Miljöpolitik handlar ju om att skriva in just material – exempelvis fossila kolväten, fixerat kväve och uran – i de politiska ekvationer som annars reserveras för människor.

Man kan dessutom hävda att det är höger-vänster-dimensionen som är icke-materiell. Om vi ser till höger-vänster-krigets historia kan vi konstatera att de stridande parterna blivit alltmer ointresserade av samhällets relation till material. Detta illustreras bäst av de ekonomer som åkallas av den vänstra stridsparten. I Marx teorier var den fysiska världen fortfarande hyfsat närvarande. En bit in på 1900-talet kom Keynes att uppfinna tanken om en ekonomi vars naturlagar bestämdes helt av pengacirkulationens dynamik – inte av naturresurser. Höger-vänster-dimensionen stabiliserades alltså under en tid då ekonomer såg mat- och energifrågan som överspelad.

Höger-vänster-skiljelinjen är alltså tätt sammantvinnad av ett åsidosättande av naturen, och uppfinnande av en ”andra natur” – ekonomin. Denna historia spökar ännu, och märks inte minst nu när höger-vänster-debatten börjat förhålla sig till miljöfrågor. Naturen rubbar koordinaterna för det krig om den ”andra natur” som skapat högerns och vänsterns identitet.

Hur väl lämpad är då vår demokrati för att blanda in material i politiska dispyter? Fiskereformen i EU-parlamentet är ett exempel på hur det kan gå till. Isabella Lövins arbete under förra mandatperioden lyfts ibland fram som ett exempel på hur en EU-parlamentariker verkligen kan göra skillnad. Samtidigt är det också en fallstudie i hur den fysiska världen kan representeras i en lagstiftande församling. När jag, som EU-kandidat på studiebesök i Bryssel, hörde Lövin berätta om sitt politiska arbete slogs jag av hur detta kan liknas med en forskningsundersökning. En miljöpolitiker måste kunna tala väl om miljön, men den materiella världen måste representeras på ett mer konkret vis. Fiskerireformen förutsatte därför även fältbesök vid fiskelägen, vittnesmål från inbjudna havsforskare, och andra sätt att låta material göra sina avtryck i politiska förhandlingar.

Denna ”undersökningsaspekt” av det politiska hantverket kommer sannolikt bli alltmer oumbärlig för den gröna rörelsen: Det finns ännu gott om material som ännu inte fått sin rättmätiga plats bland de samhällspolitiska prioriteringarna. Därför är fiskereformen – som nu finns som studiecirkel – instruktiv för alla gröna, inte bara de som vill lära sig mer om EU.

Karl Palmås

Vinstintresset behöver välfärden och inte tvärtom

2014-05-08 09:30

Välfärden behöver vinstintresset var rubriken för ledaren i Dagens Industri den 7 april. PM Nilsson skulle ge de skarpa argumenten för hoppades jag. Till min besvikelse börjande han med att raljera om misstänksamheten med kapitalism sedan 1800-talet. Vinsten är ju ett mått på att ett företag mår bra menade han. Elever och patienter väljer bort dålig verksamhet med dålig kvalitet så de förvinner naturligt enligt teorin. Problemet som han inte nämner är att det kan ta mer än ett skolår innan det står klart att en utbildning är dålig och bristfällig vård kan få allvarliga konsekvenser. De som drabbas har varken lätt att identifiera brister eller att byta innan skada skett. Sedan argumenterar han för att tjänsteindustrin har en stark tillväxtpotential, kan attrahera investeringskapital och ”exportera barnomsorgskedjor till Europa”. Han ser det som en möjlighet att ”äntligen” skapa näringslivskarriärer för kvinnor. Det är intressant både att näringslivskarriärer för kvinnor är hänvisade till skola, vård och omsorg, och att det anses vara bättre för kvinnor att göra karriär inom dessa områden om verksamhetens syfte är att leverera privat vinst än om den är offentlig eller ideell. De argument jag fick sa mer om varför vinstintresset behöver välfärden än tvärt om.

Man behöver inte vara mot vinstsyftande företag i allmänhet för att vara mot vinstsyftande företag inom välfärden. 69 procent av de svarande i SOM-undersökningen som presenterades nu i april tycker det är ett ”mycket bra” eller ”ganska bra” förslag att stoppa vinstutdelning inom skattefinansierad skola, vård och omsorg. Av dem är det nog väldigt få som vill stoppa vinstutdelning i alla företag. Den starka, och sedan 2012 växande opinionen mot vinstutdelningar inom välfärden är enligt SOM-institutet anmärkningsvärt tydlig. Även bland de som uppskattar valfrihet och själva valt privata alternativ är en majoritet emot vinstutdelning.

Den massiva lobbyverksamheten från de vinstsyftande företagen inom skola, vård och omsorg har lyckats värva många politiker för sin sak, även inom S och i ett fåtal fall även inom MP. Vad är det då den överväldigande majoriteten av befolkning har förstått?

Förekomsten av vinstsyftande företag har inte lyft kvaliteteten eller gjort verksamheten effektivare och minskat kostnaderna såsom utlovades. Det har skett i enskilda verksamheter men inte i systemet som helhet. Däremot har ett antal problem uppdagats. De flertaliga skandalerna med vanvård och konkurser är förfärliga för de enskilda som drabbats och det har upprört många. Men ännu värre är de systemeffekter som förekomsten av vinstsyftande företag medför.

Den kapitalism PM Nilsson vurmar för kan bidra till utveckling av produktionsformer när vinstmöjligheter söks. Erfarenheterna har dock lärt oss att vinstintresset är en stark drivkraft som lätt tar över andra hänsyn ett företag bör ta. Målet att göra ekonomiska vinster påverkar förstås en massa beslut inom ett företag där valet står mellan mer vinst eller högre kvalitet. Hästkött i köttbullar, utsläpp av kemikalier och bisfenol i barnleksaker kommer inte till för att företagare är ondskefulla utan för att företagets lönsamhet ges prioritet. Kapitalism måste alltid regleras och kontrolleras för att inte göra skada. Det är ett välkänt faktum och därför försöker alliansen nu laga det trasiga systemet med vinstdriven välfärd genom att öka regler och kontroller, som är kostsamma och minskar mångfalden i verksamheten.

Det är lätt att sätta regler för innehåll i köttbullar och ta stickprover som tydligt mäter om innehållet stämmer. Det är däremot väldigt komplicerat att mäta kvalitet i skola, vård och omsorg och säga när elever, patienter och brukare fått tillräckligt och inte behöver mer. Det är väldigt svårt att fastslå var gränsen går för när företagets vinst kan prioriteras istället för mer omvårdnad. Det gör att risken för att vinstintresset ges för hög prioritet är stor och det blir resurskrävande att kontrollera. För att kunna behålla vinstsyftande företag i välfärden byggs idag omfattande och detaljerade regelverk upp för hur verksamheterna ska arbeta. Utrymmet för lokal anpassning, personalens initiativ, flexibilitet och nydanande mångfald i arbetssätt minskar hela tiden till förmån för deltaljstyrning och mätbara prestationer. Kontrollsystemen tar också alltmer resurser i anspråk, både hos kontrollmyndigheter och ute i välfärdsverksamheterna. De som arbetar i skola, vård och omsorg oroar sig för att inte göra rätt i förhållande till regler och kontroller och det flyttar deras uppmärksamhet från hur verksamheten kan göras bättre för dem den är till för.

Vinstsyftet i välfärden påverkar alltså systemet så att det blir byråkratiskt och mer kostsamt, det leder till fokus på att följa regler istället för att tänka på det bästa för elever och patienter.

Vid ett regeringsskifte i höst hoppas jag att Miljöpartiet som skrivit en riksdagsmotion mot vinster i välfärden och Socialdemokraterna som också gjort skarpa uttalanden i frågan snabbt upprättar en plan för utfasning av de vinstsyftande företagen, till förmån för idéburna verksamheter, offentligt driven verksamhet med stort utrymme för intraprenader och utvecklingsprojekt. Det är inte hållbart, varken ekonomiskt eller socialt, att låta privata vinstintressen styra organiseringen av den gemensamma välfärden.

Ingen behöver vara orolig för att bli arbetslös. Även om en del välfärdsföretag inte vill ombildas till icke vinstsyftande och lägger ner kommer verksamheten och personalen att behövas även fortsättningsvis.

Annika Hjelm

LEDARE: Rösta inte bort klimatfrågan

2014-04-17 11:26

Miljö och klimat hör till de frågor som oroar svenska folket mest, enligt flera undersökningar. Efter jobben och välfärden brukar väljarna också ange miljö/klimat som en av de viktigaste valfrågorna. Ändå blir det ytterst sällan några stora debatter och väldigt lite fokus kring dessa frågor i valrörelserna. Hur kan det komma sig?

En faktor är definitivt oviljan att göra politik av frågorna. Till skillnad från exempelvis arbetslivsfrågor och välfärd som redan till sin natur har höger/vänsterdimensioner så bemödar sig miljöorganisationerna inte sällan om att framstå som opolitiska, vilket i sin tur spiller över på själva frågorna. När det gäller klimatet så bidrar dessutom frågans komplexitet till att göra politiken otydlig. Vems ansvar är det egentligen att minska utsläppen?

Det enda rimliga förhållningssättet är naturligtvis att vi alla måste ta vårt ansvar, och som ett rikt land med förhållandevis stora koldioxidutsläpp per capita borde vi i Sverige ta på oss ett särskilt ansvar. Den svenska regeringen har också i sin senaste klimatproposition deklarerat att ”Sverige ska visa ledarskap både genom det vi gör här hemma, i arbetet inom EU och internationellt”. Det är därför djupt tragiskt att konstatera att regeringen på område efter område gör precis det motsatta, och att Sverige faller i Climate Action Networks internationella ranking av länders klimatpolitik.

Ett viktigt syfte med Cogitos granskning av den svenska regeringens klimatpolitik under de senaste två mandatperioderna var just att visa på klimatfrågans politiska dimensioner. På arton områden kan vi konstatera att regeringens agerande lett till kraftigt ökade växthusgasutsläpp. Det handlar om allt från hur Sverige använt sitt inflytande på europeisk klimatpolitik till hur subventioner och investeringar på hemmaplan verkat i fel riktning. Vi har också där så är möjligt beräknat hur stora mängder koldioxid regeringens agerande orsakat och det handlar dessvärre om stora mängder.

Exempelvis valde regeringen 2013 att ta bort skatten på koldioxid för kraftvärme i Sverige och därefter sänktes även koldioxidskatten för värmeproduktion. Enligt statistik från Energimyndigheten och SCB ökade därmed den fossila bränsleförbrukningen i el-, gas- och värmeverk med 34 procent under 2014, vilket uppskattningsvis leder till omkring 1 miljon ton ökade koldioxidutsläpp per år. Ett skäl som angetts för att sänka dessa skatter är att utsläpp från energisektorn hanteras inom EU:s utsläppshandelssystem vilket skulle göra inhemska skatter onödiga.

Desto märkligare då att när ett överskott uppstod i Sverige inom nämnda utsläppshandelssystem så valde regeringen att sälja detta överskott och därmed tillåta att ytterligare 1,3 miljoner ton koldioxid släpptes ut till atmosfären i utbyte mot 38 miljoner kronor till den svenska statskassan. Samtidigt har regeringen i EU valt att inte stödja ett initiativ från bland andra Frankrike och Tyskland om skarpare klimatmål. Och tack vare att fyra moderata EU-parlamentariker röstade nej till ett förslag från EU-kommissionen om att frysa utsläppsrätter motsvarande 900 miljoner ton koldioxidutsläpp - ungefär 15 gånger mer än Sveriges årliga utsläpp! - så föll förslaget. Det var givetvis fler än dessa fyra som röstade mot att minska utsläppen, ändå var moderaternas röster avgörande för utfallet.

Som skäl för att rösta mot kommissionens förslag angav moderaterna att man ville vara solidarisk med den konservativa partigruppen. Som klimatmedveten kan man därmed konstatera att en röst på den konservativa partigruppen – det vill säga moderaterna – i EU-valet är en röst på en varmare värld, och en röst emot en ansvarsfull klimatpolitik.

Den sammantagna bild som träder fram i Cogitos granskning är att alliansregeringen på område efter område fattat beslut som leder till högre klimatutsläpp, eller underlåtit att vidta åtgärder för att minska utsläppen när man haft möjlighet. Bristen på en samlad klimatpolitik och en nedprioritering av klimatfrågan är slående. Vilken blir väljarnas dom?

I veckan som gick rapporterade International Business Times att gigantiska fyndigheter av kol upptäckts i Nordsjön utanför Storbritannien. ”Om vi sätter miljöfrågan åt sidan kommer vi kanske vara självförsörjande på både olja och gas inom tio år”, var kommentaren från en professor i petroleumutforskning vid Imperial College i London.

Under samma vecka släpptes ett par rapporter från oljebolaget Exxon Mobile som konstaterar att varken den politiska viljan eller styrmedel existerar som kan minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent fram till 2050, vilket är nödvändigt om jordens temperaturhöjning ska kunna begränsas till max till två grader. ”Baserat på denna analys är vi övertygade om att ingen av våra olje-och gasreserver nu är, eller kommer att bli, värdelösa”, är slutsatsen från Exxon. Enligt IPCC måste tre fjärdedelar av världens olje- och koltillgångar bli kvar i marken om vi ska nå klimatmålen.

Att sätta miljöfrågan åt sidan för att bli självförsörjande på fossil energi, och för att lugna de stora oljebolagens aktieägare, är alltså rimligt och realistiskt enligt dessa bedömare. Men varför skulle vi bortse från miljöfrågan? Varför tillåter den svenska regeringen de statliga pensionsfonderna att investera i dessa företag – trots att centerpartiet i sitt senaste miljöprogram slår fast att pensionskapitalet ska klimatsäkras genom investeringar i fossiloberoende teknik?

Även om exemplen inte handlar specifikt om Sverige så visar de på betydelsen av spelregler på klimatområdet. Det är uppenbart att politiken måste gå före i dessa frågor – inte efter. Om inte den partipolitiska dimensionen i klimatfrågan lyfts upp kommer inte heller medborgarnas röst att bli avgörande. Det är först när vi i demokratiska val får möjlighet att rösta på den bästa klimatpolitiken som våra folkvalda får ett mandat att vidta kraftfulla åtgärder. Därför är det viktigt att tydliggöra konfliktlinjerna i klimatpolitiken. Alliansens klimatpolitik får underkänt med råge – vad kan vi förvänta oss av oppositionen?

Mikael Malmaeus

LEDARE: Inga fler aliens, tack!

2014-03-19 14:40

I The Day the Earth Stood Still från 2008* nedstiger en superintelligent livsform (gestaltad av Keanu Reeves) på Jorden i akt och mening att rädda planeten från förintelse. Detta ska ske genom att förgöra det största hotet mot Jorden: mänskligheten. Men (spoiler alert!) människorna lyckas vinna sympati hos den utomjordiske som därför i sista sekund avvärjer förintelsen i akt och mening att ge mänskligheten chansen att själv rädda sin planet.

Om detta hade skett i verkligheten då för sex år sedan när filmen hade premiär, så hade vi kunnat bereda oss på ett nytt besök snart. Detta då mänskligheten kapitalt misslyckats med att möta klimathotet på ett samlat sätt. Vad beror detta misslyckande på? Konspirationer? Illvilja? Okunskap?

Betraktar vi exempelvis engagemanget för och mediabevakningen av den pågående konflikten i Ukraina, är det slående hur mycket mer initierad och beslutskraftig denna är. Vad är det som gör att vi har svårare att förstå oss på, bevaka och möta växthuseffekten?

En möjlig delförklaring levererar Billy Larsson och Bengt Brülde i Fria tidningen (nr 14/2014). Larsson (fil dr i psykologi) och Brülde (prof i praktisk filosofi) menar att människans förnuft inte är lämpat att hantera den globala uppvärmningen.

Hot som människan är lämpad att möta karaktäriseras av olika saker: 1. Att det rör sig om snabba förändringar eller plötsliga hot som gör att vi spontant reagerar. 2. Att det är kända hot som vi har erfarenhet av att hantera. 3. Att de drabbade är identifierbara individer som kan väcka vår empati. 4. Att det går att peka ut den som är upphov till hotet.

På ingen enda punkt stämmer villkoren för den globala uppvärmingen: Det är smygande förändringar som vi inte har någon erfarenhet av att möta och som drabbar alla och som - om inte alla så åtminstone - den rikare delen av världen är upphov till.

De som drabbas värst av växthuseffekten är människor som ännu inte är födda. Detta är bakgrunden till det förslag på lösning som Larsson/Brülde levererar och som bygger på en välgrundad moraluppfattning. Att vi alla har ansvar för varandra på planeten är en universell etik få inte skulle stämma in i i dag – åtminstone på ett övergripande plan. Ansvaret finns där oavsett var människor kommer ifrån. Detta är ju själva fundamentet för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Så varför skulle det spela roll när en människa kommer ifrån?

Så FN:s statuter som stolt deklarerar att alla människor har vissa grundläggande rättigheter (till frihet, till en dräglig levnadsstandard etc) oavsett i vilket land man råkar växa upp skulle skrivas om att gälla även kommande generationer. Det skulle ställa ganska många frågor på sin spets. Om vi medvetet utestänger framtida generationer från en dräglig miljö och levnadsstandard, så skulle detta då utgöra en storskalig kränkning av denna generations rättigheter.

Larsson/Brülde är också ett par av initiativtagarna till nätuppropet radikaliseraklimatpolitiken.nu. Här undertecknar människor med en vilja att acceptera vissa försämringar av sin egen levnadsstandard till förmån för kommande generationer. Det skulle bli en annorlunda valrörelse om detta upprop blev centralt för debatten.

Martin Nilsson

*(en remake på Mannen från Mars från 1951)

Den radikaliserade mittfåran

2014-02-26 10:38

Det sägs att stora omvälvningar sker först när medelklassens intressen hotas – först då börjar politikens mittfåra diskutera alternativa lösningar. Idag, en bit in på 10-talet, kan vi konstatera att stora delar av medelklassen i den rika världen har goda skäl till att känna sig missnöjd med sakers tillstånd. Det talas ju bland annat om en “förlorad generation” bland Europas unga – de som gjort allting rätt men ändå saknar jobb. Dessutom börjar den breda medelklassen – inte minst i USA – inse att deras inkomster stagnerat jämfört med den procent som utgör samhällets rikaste.

Detta tema präglade förhandsdiskussionen inför årets möte för World Economic Forum i Davos: Ytterligare en rapport konstaterade att klyftorna mellan rika och fattiga är tillbaka på de nivåer som rådde innan uppkomsten av 1900-talets välfärdskompromiss. Samtidigt kom själva mötet att handla om medelklassens jobb. Detta inte minst efter det att Googles ordförande höjt ett varningens finger inför det faktum att maskinintelligens håller på att ersätta den välutbildade medelklassen på arbetsplatserna.

Vissa hävdade att detta dilemma kan överkommas genom mer entreprenörskap, men andra bedömare – exempelvis Financial Times – menade att utmaningen kommer att kräva större förändringar än så. Martin Wolf, tidskriftens främste ekonomiske kommentator, slog fast att vi sannolikt måste börja dela på arbetet, och mer allmänt börja fundera på hur vi disponerar arbete och fritid. Detta ställer nyutkomna After work (utgiven i samarbete med Cogito) i nytt ljus: Någonting har hänt då till och med Financial Times börjat tvivla på arbetslinjen.

Detta är inte det enda tecknet på att mittfåran inom politiken har börjat söka nya lösningar. I Storbritannien pågår en diskussion om hur ett återupptäckande av den republikanska traditionen kan skapa demokratiskt välstånd. I samma anda har Institute of Public Policy Research, en respektabel tankesmedja på mittenvänstern, dragit igång en diskussion utifrån brasilianske samhällsteoretikern Roberto Ungers idéer.

Unger är känd som Harvard-professorn som uppmanade vänsterväljare att inte rösta Obama under senaste amerikanska valet – för att presidenten inte erbjuder ett sant alternativ till status quo. Professorn är kritisk mot att den etablerade vänstern hänger upp sin krispolitik på det han kallar ”vulgär-keynesianism”: Dess enda mål verkar vara att återställa det institutionella ramverk som fanns på plats under efterkrigstidens guldår. Visst måste krisen hanteras, men vänstern behöver ett nytt slutmål att sikta mot.

Unger vill inte bara reglera, utan dessutom demokratisera marknadsekonomin. Hans recept innehåller ingredienser vi redan känner igen: Finansialiseringen av ekonomin måste motverkas, så att den återigen tjänar – och inte styr – den reella ekonomin. Arbetarnas del av produktionskakan måste ökas, men i en tid av frilans- och projekt-arbete ”utanför hierarkierna” kräver detta nya former för organisering.

Andra delar av Ungers program är mer unika, såsom tanken att tillgången till innovations-drivande kunskap skall demokratiseras, och därmed inte kunna koncentreras till några få storföretag. Hans resonemang kan även kopplas till vad den rika världen bör lära sig av den fattiga världens informella ekonomier: De rika ekonomiernas formella hierarkier underminerar den experimentkraft som skulle kunna skapa en mer demokratiserad ekonomi.

Unger talar om vad “vänstern” bör göra, men gissningsvis skulle den svenska vänstern inte hålla med om att hans projekt är deras. Den utmaning Unger ställer upp förefaller vara en mittenangelägenhet, och kanske är det just medelklassen som behöver ett nytt mål att sikta mot? Historiker brukar nämligen även ställa fascismens uppkomst i relation till just en radikaliserad medelklass. Kanske har Google-ordföranden rätt – är det frågan om medelklassens jobb som kommer att definiera de kommande årtiondena?

Karl Palmås

Läs mer:
OpenDemocracy om republikanism och demokratiskt välstånd
Institute of Public Policy Research om Roberto Unger 

LEDARE: Har Löfven blivit grön?

2014-01-28 12:26

Den 24 januari gjorde Åsa Romson och Stefan Löfven ett gemensamt miljöutspel på DN-debatt. Det var efterlängtat. Många gröna har undrat hur det ska gå för gröna grundbultar i en rödgrön regering med Stefan Löfven som statsminister. Därför var det en bedrift av Miljöpartiet att förmå S-ledaren att samarbeta kring något som är en huvudpunkt för grön politik – åtgärder mot klimatkrisen.

Samtidigt är det lite oroande att det inte gick att få med S-ledaren på betydligt tuffare tag. DN:s kommentator Eva Stenberg har onekligen en poäng när hon noterar att det visserligen är intressant att Romson och Löfven kunnat enas om principuppfattningen att EU bör verka för ökad andel förnyelsebar energi och mer effektiv energianvändning, men att det samtidigt är uppenbart att ”de inte är överens” om konkreta målsättningar för klimatpolitiken.

Det är också svårt att bortse ifrån att Löfven bara ett par dagar före DN-artikeln lovade sina partivänner att satsningen på Förbifart Stockholm kommer att genomföras och inte är förhandlingsbar, trots att han måste veta att just stopp för detta miljöfientliga projekt är förstahandsmål för Miljöpartiets klimatpolitik.

Hur djup är Stefan Löfvens grönhet? En antydan om svaret finns i Lena Hemmels och Lova Olssons ”Humlan som flyger – berättelsen om Stefan Löfven” (Norstedts 2013). Den handlar inte enbart om maktspel och partiintriger utan ger en övergripande bild av S-ledarens samhällssyn. Några huvudpunkter:

# Alla som uttalar sig om Löfvens allmänna inställning är överens om att han har rört sig allt längre åt höger. CUF-aren Per Erik Altin som mötte Löfven i debatter på 70-talet: ”Stefan har gått åt höger, så är det bara.” Metallaren Jan Olov Carlsson: ”Det att krama kapitalet, krama kärnkraften, inga konflikter... han har varit för undergiven”. Börje Ekholm, vd för Investor: ”Jag undrar ibland om han inte lika gärna kunde vara en nymoderat”.

# Det är uppenbart att Löfven har svårt med trovärdigheten inför feminister, också inför S-kvinnor. Hans motstånd mot jämställdhetspotter är inte glömt, Mona Sahlin är öppet kritisk och Hemmel och Olsson konstaterar att lönegapet mellan manliga och kvinnliga metallare inte minskat under Löfvens ordförandetid, fortfarande har kvinnliga metallare bara 93,1 procent av sina manliga kollegers lön.

# Hans envist kärnkraftsvänliga hållning har om och om igen manifesterats i kamp om formuleringar i S-politiken.

# Ett citat av Svenska Freds ordförande efter Löfvens val till S-ledare påminner om hans intima anknytning till vapenindustrin. Hon utropade: ”Vad kommer nu att hända med freds- och nedrustningsfrågorna?”

# Ett anmärkningsvärt avslöjande i boken är att ”till skillnad från sina tre företrädare tycker Stefan Löfven att ställningen som statsbärande parti är eftersträvansvärd”. Socialdemokraterna i Sverige agerade under 50-, 60- och 70-talen som statsbärande. Det fick ödesdigra konsekvenser i form av sammanblandning av statens och partiets roller (IB, SAPO m.m.). Kanske var det oundvikligt att ett parti, som regerat oavbrutet årtionde efter årtionde, förlorade perspektivet och började agera som om Sverige var en enpartistat. Men nu har det under 20-30 år varit tydligt att Sverige lyckligtvis är en flerpartidemokrati. Nog blir man undrande när statsministerkandidaten vill återge sitt parti statusen som ”statsbärande”.

# Det framgår av boken att Löfven betraktar politik som en sorts fackliga förhandlingar. Som ny partiledare inbjöd han sina borgerliga konkurrenter till ”enskilda samtal” och blev upprörd när han inte fick positiva gensvar. Hemmel och Olsson konstaterar: ”I den fackliga världen talar motståndarna med varandra och för hans del har det inneburit allt från fika med Hägglunds vd till middagar på Täcka Udden med höjdarna inom Wallenbergssfären”. Slutresultatet av en facklig förhandling är ett avtal, som förutsätter att parterna har kommit överens. Men slutresultatet av en politisk kamp i en demokrati är val och voteringar, där det förslag som samlar flest röster blir regeringspolitik. Vad ska man säga om att en statsministerkandidat inte tycks ha förstått skillnaden?

Löfven har utnämnt Miljöpartiet till förstahandskandidat i ett regeringssamarbete och alltså nu skrivit en miljöartikel tillsammans med ett MP-språkrör. Det är förstås framsteg för de helt rimliga och legitima ambitionerna hos det gröna partiet att äntligen få medverka i verkställandet av politiken, i form av ministerposter i en rödgrön regering.

Samtidigt har det fastslagits att något gemensamt rödgrönt regeringsprogram inte ska förhandlas fram före valet. Följaktligen måste det förhandlas fram efter valet, med utgångspunkt i valresultatet. En möjlighet är förstås att man dammar av det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet från 2010. Det är ju samma partier.

Det är utmärkt att Miljöpartiets ledning fått med Stefan Löfven på ett gemensamt utspel kring klimatpolitiken. Men om nu Löfven tillåter sig att börja lista ”icke förhandlingsbara” frågor, typ Förbifart Stockholm, är det kanske inte orimligt att också Miljöpartiet fastslår ett antal grundbultar som man inte med det gröna samvetet i behåll kan backa ifrån. En sådan är kärnkraftsavveckling. I ett läge när japanerna fortfarande inte ser något slut på uppröjningsarbetet efter Fukushimakatastrofen och Tyskland envist fortsätter sin stora energiomställning, inklusive total kärnkraftsavveckling, och flera andra EU-länder sagt nej till kärnkraft för gott eller fastställt slutdatum för avveckling – vore det då orimligt om ett land som enligt folkomröstningsbeslut skulle ha totalavvecklat 2010, nu beslutar om en konkret avvecklingsplan?

Politiska partier måste kunna kompromissa. Men alla partier måste också ha smärtgränser som inte kan överskridas om partiet inte ska bli en själlös maktapparat. 2010 skedde kompromissandet före valet och väljarna gav Miljöpartiet godkänt genom ökat förtroende. Men inför årets val kommer det inte att finnas färdiga kompromisser som väljarna kan ta ställning till. Fördelen är att fler gröna röster ger styrka att kräva grönare regeringspolitik efter valet. Risken är att en del gröna väljare undrar om de med en röst för Stefan Löfven som statsminister köper grisen i säcken och istället för radikal rödgrön omställning till miljövänlighet och solidaritet får en gråblå sörja av kärnkraft och vapenhandel.

Därför behövs fler gemensamma MP-S-utspel som ger tydliga och lugnande besked om att grön regeringsmedverkan verkligen kommer att resultera i grönare, inte gråare politik.

Per Gahrton

LEDARE: Har det vänt nu?

2014-01-14 15:47

Det är inte bara solen som har vänt, en aning om vårvinterns ljus och ett nytt år som spirar. Den ekonomiska optimismen har också varit påtaglig inför det nya året. Konjunkturen stiger i omvärlden, bostadsbyggandet ökar och dessutom brukar valår bli starka ekonomiskt sett då den sittande regeringen ser till att krydda ekonomin med diverse stimulanser. Riksbanken och Konjunkturinstitutet som hör till de mer försiktiga bedömarna räknar med en tillväxt i svensk ekonomi på ungefär 2,5 procent under 2014. Vi kan med stor sannolikhet lägga till att även koldioxidutsläppen från den svenska ekonomin därmed kommer att öka.

Den svenska optimismökningen bland företagsledare som undersöks globalt i 45 länder av konsultföretaget Grant Thorntons är den femte största, och optimismen är stor också bland de flesta andra länder. Företagarna är framför allt optimistiska när det gäller ökade vinster under det kommande året, vilket är värt att notera. Vinsterna, det vill säga den del av företagens nettoinkomster som inte betalas ut i löner, har nämligen varit konstant höga genom i princip hela 2000-talet – något som även återspeglas i börsens utveckling. För trots att världen går igenom den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet så går börsen som tåget. Efter den uppmärksammade kraschen 2008 då aktiekurserna nästan halverades har återhämtningen gått snabbt och är nu åter tillbaka på rekordnivåerna som rådde 2007. Borde inte varningsklockorna ringa? Var finns pengarna som driver upp börskurserna när ekonomin i övrigt står och stampar?

En orsak till huvudvärk är den svenska bostadsbubblan. Liksom aktiekurserna så är de svenska bostadspriserna historiskt höga, vilket är nära sammankopplat med en gigantisk skuldsättning bland de svenska hushållen. Sedan 1990-talet har skulderna ökat från 90 till 170 procent i förhållande till disponibel inkomst och är nu 50 procent högre än genomsnittet i Euroområdet. En skuldbörda på 110 procent av den disponibla inkomsten var tillräckligt för att slå hål på den amerikanska ekonomin 2007. Att situationen är allvarlig har antytts av bland andra Riksbankschefen Stefan Ingves, medan den särskilda utredning som regeringen tillsatt i ärendet (SOU 2013:78 – ”Överskuldsättning i kreditsamhället?”) huvudsakligen lämnar lugnande besked. Vem ska man lita på?

Förmodligen finns det ett starkt samband mellan den starka börsen och den höga skuldsättningen som i grund och botten har att göra med en allt ojämnare inkomstfördelning i samhället. Det är en trend som har pågått länge, och som varit särskilt tydlig i Sverige. Lönernas andel av förädlingsvärdet i näringslivet minskade från i genomsnitt omkring 55 procent i början av 1980-talet till endast 45 procent 2005. Enligt statistik från Credit Suisse häromåret äger de tio rikaste procenten i Sverige 72 procent av förmögenheterna och Sverige är därmed näst Schweiz det mest ojämlika landet i Europa enligt detta sätt att mäta. En omfördelning av inkomsterna från löner till vinster kan givetvis vara en orsak till de höga aktiekurserna, men leder också till att mer kapital placeras i räntefonder och bostadsobligationer – alltså i klarspråk i form av utlåning till hushållen och ett bidrag till skuldsättningen.

Problemet uppmärksammades för ungefär ett år sedan i SVT-dokumentären ”Lönesänkarna” och det är intressant att lyssna på en etablerad nationalekonom som Lars Calmfors, som efter att ha figurerat i dokumentären passade på att förtydliga sin ståndpunkt i DN (2013-02-26). En grundbult i den moderna nationalekonomiska teorin som Calmfors ställer sig bakom är att löneskillnader i allmänhet kan motiveras, eftersom de som tjänar mer också bidrar mer till produktionen. De är helt enkelt mera produktiva och därför uppstår inget direkt problem om inkomstskillnaderna ökar. De som tjänar mycket gör det enligt teorin inte på bekostnad av någon annan utan helt av egen kraft. Det är en ganska märklig uppfattning eftersom produktivitet i denna bemärkelse knappast går att mäta. Hur mycket producerar en advokat, en läkare eller en ekonomiprofessor jämfört med en polis, en lärare eller en bilmontör? Ungefär lika begripligt blir det när samma Calmfors i en ny kolumn (DN 2013-12-18) argumenterar för att lettiska byggarbetare bör betalas sämre än svenska byggarbetare eftersom de är mindre produktiva än de svenska. Andas djupt och läs det igen. Det finns knappast något skäl att tro att detta skulle vara sant, ändå är det få som kostar på sig att ifrågasätta det.

Men oavsett vad man tror om orsakerna till löneskillnaderna så är de ett reellt problem. För om inte köpkraften hos löntagarna i allmänhet är tillräcklig för att konsumera de varor och tjänster som erbjuds av de påstått mer produktiva grupperna så uppstår ett glapp. Vem ska man då producera för? Hög arbetslöshet och skuldsatta hushåll gör knappast saken bättre, men utgör likväl en del av den verklighet vi idag befinner oss i. Den optimism som skymtar bland företagsledare och ekonomer beror knappast på att dessa grundläggande förhållanden ändrats. Den verkar snarare ha sin grund i förväntningar om ekonomisk tillväxt.

Tillväxt är dock knappast någon hållbar lösning på problemen. För det första så sker den enligt alla erfarenheter undantagslöst på miljöns bekostnad. Ökad produktion och ökad konsumtion kan knappast ske utan ökat resursutnyttjande och ökade utsläpp, och detta gäller oavsett om några procent av tillväxten sker i den så kallade tjänstesektorn eller den gröna ekonomin. Och för det andra så bygger den tillväxt som nu är i sikte på att kapitalinvesterarna hålls på fortsatt bra humör – det vill säga garanteras höga vinster. En förutsättning för detta är dock att lönerna inte blir för höga eftersom detta måste ske på bekostnad av dessa vinster. Tillväxtstrategierna bygger därför snarast på att hålla tillbaka löneutvecklingen genom exempelvis arbetskraftsinvandring, en mer ”flexibel arbetsmarknad” och diverse skattemässiga trix (till exempel RUT-avdrag). Sådana förslag är förstås dömda att öka inkomstskillnaderna ännu mer.

Det är mot bakgrund av detta inte lätt att dela optimismen om den ekonomiska utvecklingen. De grundläggande problemen med den ekonomiska modellen är knappast något som erkänns bland vare sig politiker eller ekonomer. Men vi sitter alla i samma båt och är delar av ett och samma system, vare sig vi är företagsledare, arbetslösa eller någonting där emellan. Vad vi behöver är en ny svensk modell – en ny samförståndsanda mellan näringsliv och medborgare. En sådan modell kräver insikter som i grunden redan finns hos många, men som måste etableras brett i samhället. Vi behöver förstå att ekonomi handlar om att hushålla med resurser – både mänskliga och materiella – och att en god ekonomi måste bygga på en helhetssyn och social sammanhållning. Då duger det inte att delar av ekonomin växer på bekostnad av helheten.

Att ekonomin har vänt är knappast ett tecken på att den ekonomiska utvecklingen går i rätt riktning. Det är snarare ett tecken på en återgång till business-as-usual. En hållbar ekonomi lär vi få vänta på. Det är dock valår, och vi får se vad det bär med sig.

Mikael Malmaeus

LEDARE: Kampen om vinster i välfärden fortsätter 2014

2014-01-09 15:12

Vinster i välfärden har stått högt på dagordningen under året som gått. Frågan fick mycket uppmärksamhet i Rapports årskrönika. Där uppmärksammades också att Miljöpartiet insett att friskolereformen kommit att fungera väldigt annorlunda än partiet tänkt sig. Miljöpartiet har därför tänkt om och är nu emot vinstsyftande företag inom välfärden. I takt med friskolor som lagts ned eller gått i konkurs har även alliansens högljudda entusiasm för vinstdriften minskat. Anders Borg har sagt att riskkapitalbolag inte är lämpliga ägare av skolor. Jan Björklund har talat om utbildningsgaranti och högre krav på skolägarna. Anders Lindberg skriver på Aftonbladets ledarsida den 30 december att alliansen dock aldrig kommer att reglera vinstuttag ur välfärden: ”Det är bara valsnack, och de känner vart vinden blåser” .

Kampen om vinster i välfärden förs mellan företrädare för de vinstsyftande företagen inom skola, vård och omsorg och deras företrädare på ena sidan och ideella föreningar och politiker i Miljöpartiet och Vänsterpartiet på den andra. Resurserna är extremt ojämnt fördelade mellan de båda lägren. I Almedalen i somras hade bara friskolekoncernen Academedia ett 80-tal anställda på plats som framförallt ägnade sig åt att gå runt på andras seminarier för att ställa frågor och att argumentera för vinster i välfärden. Välfärdens organisering var en stor fråga i Almedalen och välfärdsföretagen torgförde sina ståndpunkter där de kom åt. Men på alla de seminarier jag var på ifrågasattes också vinstsyftet som drivkraft i skola, vård och omsorg kraftfullt, framförallt av de yrkesgrupper som arbetar inom verksamheterna.

Macej Zaremba medverkade i ett stort antal Almedalsseminarier där han utifrån sin artikelserie i DN ”Patienten och prislappen” berättade om hur vårdpersonal pressas till att prioritera rapporterbara prestationer enligt ersättingslistor, istället för att styras av professionella överväganden och yrkesetik. Läkaruppropet som lanserades i juni i fjol har i dag 9212 undertecknare. Uppropet säger bland annat: ”Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. I dagens system förutsätts patienten agera som en bricka enligt ett förutbestämt mönster. I realiteten är patienten komplex och passar därmed inte in i dagens system. Den produktionsstyrda vården sätter vår yrkesetik på spel.” Vidare säger läkarna i uppropet att de ser att kvaliteten försämras och att kroniskt sjuka trängs undan till förmån för lättare åkommor.

Förekomsten av vinstsyftande företag förutsätter omfattande detaljreglering, rapportering och kontroller för att verksamheten inte ska urlakas till förmån för vinstuttag. Men som Zaremba, läkarna och andra yrkesgrupper beskriver, skapar detta också andra problem som leder till sviktande kvalitet. Detta drabbar oss medborgare när vi behöver välfärdsverksamheterna. Jag delar denna ståndpunkt, enligt opinonsundersökningar, med majoriteten av svenskarna som inte vill att företag ska få ta ut vinster från skola, vård och omsorg. (Lyssna gärna på Cogitos seminarium från Almedalen här

I en lång intervju i Dagens Industri (2013-12-27) framför finansmannen Carl Bennet att det är populism att vilja få bort företag med vinstsyfte. Hans argumentation handlar om att då Skanska får göra vinst när de bygger åt det offentliga borde väl vårdföretagen också få göra det. Han har uppenbarligen inte insett att det är betydligt svårare att mäta kvalitet när det gäller välfärdstjänster. Där är det som görs utöver manualer och rutiner avgörande för kvalitet - de enskilda medarbetarnas anpassning till varje situations unika omständigheter gör att människor får den vård och omsorg de behöver. I radioprogrammet Filosofiska rummet den 5 januari talar bland annat Göran Rosenberg, som skrivit boken ”Plikten, profiten och konsten att vara människa” och filosofen Jonna Bornemark vid Södertörns högskola om just detta. De talar om att välfärden bygger på andra drivkrafter än intresse för vinstuttag och att fronesis (personlig relationell förmåga att möta konkreta situationer med lyhördhet, fantasi och etisk reflektion) är en icke mätbar kunskap som är avgörande inom vård, skola och omsorg. Programmet rekommenderas.

Frågan om vinster i välfärden kommer att vara på dagordningen även detta nya år 2014, inte minst i valrörelsen. Välfärdsföretagen kommer att fortsätta försvara sina intressen av att plocka ut vinster. Och vi är många som kommer att argumentera till försvar för att den gemensamma välfärden ska styras med medborgarnas intressen av kvalitet och kostnadseffektivitet som enda fokus. Valresultatet avgör om en ny lagstiftning som stoppar uttag av vinster från skola, vård och omsorg kommer till stånd.

Annika Hjelm

LEDARE: Lärdom av Mandela

2013-12-19 14:29

Detta är ett utdrag från Per Gahrtons anförande på Mandelamötet den 16 december på ABF-huset i Stockholm:

I mars 1990 kom Nelson Mandela till Sverige och höll tal i Riksdagen. Dagen efter var det utrikesdebatt och jag kunde som företrädare för Miljöpartiet konstatera att det var ett översvallande beröm Mandela gav svensk solidaritetspolitik och det finns berättigande i det. Mandelas besök och beröm gjorde att man som internationalist kände stolthet över att vara svensk riksdagsledamot.

Det är ingen tvekan om att Mandela personligen spelade stor roll för att frihetskampen i Sydafrika avslutades på ett helt annat sätt än i till exempel Algeriet eller Vietnam, med försoningsprocedurer och kompromisser istället för långvariga och blodiga krig. Men det beror inte främst på att algerierna och vietnameserna skulle vara mindre intresserade av icke-våldsliga metoder, utan på att Sydafrika hade ett internationellt stöd som Algeriet, Vietnam och många andra ockuperade eller koloniserade folk har saknat. Sydafrikanernas icke-vålds- och försoningsstrategi bedrevs inom ramen av internationella sanktioner som sände ett tydligt budskap:

Om ni avvisar den kompromisslösning ni erbjuds av dem ni förtrycker så kommer ni att uteslutas ur världsgemenskapen, isoleras politiskt, ekonomiskt, socialt, ni blir en paria som världens länder vänder sig bort från i förakt. Och ni riskerar att de förtryckta i sin förtvivlan åter tar till vapen och till slut, kanske efter många år, låter er drabbas av samma öde som fransmännen i Algeriet eller amerikanarna i Vietnam.

Men om ni biter i det sura äpplet och tar den utsträckta handen och accepterar lika medborgerliga rättigheter för dem ni förtrycker så förlorar ni visserligen ert politiska och sociala maktmonopol, men ni lär kunna sitta kvar i ganska orubbade bon när det gäller ekonomiskt inflytande och personlig rikedom. Apartheidregimen var klok nog att förstå sitt eget bästa, vilket förstås också var det bästa för Sydafrikas folk – även om det knappast utgjorde slutstationen för landets interna makt- och förmögenhetsstruktur.

Enbart Mandelas och ANC:s försoningsstrategi hade dock inte räckt, de internationella sanktionerna var nödvändiga komplement. Har världen dragit lärdom av detta? En sanktionsregim har tvingat fram ett möjligtvis hoppfullt avtal om Irans kärnenergi. EU har olika riktade sanktioner på gång mot flera dussin länder. Internationella domstolar hanterar efterbörden till alltfler konflikter. Ett sorts globalt rättssamhälle där motsättningar inte avgörs genom krig och våld utan genom förhandlingar, konventioner, rättsliga procedurer, håller på att ta form.

Men det går knaggligt och, framförallt, alla deltar inte, vissa stater ger sig själva privilegiet att stå utanför det globala rättssamhället. Främst handlar det om stormakter, med USA i spetsen som ger sig själv rätten att utföra militära interventioner utan FN-mandat samtidigt som man står utanför internationella brottsdomstolen. Men också andra större länder, som Kina och Ryssland, föredrar att följa sina egna lagar framför de globala. Bland mindre stater är det förstås Israel som är det mest flagranta exemplet på ett land som bryter mot FN-regler och folkrätt i parti och minut, men ändå inte utsätts för internationella sanktioner, bortsett från att EU äntligen försöker tillämpa frihandelsavtalet så att de olagliga bosättningarna inte kan åka snålskjuts. Israel är annars den ockupations- eller kolonialmakt som är mest lik Sydafrika och skulle ha mest att vinna på att följa apartheidregimens exempel. Mot sig har man en frihetsrörelse, PLO, som likt ANC, övergått från väpnad till icke-våldslig strategi. Och från Arabförbundet har man sedan 2002 ett entydigt erbjudande om fred och försoning i utbyte mot att ockupationen upphör – på samma sätt som apartheidregimen fick klart för sig att avskaffad apartheid skulle öppna dörrarna till hela Afrika.

Skillnaden är de internationella sanktionerna. Sverige var föregångare när det gällde införande av sanktioner mot Sydafrikas apartheidregim. Till slut blev även motståndarna övertygade, ja en del av dem är ju idag så säkra på att sanktionspolitiken var riktig att de, felaktigt, vill ta åt sig äran för den. Lärdomen från Mandela är tydlig: en frihetskamp kan vinnas utan blodbad, men i så fall krävs starkt internationellt stöd genom sanktioner som får förtryckarregimen att inse att den är förlorad om den inte tar emot de förtrycktas kompromisserbjudande. Det gäller Palestina, men inte enbart. Det finns fler rester av gamla koloniala system där bästa vägen till demokrati och frihet är en kombination av inre icke-våldskamp och yttre sanktioner. Sverige gick i spetsen i fallet Sydafrika. Vad är det som hindrar Sverige från att åter gå i spetsen för global tillämpning av Mandela-metoden?

Per Gahrton


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Kristina Tysk | Ansvarig utgivare: Per Gahrton | Design: Mathias Grate | Programmering: Jens Ljungcrantz