När militären ser u-båtar – håll huvudet kallt

2014-10-20 15:23

En skadad rysk undervattensfarkost kan finnas i Stockholms skärgård. Ett nödsamtal på ryska avlyssnades innan försvarets insats i Kanholmsfjärden inleddes i fredags, enligt SvD:s källor” (SvD 19 okt)

Med Sveriges första nedrustningsparti i regeringsställning och just när den första statsbudgeten börjar processas – så dyker det enligt militären alltså upp en rysk u-båt i Stockholms skärgård. Tillfällighet? Sedan den tämligen påstrukne sovjetiske kaptenen Alexej Kalinin körde upp U137 på Sturkö utanför Karlskrona för ganska precis 33 år sedan, så har alla av militären påstådda ”miniubåtar” och mystiska undervattensfarkoster lyst med sin frånvaro. Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana ugglor i mossen. 

Men det är dock inte svensk militärs påhitt att Ryssland gör sitt bästa för att spänna musklerna, sätta skräck i sina grannar och låtsas vara det gamla Sovjetunionen. Men Putins Ryssland är långt ifrån något Sovjetunionen. Dels saknar Ryssland mycket av den gamla sovjetiska vapenarsenal som försvunnit till avknoppade republiker och/eller rostat sönder. Dels saknar Ryssland den totalitära kommunism som höll ihop det väldiga riket. Putin må vara såväl prillig som maktlysten – någon Stalin är han inte. Det var ganska länge sedan kommunismens död proklamerades. Men idéströmningar i stalinistisk tradition vädrar i verkligheten morgonluft i både öst och väst. Det kan passa att här påminna om att nazismen också var dödförklarad och betraktades som lyteskomik när den bara utgjordes av fyra koppelförsedda figurer i Strängnäs. I dag ser vi att mycket av samma idéer kommer tillbaka i ny skrud och ingen skrattar längre. Och det gäller auktoritära, förenklade föreställningar som inte bara har högerextrema förtecken. Så nog finns det fog för oro. Frågan är mest vad vi gör av den.

Om vi för ett ögonblick struntar i alternativa aktiviteter för krigsmakten – som brandsläckning, deltagande i internationell fredsbevakning, försvar mot översvämningar och klimathot samt eventuellt annat som föreslagits i debatten – vad skulle några miljarder till i försvarsanslag göra för skillnad vid en faktisk attack mot svenskt territorium? Att de pengarna dock gör verklig skillnad i miljöinvesteringar, i skola, vård och omsorg, i missbruksvård, i rimligare arbetsförhållanden, på förslummade bostadsområden, glesbygden etc. Att de resurserna faktiskt skulle märkas i klimatarbetet och i arbetet mot det som är grunden för mycket av dagens intolerans och rop på auktoritära lösningar på samhällsproblemen – där lär det inte finnas någon som kan hävda motsatsen. Så i realpolitikens prosaiska förhandlingar gäller det att hålla huvudet kallt, när det återigen sägs börja bubbla i svenska farvatten och när militären återigen ropar på ökade anslag.

Hellre resultatinriktad än lättkommunicerad

2014-10-08 12:49

Jag inser att jag nog är lite av en nörd när jag tycker att de häftigaste sakerna i regeringsförklaringen är att avgifterna för kärnavfall ska höjas och att det ska införas ett klimatpolitiskt ramverk. Det är nog bra att komma ihåg att de flesta människor inte har en aning om vad detta betyder, vilket också är ett av Miljöpartiets problem.

Det hade varit lätt att förklara en förbudslag mot kärnkraft och en avvecklingslag. Det är svårare att förklara vad det betyder att säkerhetskraven på kärnkraftsreaktorerna ska skärpas och avgifterna för avfallshantering höjas. Att skärpa målen för minskade klimatutsläpp går att visualisera och förstå, medan bara orden "klimatpolitiskt ramverk"* får vem som helst att sluta lyssna och tappa intresset.

Vad gäller Förbifart Stockholm kom regeringen med ett icke-beslut. En kort tidsmässig förhalning av projektet för att överlåta förhandlingarna till lokal och regional nivå. Det är onekligen svårt för MP att ståta med tydliga lättkommunicerade framgångar som väljarna förstår. Men det lättkommunicerade är inte alltid klokast, och förhoppningsvis vinner det i längden att vara seriös och resultatinriktad snarare än att lägga fram de förslag som låter bäst. Det återstår att se.

En annan spännande del i Sveriges första rödgröna regeringsförklaring är utrikespolitiken. En fri och rättvis världshandel som tar hänsyn till både människor och miljö, säger sig regeringen vilja skapa, och klimatbiståndet ska öka. Här ser jag däremot en liten fallgrop. Under alliansregeringen minskade biståndet, genom att andra utgifter lades in i biståndsbudgeten. Klimatbistånd togs från den redan befintliga biståndsbudgeten, tvärtemot vad som lovats i internationella överenskommelser. Här hade jag önskat att den rödgröna regeringsförklaringen varit tydlig på att det inte ska gå till på det sättet i fortsättningen. Läge för både bistånds- och miljöorganisationer att ligga på här, känns det som.

Regeringsförklaringen var fylld med vackra ord som ska fyllas med innehåll. Om det görs på ett bra sätt kan vi få se en mandatperiod av gröna reformer. En omställning av energisystemet, en långsiktig energipolitik, en starkare politik för biologisk mångfald, naturskydd, starkare kemikalielagstiftning, starkare styrning av Vattenfall och satsningar på energimässigt hållbara renoveringar av våra miljonprogramsområden.

Det som kändes allra mest i magen var kanske trots allt inte själva förslaget om ett klimatpolitiskt ramverk. Det var att höra Stefan Löfven, som blivit utpekad som en "ekologisk analfabet", stå där och tala om biologisk mångfald, ekoturism, ekologiskt jordbruk, djurskydd, kemikalier i förskolan och – ja – ett klimatpolitiskt ramverk.

Maria Wetterstrand 

* Ett klimatpolitiskt ramverk innebär att man slår fast målen för utsläppsminskningar, och med hjälp av detta ramverk (som förslagsvis utformas som en lag) kontinuerligt följer upp att utsläppsminskningarna görs i den takt som behövs för att nå de långsiktiga målen. Tanken är att om det visar sig gå för långsamt så måste åtgärder skyndsamt sättas in för att kunna nå de mål som finns. Det kan även innebära att man inom ramverket sätter upp sektorsmål för sektorer som trafik, boende eller jordbruket. På motsvarande sätt finns det idag ett finanspolitiskt ramverk som gör att en regering måste anpassa den ekonomiska politiken för att klara vissa fastslagna mål för den ekonomiska politiken. 

Trots allt – glädje över MP i regering

2014-09-15 14:15

Allting tyder på att MP nu blir regeringsparti. 33 år efter partibildandet är det på tiden. De flesta av MP:s jämförbara systerpartier har regeringserfarenhet, även om det i Europa just nu bara är Finland som har gröna ministrar. När människor med engagemang för samhällsförändring bestämmer sig för att inte nöja sig med att agera som opinionsbildare, påtryckare, lobbyister (vilket också är viktiga och nödvändiga roller i samhällsprocessen), utan vill försöka få möjlighet att direkt utöva politiskt makt, och därför bildar ett parti, är det logiskt att regeringsmedverkan är en central målsättning. Nu tycks MP vara där och det bör alla gröna vara glada över.

Varför ett väljarmässigt bakslag för MP?

Samtidigt är det klart att 6,8 procent upplevs som ett bakslag, inte minst efter framgången i EU-valet och en rad opinionsmätningar som visat 8-11 procent. Varför backade MP under spurten och landade på ett resultat som till och med ligger 0,5 procent under valresultatet 2010? Jag tror det finns tre huvudanledningar, en rangordning:

1. Bristen på miljödebatt. Hur är det möjligt att miljökrisen, som varenda dag syns och hörs i verkligheten, från kemikalier i mat till klimatorsakade väderkatastrofer, inte spelar en huvudroll i en valdebatt? Medierna har ett stort ansvar, men inte ensamma. Problemet har varit att MP inte har lyckats skapa tydlig konflikt kring de flesta miljökraven. Motståndarna har inte sagt: Vi är helt emot. De har istället sagt: javisst, men lite långsammare och mindre pengar, men i princip, visst. Att det kan bli livlig debatt visade punktkonflikterna kring kärnkraften, där skiljelinjerna är tydliga. MP har ofta slagits mot skuggor, mot undvikande motståndare, och då blir det inget medieintresse och ingen väljarmobilisering.

Kunde MP själva handlat annorlunda? Kanske i en del fall. Frågan, som en del har ställt till mig, är om MP ibland legat lite lågt av hänsyn till S och Löfven? Sanningen är ju att i det allra flesta miljöfrågor (se Naturskyddsföreningens översikt) blir en skarp och synlig konflikt mot borgarna en konflikt med S.

Sammanfattningsvis, en valrörelse nästan helt utan miljö (i vid bemärkelse) som ett huvudämne kan MP knappast vinna, hur utmärkta förslag partiet än har på en rad andra områden, t ex skola, diskriminering, mångfald.

2. Löfvens tondövhet inför miljöfrågor. Dels kanske detta har dämpat MPs tuffhet i frågan (se ovan). Dels kan den uppenbara bristen på engagemang och förståelse för miljöfrågor hos MP:s statsministerkandidat fått en hel del av de verkligt miljöengagerade väljarna att tveka.

3. FI:s ”röststöld”. Mätningar visar att FI tagit 1,5-2 procent av de väljare som röstade på MP 2010. Det var nog medvetet (och korrekt) av MP att inte angripa FI, som uppfattas som ett systerparti. Om FI hade klarat spärren hade det varit värt besväret. Men nu framstår det förstås som bortkastad snällhet. Frågan är hur MP agerar framöver. Kanske bör man ta upp samtal med FI om valsamverkan 2018.

Varför framgång för SD?

SD:s framgång tycks inte ha kostat MP väljare, men är ändå ett stort nationellt och demokratiskt problem. Vi har alla ansvar att försöka hejda en negativ spiral av den typ som drabbat Danmark. Hur ska det gå till? Jag har inga säkra svar, men några uppslag:

1. Håll fast vid vägran att politiskt samarbeta med SD, men behandla alltid SD formellt korrekt. Jag tror t ex det vore ett misstag att försöka trixa bort den vice talmanspost eller utskottsordförandeposter de nu är berättigade till om man följer de samarbetstraditioner som annars råder i riksdagen. All erfarenhet tyder på att martyrrollen gynnar SD.

2. Fortsätt kampen mot rasismen, men bedriv den inte så att alla SD-väljare känner sig träffade. Jag är säker på att de flesta SD-väljare inte är rasister, däremot oroliga över att Sverige är ett förhållandevis generöst invandrarland.

3. Bemöt SD-påståendet om att flyktingmottagning tar pengar från social välfärd i Sverige, dels genom att påtala felaktigheter i SD:s beräkningar, men framförallt genom att bygga ut och förbättra välfärden, inte minst för dem som har det sämst. Vallöften från de rödgröna om att ta bort utförsäkringen i sjukförsäkringen, förbättra försörjningsstödet, avprivatisera välfärdssektorn, måste genomföras snabbt och slagkraftigt så att också de grupper som är mest oroliga för sin försörjning känner trygghet.

4. Återuppliva begreppet trygghet, som tycks har försvunnit i politiskt teori och praktik. Trygga människor är inte rädda för att andra ska ta deras jobb och levebröd. Trygga människor röstar sällan på SD.

5. Storsatsa på konkret och praktisk integration. För nästan fyrtio år sedan var jag ordförande i Bostadssociala delegationen som genom konkreta projekt i bostadsområden försökte bryta segregationen. Sådan verksamhet måste bedrivas i radikalt ökad omfattning. Vi måste bryta ghettoiseringen, både den sociala och den etniska.

6. Fortsätt en liberal invandrings- och flyktingpolitik, men förklara mycket bättre varför den inte bara är humanitär utan också ”lönsam” på sikt.

7. Erkänn tydligare att invandring skapar friktioner och övergångsproblem. Detta är elementär sociologi som det finns hyllkilometrar skrivet om, framförallt i invandrarlandet USA. Erkännande av problem med en verksamhet betyder ju inte att den ska avbrytas, utan att problemen ska hanteras och lösas.

Att MP utpekar sig som huvudmotståndare till SD är korrekt och anledning till stolthet för alla gröna. SD-politiken är felaktig på alla sätt. Men att ha partiet SD som huvudmotståndare får inte leda till att alla SD-väljare känner sig som utpekade som MP-motståndare. Det är en svår balansgång, men den måste klaras av, annars riskerar vi än värre valresultat 2018.

Hur kombinera protestbudskap med regeringsansvar?

MP och andra gröna partier föddes som protest mot den rådande samhällsordningen. Efter drygt trettio års existens, varav de senast tjugo som riksdagsparti, uppfattas MP inte lika självklart som bärare av en helt annorlunda samhällsvision. Protesten mot överhet och maktmissbruk som var en del av MP:s ungdom, har delvis glidit högerut. Här finns en gigantisk utmaning för ett parti som trots alla anpassningar och slipspåtagningar ändå, om man läser parti- och valprogram, står för en väldigt annorlunda samhällsmodell än både S och den borgerliga alliansen. Hur ska detta protestbudskap föras ut samtidigt som partiet sitter i regeringen?

Det blir inte lätt. Nyligen utkom en bok av Cécile Duflot, som var minister för EcologieEurope/LesVerts i socialisten Hollandes regering 2012-april 2014. Det är en nedgörande kritik av hur maktspelet krossar gröna drömmar. När inrikesministern, som gjort kränkande uttalanden om romer, utnämndes till regeringschef, fick hon nog och avgick.

Slutsatsen är inte att gröna inte ska sätta sig i koalitionsregeringar. Men de måste vara beredda att tacka för sig om priset blir för högt. Om folk börjar tro att ett grönt parti är samma sorts giriga, cyniska, maktberusade gäng som de vanliga gammelpartierna, är det kört. Hur ska MP lyckas undvika det? Börja med att lära av andra gröna partiers regeringserfarenheter! Börja med att läsa Cécile Duflots De l’intériur – voyage au pays de la désillusion (Inifrån – en resa i desillusioneringens land)!

Per Gahrton  

LEDARE: Is i magen?

2014-06-19 11:02

I efterdyningarna av Miljöpartiets framgångar i EU-valet och den uppmärksamhet partiet fick i samband med kongressen i Göteborg, börjar nu de politiska ledarskribenterna damma av gamla slitna klyschor. Man talar om växtfärgade utopister och världsfrånvända fundamentalister, som om ingenting hade hänt sedan partiet bildades. Företrädare för fackförbunden inom den tunga industrin oroar sig för att ett grönare samhälle skulle innebära konkurrensnackdelar och att höjda koldioxidskatter bara skulle leda till att utsläppen flyttar utomlands.

Det är helt uppenbart att en omställning till mer miljövänlig produktion inte kan ske helt smärtfritt, men Sverige som nation har sedan tidIgare god erfarenhet av strukturomvandlingar inom t ex varvs-, gruv-, och bilindustrin. Det är naturligt att känna motstånd mot förändringar, men vi måste ändå inse att en sådan om- ställning innebär fler möjligheter än hot.

Nu när Miljöpartiet har en reell chans att efter valet få ingå i regeringen, är det enormt viktigt att man inte i förhandlingar med andra partier slösar bort sin roll som förespråkare för en utveckling mot ett mer hållbart samhälle. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna har inga planer på att medverka till en sådan utveckling, de prioriterar kortsiktiga satsningar på koldioxiddrivande infrastrukturprojekt och tillväxtbefrämjande åtgärder.

Miljöpartiet hoppas på att en koldioxidskatt på flyget, som skulle fördyra resorna med några hundralappar, ska få människor att avstå från att okynnesflyga. Detta är mer än lovligt naivt. Det skulle snarare krävas flera tusenlappar för att åstadkomma den effekten. Överhuvudtaget måste det till betydligt skarpare utsläppsskatter om man ska få till några förändringar i människors resvanor. Bensinskatten måste stegvis höjas rejält (kronor, inte ören). Detta kan kompletteras med regionala skattelättnader. Priset på biodrivmedel måste tvingas ner. Det är t ex absurt att Statoil har bestämt att biogaspriset alltid skall vara 90% av bensinpriset.

De internationella klimatförhandlingarna har brutit samman. Politiker vågar inte fatta nödvändiga beslut av rädsla för att stöta sig med breda väljargrupper, näringsliv och fackföreningar. Länder som inte har nått samma standardnivå som vi i väst anser sig ha rätt till ekonomisk tillväxt, vilket är fullt förståeligt. I detta läge måste enskilda länder och regioner visa vägen. USA:s miljödepartement ska införa nya regleringar av kolkraften för att få ner koldioxidutsläppen, Kina är världsledande inom solenergin. Sverige kan också gå före med kraftigt höjda koldioxidskatter.

Det finns en uppenbar risk att Miljöpartiet i eventuellt kommande regeringsförhandlingar, mest troligt med S, V och kanske Fi, kommer att tvingas ge upp motståndet mot till exempel Förbifart Stockholm och därmed förlora stora delar av sin trovärdighet. Här gäller det att inte låta klimatförändringarna smälta den is partiet måste ha i magen när åtråvärda ministerposter hägrar vid horisonten. Demokrati kräver kompromisser, men stora delar av socialdemokratin står för en förlegad tillväxtpolitik, och man kommer inte att acceptera förslag som kan "hota jobben" eller "försämra industrins konkurrenskraft". Miljöpartiet gör klokast i att stanna i opposition, lägga förslag i Riksdagen och bedriva opinionsarbete utanför parlamentet. Annars kommer man att få finna sig i att administrera en i allt väsentligt socialdemokratisk betongpolitik.

Anders Malmén

Kan material representeras i EU-parlamentet?

2014-05-16 09:47

I söndagens “Godmorgon Världen!” på radions P1 diskuterades gröna, feministiska, och sverigedemokratiska opinionsframgångar. Kan dessa ses som indikativa för en politisk skiljelinje bortom den traditionella höger-vänster-dikotomin? Den alternativa skiljelinje som presenterades sades vara skådeplatsen för politiska konflikter som rör ”miljö, självförverkligande, normkritik, eller traditionella normer”. Dessa konflikter beskrevs som icke-materiella, i motsats till höger-vänsterskalans materiella frågor kring skatter och offentliga sektorns storlek.

Radioinslagets beskrivning av det politiska landskapet illustrerar en av de utmaningar som den gröna rörelsen står inför. Reportaget reflekterar en bild av ett samhälle styrt av dels materiella förutsättningar kring skattesatser och ekonomiska naturlagar, dels värderingsstyrda livsstilsfrågor som miljö. Den gröna utmaningen ligger i att ställa denna föreställning på ända. Miljöpolitik handlar ju om att skriva in just material – exempelvis fossila kolväten, fixerat kväve och uran – i de politiska ekvationer som annars reserveras för människor.

Man kan dessutom hävda att det är höger-vänster-dimensionen som är icke-materiell. Om vi ser till höger-vänster-krigets historia kan vi konstatera att de stridande parterna blivit alltmer ointresserade av samhällets relation till material. Detta illustreras bäst av de ekonomer som åkallas av den vänstra stridsparten. I Marx teorier var den fysiska världen fortfarande hyfsat närvarande. En bit in på 1900-talet kom Keynes att uppfinna tanken om en ekonomi vars naturlagar bestämdes helt av pengacirkulationens dynamik – inte av naturresurser. Höger-vänster-dimensionen stabiliserades alltså under en tid då ekonomer såg mat- och energifrågan som överspelad.

Höger-vänster-skiljelinjen är alltså tätt sammantvinnad av ett åsidosättande av naturen, och uppfinnande av en ”andra natur” – ekonomin. Denna historia spökar ännu, och märks inte minst nu när höger-vänster-debatten börjat förhålla sig till miljöfrågor. Naturen rubbar koordinaterna för det krig om den ”andra natur” som skapat högerns och vänsterns identitet.

Hur väl lämpad är då vår demokrati för att blanda in material i politiska dispyter? Fiskereformen i EU-parlamentet är ett exempel på hur det kan gå till. Isabella Lövins arbete under förra mandatperioden lyfts ibland fram som ett exempel på hur en EU-parlamentariker verkligen kan göra skillnad. Samtidigt är det också en fallstudie i hur den fysiska världen kan representeras i en lagstiftande församling. När jag, som EU-kandidat på studiebesök i Bryssel, hörde Lövin berätta om sitt politiska arbete slogs jag av hur detta kan liknas med en forskningsundersökning. En miljöpolitiker måste kunna tala väl om miljön, men den materiella världen måste representeras på ett mer konkret vis. Fiskerireformen förutsatte därför även fältbesök vid fiskelägen, vittnesmål från inbjudna havsforskare, och andra sätt att låta material göra sina avtryck i politiska förhandlingar.

Denna ”undersökningsaspekt” av det politiska hantverket kommer sannolikt bli alltmer oumbärlig för den gröna rörelsen: Det finns ännu gott om material som ännu inte fått sin rättmätiga plats bland de samhällspolitiska prioriteringarna. Därför är fiskereformen – som nu finns som studiecirkel – instruktiv för alla gröna, inte bara de som vill lära sig mer om EU.

Karl Palmås

LEDARE: Vinstintresset behöver välfärden och inte tvärtom

2014-05-08 08:30

Välfärden behöver vinstintresset var rubriken för ledaren i Dagens Industri den 7 april. PM Nilsson skulle ge de skarpa argumenten för hoppades jag. Till min besvikelse börjande han med att raljera om misstänksamheten med kapitalism sedan 1800-talet. Vinsten är ju ett mått på att ett företag mår bra menade han. Elever och patienter väljer bort dålig verksamhet med dålig kvalitet så de förvinner naturligt enligt teorin. Problemet som han inte nämner är att det kan ta mer än ett skolår innan det står klart att en utbildning är dålig och bristfällig vård kan få allvarliga konsekvenser. De som drabbas har varken lätt att identifiera brister eller att byta innan skada skett. Sedan argumenterar han för att tjänsteindustrin har en stark tillväxtpotential, kan attrahera investeringskapital och ”exportera barnomsorgskedjor till Europa”. Han ser det som en möjlighet att ”äntligen” skapa näringslivskarriärer för kvinnor. Det är intressant både att näringslivskarriärer för kvinnor är hänvisade till skola, vård och omsorg, och att det anses vara bättre för kvinnor att göra karriär inom dessa områden om verksamhetens syfte är att leverera privat vinst än om den är offentlig eller ideell. De argument jag fick sa mer om varför vinstintresset behöver välfärden än tvärt om.

Man behöver inte vara mot vinstsyftande företag i allmänhet för att vara mot vinstsyftande företag inom välfärden. 69 procent av de svarande i SOM-undersökningen som presenterades nu i april tycker det är ett ”mycket bra” eller ”ganska bra” förslag att stoppa vinstutdelning inom skattefinansierad skola, vård och omsorg. Av dem är det nog väldigt få som vill stoppa vinstutdelning i alla företag. Den starka, och sedan 2012 växande opinionen mot vinstutdelningar inom välfärden är enligt SOM-institutet anmärkningsvärt tydlig. Även bland de som uppskattar valfrihet och själva valt privata alternativ är en majoritet emot vinstutdelning.

Den massiva lobbyverksamheten från de vinstsyftande företagen inom skola, vård och omsorg har lyckats värva många politiker för sin sak, även inom S och i ett fåtal fall även inom MP. Vad är det då den överväldigande majoriteten av befolkning har förstått?

Förekomsten av vinstsyftande företag har inte lyft kvaliteteten eller gjort verksamheten effektivare och minskat kostnaderna såsom utlovades. Det har skett i enskilda verksamheter men inte i systemet som helhet. Däremot har ett antal problem uppdagats. De flertaliga skandalerna med vanvård och konkurser är förfärliga för de enskilda som drabbats och det har upprört många. Men ännu värre är de systemeffekter som förekomsten av vinstsyftande företag medför.

Den kapitalism PM Nilsson vurmar för kan bidra till utveckling av produktionsformer när vinstmöjligheter söks. Erfarenheterna har dock lärt oss att vinstintresset är en stark drivkraft som lätt tar över andra hänsyn ett företag bör ta. Målet att göra ekonomiska vinster påverkar förstås en massa beslut inom ett företag där valet står mellan mer vinst eller högre kvalitet. Hästkött i köttbullar, utsläpp av kemikalier och bisfenol i barnleksaker kommer inte till för att företagare är ondskefulla utan för att företagets lönsamhet ges prioritet. Kapitalism måste alltid regleras och kontrolleras för att inte göra skada. Det är ett välkänt faktum och därför försöker alliansen nu laga det trasiga systemet med vinstdriven välfärd genom att öka regler och kontroller, som är kostsamma och minskar mångfalden i verksamheten.

Det är lätt att sätta regler för innehåll i köttbullar och ta stickprover som tydligt mäter om innehållet stämmer. Det är däremot väldigt komplicerat att mäta kvalitet i skola, vård och omsorg och säga när elever, patienter och brukare fått tillräckligt och inte behöver mer. Det är väldigt svårt att fastslå var gränsen går för när företagets vinst kan prioriteras istället för mer omvårdnad. Det gör att risken för att vinstintresset ges för hög prioritet är stor och det blir resurskrävande att kontrollera. För att kunna behålla vinstsyftande företag i välfärden byggs idag omfattande och detaljerade regelverk upp för hur verksamheterna ska arbeta. Utrymmet för lokal anpassning, personalens initiativ, flexibilitet och nydanande mångfald i arbetssätt minskar hela tiden till förmån för deltaljstyrning och mätbara prestationer. Kontrollsystemen tar också alltmer resurser i anspråk, både hos kontrollmyndigheter och ute i välfärdsverksamheterna. De som arbetar i skola, vård och omsorg oroar sig för att inte göra rätt i förhållande till regler och kontroller och det flyttar deras uppmärksamhet från hur verksamheten kan göras bättre för dem den är till för.

Vinstsyftet i välfärden påverkar alltså systemet så att det blir byråkratiskt och mer kostsamt, det leder till fokus på att följa regler istället för att tänka på det bästa för elever och patienter.

Vid ett regeringsskifte i höst hoppas jag att Miljöpartiet som skrivit en riksdagsmotion mot vinster i välfärden och Socialdemokraterna som också gjort skarpa uttalanden i frågan snabbt upprättar en plan för utfasning av de vinstsyftande företagen, till förmån för idéburna verksamheter, offentligt driven verksamhet med stort utrymme för intraprenader och utvecklingsprojekt. Det är inte hållbart, varken ekonomiskt eller socialt, att låta privata vinstintressen styra organiseringen av den gemensamma välfärden.

Ingen behöver vara orolig för att bli arbetslös. Även om en del välfärdsföretag inte vill ombildas till icke vinstsyftande och lägger ner kommer verksamheten och personalen att behövas även fortsättningsvis.

Annika Hjelm

LEDARE: Rösta inte bort klimatfrågan

2014-04-17 10:26

Miljö och klimat hör till de frågor som oroar svenska folket mest, enligt flera undersökningar. Efter jobben och välfärden brukar väljarna också ange miljö/klimat som en av de viktigaste valfrågorna. Ändå blir det ytterst sällan några stora debatter och väldigt lite fokus kring dessa frågor i valrörelserna. Hur kan det komma sig?

En faktor är definitivt oviljan att göra politik av frågorna. Till skillnad från exempelvis arbetslivsfrågor och välfärd som redan till sin natur har höger/vänsterdimensioner så bemödar sig miljöorganisationerna inte sällan om att framstå som opolitiska, vilket i sin tur spiller över på själva frågorna. När det gäller klimatet så bidrar dessutom frågans komplexitet till att göra politiken otydlig. Vems ansvar är det egentligen att minska utsläppen?

Det enda rimliga förhållningssättet är naturligtvis att vi alla måste ta vårt ansvar, och som ett rikt land med förhållandevis stora koldioxidutsläpp per capita borde vi i Sverige ta på oss ett särskilt ansvar. Den svenska regeringen har också i sin senaste klimatproposition deklarerat att ”Sverige ska visa ledarskap både genom det vi gör här hemma, i arbetet inom EU och internationellt”. Det är därför djupt tragiskt att konstatera att regeringen på område efter område gör precis det motsatta, och att Sverige faller i Climate Action Networks internationella ranking av länders klimatpolitik.

Ett viktigt syfte med Cogitos granskning av den svenska regeringens klimatpolitik under de senaste två mandatperioderna var just att visa på klimatfrågans politiska dimensioner. På arton områden kan vi konstatera att regeringens agerande lett till kraftigt ökade växthusgasutsläpp. Det handlar om allt från hur Sverige använt sitt inflytande på europeisk klimatpolitik till hur subventioner och investeringar på hemmaplan verkat i fel riktning. Vi har också där så är möjligt beräknat hur stora mängder koldioxid regeringens agerande orsakat och det handlar dessvärre om stora mängder.

Exempelvis valde regeringen 2013 att ta bort skatten på koldioxid för kraftvärme i Sverige och därefter sänktes även koldioxidskatten för värmeproduktion. Enligt statistik från Energimyndigheten och SCB ökade därmed den fossila bränsleförbrukningen i el-, gas- och värmeverk med 34 procent under 2014, vilket uppskattningsvis leder till omkring 1 miljon ton ökade koldioxidutsläpp per år. Ett skäl som angetts för att sänka dessa skatter är att utsläpp från energisektorn hanteras inom EU:s utsläppshandelssystem vilket skulle göra inhemska skatter onödiga.

Desto märkligare då att när ett överskott uppstod i Sverige inom nämnda utsläppshandelssystem så valde regeringen att sälja detta överskott och därmed tillåta att ytterligare 1,3 miljoner ton koldioxid släpptes ut till atmosfären i utbyte mot 38 miljoner kronor till den svenska statskassan. Samtidigt har regeringen i EU valt att inte stödja ett initiativ från bland andra Frankrike och Tyskland om skarpare klimatmål. Och tack vare att fyra moderata EU-parlamentariker röstade nej till ett förslag från EU-kommissionen om att frysa utsläppsrätter motsvarande 900 miljoner ton koldioxidutsläpp - ungefär 15 gånger mer än Sveriges årliga utsläpp! - så föll förslaget. Det var givetvis fler än dessa fyra som röstade mot att minska utsläppen, ändå var moderaternas röster avgörande för utfallet.

Som skäl för att rösta mot kommissionens förslag angav moderaterna att man ville vara solidarisk med den konservativa partigruppen. Som klimatmedveten kan man därmed konstatera att en röst på den konservativa partigruppen – det vill säga moderaterna – i EU-valet är en röst på en varmare värld, och en röst emot en ansvarsfull klimatpolitik.

Den sammantagna bild som träder fram i Cogitos granskning är att alliansregeringen på område efter område fattat beslut som leder till högre klimatutsläpp, eller underlåtit att vidta åtgärder för att minska utsläppen när man haft möjlighet. Bristen på en samlad klimatpolitik och en nedprioritering av klimatfrågan är slående. Vilken blir väljarnas dom?

I veckan som gick rapporterade International Business Times att gigantiska fyndigheter av kol upptäckts i Nordsjön utanför Storbritannien. ”Om vi sätter miljöfrågan åt sidan kommer vi kanske vara självförsörjande på både olja och gas inom tio år”, var kommentaren från en professor i petroleumutforskning vid Imperial College i London.

Under samma vecka släpptes ett par rapporter från oljebolaget Exxon Mobile som konstaterar att varken den politiska viljan eller styrmedel existerar som kan minska utsläppen av växthusgaser med 80 procent fram till 2050, vilket är nödvändigt om jordens temperaturhöjning ska kunna begränsas till max till två grader. ”Baserat på denna analys är vi övertygade om att ingen av våra olje-och gasreserver nu är, eller kommer att bli, värdelösa”, är slutsatsen från Exxon. Enligt IPCC måste tre fjärdedelar av världens olje- och koltillgångar bli kvar i marken om vi ska nå klimatmålen.

Att sätta miljöfrågan åt sidan för att bli självförsörjande på fossil energi, och för att lugna de stora oljebolagens aktieägare, är alltså rimligt och realistiskt enligt dessa bedömare. Men varför skulle vi bortse från miljöfrågan? Varför tillåter den svenska regeringen de statliga pensionsfonderna att investera i dessa företag – trots att centerpartiet i sitt senaste miljöprogram slår fast att pensionskapitalet ska klimatsäkras genom investeringar i fossiloberoende teknik?

Även om exemplen inte handlar specifikt om Sverige så visar de på betydelsen av spelregler på klimatområdet. Det är uppenbart att politiken måste gå före i dessa frågor – inte efter. Om inte den partipolitiska dimensionen i klimatfrågan lyfts upp kommer inte heller medborgarnas röst att bli avgörande. Det är först när vi i demokratiska val får möjlighet att rösta på den bästa klimatpolitiken som våra folkvalda får ett mandat att vidta kraftfulla åtgärder. Därför är det viktigt att tydliggöra konfliktlinjerna i klimatpolitiken. Alliansens klimatpolitik får underkänt med råge – vad kan vi förvänta oss av oppositionen?

Mikael Malmaeus

LEDARE: Inga fler aliens, tack!

2014-03-19 13:40

I The Day the Earth Stood Still från 2008* nedstiger en superintelligent livsform (gestaltad av Keanu Reeves) på Jorden i akt och mening att rädda planeten från förintelse. Detta ska ske genom att förgöra det största hotet mot Jorden: mänskligheten. Men (spoiler alert!) människorna lyckas vinna sympati hos den utomjordiske som därför i sista sekund avvärjer förintelsen i akt och mening att ge mänskligheten chansen att själv rädda sin planet.

Om detta hade skett i verkligheten då för sex år sedan när filmen hade premiär, så hade vi kunnat bereda oss på ett nytt besök snart. Detta då mänskligheten kapitalt misslyckats med att möta klimathotet på ett samlat sätt. Vad beror detta misslyckande på? Konspirationer? Illvilja? Okunskap?

Betraktar vi exempelvis engagemanget för och mediabevakningen av den pågående konflikten i Ukraina, är det slående hur mycket mer initierad och beslutskraftig denna är. Vad är det som gör att vi har svårare att förstå oss på, bevaka och möta växthuseffekten?

En möjlig delförklaring levererar Billy Larsson och Bengt Brülde i Fria tidningen (nr 14/2014). Larsson (fil dr i psykologi) och Brülde (prof i praktisk filosofi) menar att människans förnuft inte är lämpat att hantera den globala uppvärmningen.

Hot som människan är lämpad att möta karaktäriseras av olika saker: 1. Att det rör sig om snabba förändringar eller plötsliga hot som gör att vi spontant reagerar. 2. Att det är kända hot som vi har erfarenhet av att hantera. 3. Att de drabbade är identifierbara individer som kan väcka vår empati. 4. Att det går att peka ut den som är upphov till hotet.

På ingen enda punkt stämmer villkoren för den globala uppvärmingen: Det är smygande förändringar som vi inte har någon erfarenhet av att möta och som drabbar alla och som - om inte alla så åtminstone - den rikare delen av världen är upphov till.

De som drabbas värst av växthuseffekten är människor som ännu inte är födda. Detta är bakgrunden till det förslag på lösning som Larsson/Brülde levererar och som bygger på en välgrundad moraluppfattning. Att vi alla har ansvar för varandra på planeten är en universell etik få inte skulle stämma in i i dag – åtminstone på ett övergripande plan. Ansvaret finns där oavsett var människor kommer ifrån. Detta är ju själva fundamentet för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Så varför skulle det spela roll när en människa kommer ifrån?

Så FN:s statuter som stolt deklarerar att alla människor har vissa grundläggande rättigheter (till frihet, till en dräglig levnadsstandard etc) oavsett i vilket land man råkar växa upp skulle skrivas om att gälla även kommande generationer. Det skulle ställa ganska många frågor på sin spets. Om vi medvetet utestänger framtida generationer från en dräglig miljö och levnadsstandard, så skulle detta då utgöra en storskalig kränkning av denna generations rättigheter.

Larsson/Brülde är också ett par av initiativtagarna till nätuppropet radikaliseraklimatpolitiken.nu. Här undertecknar människor med en vilja att acceptera vissa försämringar av sin egen levnadsstandard till förmån för kommande generationer. Det skulle bli en annorlunda valrörelse om detta upprop blev centralt för debatten.

Martin Nilsson

*(en remake på Mannen från Mars från 1951)

Den radikaliserade mittfåran

2014-02-26 09:38

Det sägs att stora omvälvningar sker först när medelklassens intressen hotas – först då börjar politikens mittfåra diskutera alternativa lösningar. Idag, en bit in på 10-talet, kan vi konstatera att stora delar av medelklassen i den rika världen har goda skäl till att känna sig missnöjd med sakers tillstånd. Det talas ju bland annat om en “förlorad generation” bland Europas unga – de som gjort allting rätt men ändå saknar jobb. Dessutom börjar den breda medelklassen – inte minst i USA – inse att deras inkomster stagnerat jämfört med den procent som utgör samhällets rikaste.

Detta tema präglade förhandsdiskussionen inför årets möte för World Economic Forum i Davos: Ytterligare en rapport konstaterade att klyftorna mellan rika och fattiga är tillbaka på de nivåer som rådde innan uppkomsten av 1900-talets välfärdskompromiss. Samtidigt kom själva mötet att handla om medelklassens jobb. Detta inte minst efter det att Googles ordförande höjt ett varningens finger inför det faktum att maskinintelligens håller på att ersätta den välutbildade medelklassen på arbetsplatserna.

Vissa hävdade att detta dilemma kan överkommas genom mer entreprenörskap, men andra bedömare – exempelvis Financial Times – menade att utmaningen kommer att kräva större förändringar än så. Martin Wolf, tidskriftens främste ekonomiske kommentator, slog fast att vi sannolikt måste börja dela på arbetet, och mer allmänt börja fundera på hur vi disponerar arbete och fritid. Detta ställer nyutkomna After work (utgiven i samarbete med Cogito) i nytt ljus: Någonting har hänt då till och med Financial Times börjat tvivla på arbetslinjen.

Detta är inte det enda tecknet på att mittfåran inom politiken har börjat söka nya lösningar. I Storbritannien pågår en diskussion om hur ett återupptäckande av den republikanska traditionen kan skapa demokratiskt välstånd. I samma anda har Institute of Public Policy Research, en respektabel tankesmedja på mittenvänstern, dragit igång en diskussion utifrån brasilianske samhällsteoretikern Roberto Ungers idéer.

Unger är känd som Harvard-professorn som uppmanade vänsterväljare att inte rösta Obama under senaste amerikanska valet – för att presidenten inte erbjuder ett sant alternativ till status quo. Professorn är kritisk mot att den etablerade vänstern hänger upp sin krispolitik på det han kallar ”vulgär-keynesianism”: Dess enda mål verkar vara att återställa det institutionella ramverk som fanns på plats under efterkrigstidens guldår. Visst måste krisen hanteras, men vänstern behöver ett nytt slutmål att sikta mot.

Unger vill inte bara reglera, utan dessutom demokratisera marknadsekonomin. Hans recept innehåller ingredienser vi redan känner igen: Finansialiseringen av ekonomin måste motverkas, så att den återigen tjänar – och inte styr – den reella ekonomin. Arbetarnas del av produktionskakan måste ökas, men i en tid av frilans- och projekt-arbete ”utanför hierarkierna” kräver detta nya former för organisering.

Andra delar av Ungers program är mer unika, såsom tanken att tillgången till innovations-drivande kunskap skall demokratiseras, och därmed inte kunna koncentreras till några få storföretag. Hans resonemang kan även kopplas till vad den rika världen bör lära sig av den fattiga världens informella ekonomier: De rika ekonomiernas formella hierarkier underminerar den experimentkraft som skulle kunna skapa en mer demokratiserad ekonomi.

Unger talar om vad “vänstern” bör göra, men gissningsvis skulle den svenska vänstern inte hålla med om att hans projekt är deras. Den utmaning Unger ställer upp förefaller vara en mittenangelägenhet, och kanske är det just medelklassen som behöver ett nytt mål att sikta mot? Historiker brukar nämligen även ställa fascismens uppkomst i relation till just en radikaliserad medelklass. Kanske har Google-ordföranden rätt – är det frågan om medelklassens jobb som kommer att definiera de kommande årtiondena?

Karl Palmås

Läs mer:
OpenDemocracy om republikanism och demokratiskt välstånd
Institute of Public Policy Research om Roberto Unger 

LEDARE: Har Löfven blivit grön?

2014-01-28 11:26

Den 24 januari gjorde Åsa Romson och Stefan Löfven ett gemensamt miljöutspel på DN-debatt. Det var efterlängtat. Många gröna har undrat hur det ska gå för gröna grundbultar i en rödgrön regering med Stefan Löfven som statsminister. Därför var det en bedrift av Miljöpartiet att förmå S-ledaren att samarbeta kring något som är en huvudpunkt för grön politik – åtgärder mot klimatkrisen.

Samtidigt är det lite oroande att det inte gick att få med S-ledaren på betydligt tuffare tag. DN:s kommentator Eva Stenberg har onekligen en poäng när hon noterar att det visserligen är intressant att Romson och Löfven kunnat enas om principuppfattningen att EU bör verka för ökad andel förnyelsebar energi och mer effektiv energianvändning, men att det samtidigt är uppenbart att ”de inte är överens” om konkreta målsättningar för klimatpolitiken.

Det är också svårt att bortse ifrån att Löfven bara ett par dagar före DN-artikeln lovade sina partivänner att satsningen på Förbifart Stockholm kommer att genomföras och inte är förhandlingsbar, trots att han måste veta att just stopp för detta miljöfientliga projekt är förstahandsmål för Miljöpartiets klimatpolitik.

Hur djup är Stefan Löfvens grönhet? En antydan om svaret finns i Lena Hemmels och Lova Olssons ”Humlan som flyger – berättelsen om Stefan Löfven” (Norstedts 2013). Den handlar inte enbart om maktspel och partiintriger utan ger en övergripande bild av S-ledarens samhällssyn. Några huvudpunkter:

# Alla som uttalar sig om Löfvens allmänna inställning är överens om att han har rört sig allt längre åt höger. CUF-aren Per Erik Altin som mötte Löfven i debatter på 70-talet: ”Stefan har gått åt höger, så är det bara.” Metallaren Jan Olov Carlsson: ”Det att krama kapitalet, krama kärnkraften, inga konflikter... han har varit för undergiven”. Börje Ekholm, vd för Investor: ”Jag undrar ibland om han inte lika gärna kunde vara en nymoderat”.

# Det är uppenbart att Löfven har svårt med trovärdigheten inför feminister, också inför S-kvinnor. Hans motstånd mot jämställdhetspotter är inte glömt, Mona Sahlin är öppet kritisk och Hemmel och Olsson konstaterar att lönegapet mellan manliga och kvinnliga metallare inte minskat under Löfvens ordförandetid, fortfarande har kvinnliga metallare bara 93,1 procent av sina manliga kollegers lön.

# Hans envist kärnkraftsvänliga hållning har om och om igen manifesterats i kamp om formuleringar i S-politiken.

# Ett citat av Svenska Freds ordförande efter Löfvens val till S-ledare påminner om hans intima anknytning till vapenindustrin. Hon utropade: ”Vad kommer nu att hända med freds- och nedrustningsfrågorna?”

# Ett anmärkningsvärt avslöjande i boken är att ”till skillnad från sina tre företrädare tycker Stefan Löfven att ställningen som statsbärande parti är eftersträvansvärd”. Socialdemokraterna i Sverige agerade under 50-, 60- och 70-talen som statsbärande. Det fick ödesdigra konsekvenser i form av sammanblandning av statens och partiets roller (IB, SAPO m.m.). Kanske var det oundvikligt att ett parti, som regerat oavbrutet årtionde efter årtionde, förlorade perspektivet och började agera som om Sverige var en enpartistat. Men nu har det under 20-30 år varit tydligt att Sverige lyckligtvis är en flerpartidemokrati. Nog blir man undrande när statsministerkandidaten vill återge sitt parti statusen som ”statsbärande”.

# Det framgår av boken att Löfven betraktar politik som en sorts fackliga förhandlingar. Som ny partiledare inbjöd han sina borgerliga konkurrenter till ”enskilda samtal” och blev upprörd när han inte fick positiva gensvar. Hemmel och Olsson konstaterar: ”I den fackliga världen talar motståndarna med varandra och för hans del har det inneburit allt från fika med Hägglunds vd till middagar på Täcka Udden med höjdarna inom Wallenbergssfären”. Slutresultatet av en facklig förhandling är ett avtal, som förutsätter att parterna har kommit överens. Men slutresultatet av en politisk kamp i en demokrati är val och voteringar, där det förslag som samlar flest röster blir regeringspolitik. Vad ska man säga om att en statsministerkandidat inte tycks ha förstått skillnaden?

Löfven har utnämnt Miljöpartiet till förstahandskandidat i ett regeringssamarbete och alltså nu skrivit en miljöartikel tillsammans med ett MP-språkrör. Det är förstås framsteg för de helt rimliga och legitima ambitionerna hos det gröna partiet att äntligen få medverka i verkställandet av politiken, i form av ministerposter i en rödgrön regering.

Samtidigt har det fastslagits att något gemensamt rödgrönt regeringsprogram inte ska förhandlas fram före valet. Följaktligen måste det förhandlas fram efter valet, med utgångspunkt i valresultatet. En möjlighet är förstås att man dammar av det gemensamma rödgröna regeringsprogrammet från 2010. Det är ju samma partier.

Det är utmärkt att Miljöpartiets ledning fått med Stefan Löfven på ett gemensamt utspel kring klimatpolitiken. Men om nu Löfven tillåter sig att börja lista ”icke förhandlingsbara” frågor, typ Förbifart Stockholm, är det kanske inte orimligt att också Miljöpartiet fastslår ett antal grundbultar som man inte med det gröna samvetet i behåll kan backa ifrån. En sådan är kärnkraftsavveckling. I ett läge när japanerna fortfarande inte ser något slut på uppröjningsarbetet efter Fukushimakatastrofen och Tyskland envist fortsätter sin stora energiomställning, inklusive total kärnkraftsavveckling, och flera andra EU-länder sagt nej till kärnkraft för gott eller fastställt slutdatum för avveckling – vore det då orimligt om ett land som enligt folkomröstningsbeslut skulle ha totalavvecklat 2010, nu beslutar om en konkret avvecklingsplan?

Politiska partier måste kunna kompromissa. Men alla partier måste också ha smärtgränser som inte kan överskridas om partiet inte ska bli en själlös maktapparat. 2010 skedde kompromissandet före valet och väljarna gav Miljöpartiet godkänt genom ökat förtroende. Men inför årets val kommer det inte att finnas färdiga kompromisser som väljarna kan ta ställning till. Fördelen är att fler gröna röster ger styrka att kräva grönare regeringspolitik efter valet. Risken är att en del gröna väljare undrar om de med en röst för Stefan Löfven som statsminister köper grisen i säcken och istället för radikal rödgrön omställning till miljövänlighet och solidaritet får en gråblå sörja av kärnkraft och vapenhandel.

Därför behövs fler gemensamma MP-S-utspel som ger tydliga och lugnande besked om att grön regeringsmedverkan verkligen kommer att resultera i grönare, inte gråare politik.

Per Gahrton


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Kristina Tysk | Ansvarig utgivare: Per Gahrton | Design: Mathias Grate | Programmering: Jens Ljungcrantz