Världens regeringar ger upp målet att hålla klimatförändringen under kontroll. Detta är den praktiska innebörden av Durban-paketet. Att Sveriges miljöminister och många andra jublade över uppgörelsen natten till söndagen – ”Helt underbart” sade Lena Ek till TT – har ingenting att göra med att klimathotet har avvärjts, utan snarare att man lyckades hålla ihop ensemblen till det skådespel som klimatförhandlingarna har förvandlats till. Ingen hoppade av den här gången. Enade vi falla.

Det förrädiska är att avtalets ramverk ännu är tomma skal som i teorin skulle kunna fyllas med ett bra innehåll. Denna minimala men dock möjlighet räcker för att hålla igång skådespelet. Det finns frågor för regeringarna att fortsätta förhandla om, för lobbygrupper att trycka på kring, för medier att rapportera om. Allt medan tiden för meningsfulla åtgärder rinner ut kommer vi att vara upptagna av detta:

– Kyotoprotokollet fick en andra åtagandeperiod efter 2012, men med färre länder (utöver USA hoppar även Kanada, Ryssland och Japan av) och ännu utan nya bindande minskningsmål. Dessa ska rapporteras in under nästa år, och det är ingen djärv gissning att de kommer att bli tillräckligt låga för att vara närmast betydelselösa för klimatet men precis så höga att de kan upprätthålla en viss brist på utsläppskrediter i utsläppshandeln.

– Till år 2015 ska ett nytt ”rättsligt avtal” förhandlas fram som omfattar alla världens länder och träder i kraft år 2020. Det kommer sannolikt att ha mindre bindande skrivningar än Kyoto, det vill säga i praktiken vara en frivillig överenskommelse. Genom att förhala utsläppsminskningarna försöker USA och EU att undkomma sitt historiska ansvar samtidigt som Kina och Indien får ytterligare ett decennium att försöka gasa ikapp industrivärlden.

– Till år 2020 ska världens största fond, Green Climate Fund, ha operationaliserats och fyllts med tillräckligt mycket medel för att kunna dela ut 100 miljarder dollar årligen till klimatomställning och anpassning. Risker för att det mest kommer att handla om redan utlovade biståndsmedel och olika marknadsmekanismer är så uppenbar att den har börjat kallas för Greedy Corporate Fund.

Problemet är alltså bara att även om ett nytt avtal och fonden är på plats 2020 – ingen blir väl förvånad över om det förhalas ytterligare – så har ytterligare ett decennium gått med fortsatt ökande utsläpp. Detta samtidigt som dörren till en värld utan betydande risk för klimatkaos stängs inom bara några få år. FN:s klimatpanels ordförande Rajendra Pachauri ställer dörrposten vid 2015. Om inte utsläppen kulminerar senast då finns i praktiken ingen chans att hålla temperaturökningen under två grader. IEA, internationella energimyndigheten, och många andra gör liknande bedömningar.

Det finns med andra ord väldigt, väldigt starka skäl för att sikta på en utsläppskulmen senast 2015 och därefter minska utsläppen tillräckligt snabbt för att nå tvågradersmålet. Faktum är att redan dessa mål kommer att ställa miljontals människor i nöd och leda till ett visst risktagande med hela klimatsystemet. Durban-paketet pekar mot en utsläppskulmen bortom 2020 och en uppvärmning på minst 3-4 grader (när klimatsystemets självförstärkande loopar väl är igång kan det mycket väl rulla på åtskilliga grader till).

I denna uppenbara destruktivitet är Durban-paketet det hittills tydligaste indiciet på att det nuvarande världssystemet helt enkelt är oförmöget att lösa klimatkrisen. Ställda mot överenskommelsens monumentala vettlöshet blir vanliga bortförklaringar som dåligt ledarskap eller nationell prestige futtiga och förlorar i trovärdighet.

Det är visserligen lätt att göra narr av Lena Eks plumpa reaktion i söndags natt men faktum är att hon och de flesta andra säkert vill rädda klimatet och hoppas att genom små steg i rätt riktning kunna göra det. Men om hon och vi andra i själva verket sitter fast i ett system som inte tillåter att långsiktiga ekologiska nödvändigheter prioriteras över kortsiktiga ekonomiska vinster finns ingen anledning att ställa förhoppningar om en bättre överenskommelse längre fram. I så fall kommer spelet att fortgå och de verkliga åtgärderna att förhalas ända tills systemet kollapsar av sina inre motsägelser – eller möter en utmanare som är tillräckligt stark för att besegra det. Att bygga en global systemkritisk rörelse på solidarisk och ekologisk grund framstår därför som huvuduppgiften efter Durban.

Rikard Warlenius

info ( at ) cogito.nu