"Remember, remember the Fifth of November,
The Gunpowder Treason and Plot,
I know of no reason
Why the Gunpowder Treason
Should ever be forgot."

Krutkonspirationen 1605, då Guy Fawkes med flera den 5 november försökte spränga det brittiska parlamentet i luften, har aldrig glömts bort i Storbritannien. 1606 började Gunpowder Treason Day firas, sedermera med namnet Guy Fawkes Night (även kallad Bonfire Night och Fireworks Night). Dagen kom till som en hyllning till den överlevande monarken, men händelsen har även firats på rakt motsatt vis. Som exempel producerade gruppen runt anarkisttidningen Freedom på 1970-talet ett klistermärke med texten ”Guy Fawkes – the only one to enter parliament with honest intentions”.

Seriealbumet V for Vendetta från 1980-talet av Alan Moore och David Lloyd – som blev lyckad långfilm 2006 – spinner vidare på denna krutkonspiration och hjältefiguren uppträder i samma typ av Guy Fawkes-mask som medlemmarna i gruppen Anonymous. Den grupp som nu ses vid de manifestationer som går under benämningen ockupationer i ett antal städer i världen. När den arabiska våren gått över spansk sommar till amerikansk höst är nog – fortfarande efter en dryg månad – Occupy Wall street och manifestationen i Zuccotti Park (fd Liberty Plaza) den mest kända. Twitterflödet i frågan får en att tappa andan.

Occupy Wall Street initierades av gruppen runt Adbusters i Vancouver. Adbusters grundades 1989 av Kalle Lasn och Bill Schmalz och ligger bakom initiativ som till exempel Buy Nothing Day och TV Turnoff Week. Lasn förklarade i en intervju 1996 tankarna bakom Adbusters:

”What we're trying to do is pioneer a new form of social activism using all the power of the mass media to sell ideas, rather than products. We're motivated by a kind of ‘greenthink‘ that comes from the environmental movement and isn't mired in the old ideology of the left and right”

Adbusters agiterar nu för den Bank Transfer Day då vi (vilket också närmare 20 000 Facebookanvändare sagt sig vara beredda till) förväntas ta ut våra pengar från bankerna för att få finansoligarkin i gungning. Att man valt just den 5 november för aktionen är förstås ingen tillfällighet.

Occupy Wall Street har av vänsterbloggare anklagats för att vara ett mediajippo och en tummelplats för serietidnings-exhibitionister, lättköpta PR-argument och en till intet förpliktigande ”klassmedvetenhet” där ju i princip alla ingår i de 99 procent som sägs stå mot den klick som har makten.

Visst finns det grund för dessa argument, men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Rörelsens brister har delvis byggt dess framgång och dessutom är denna typ av social ventil och utbildningsplats i deltagardemokrati alldeles för viktig för att så lättköpt avfärdas. Dessutom befinner sig rörelsen i den uppbyggnadsfas som det talas om redan i det allra första inlägget på occupywallstreet.org:

”Inspired by the popular assemblies of Egypt, Spain, Oaxaca and worldwide, those gathered will work to find a common voice in one clear, unified demand.”

Självfallet finns det ett stort mått av frustration hos deltagarna över såväl den amerikanska samhällsekonomin som den privata: 2010 levde var sjätte amerikan under fattigdomsstrecket och mer än 45 miljoner amerikanska invånare tar i dagsläget emot matkuponger. Men rörelsen vill mer än att ha mat på bordet. Protesterna riktar sig mot den sociala och ekonomiska ojämlikheten, mot företagens girighet och den politiska korruptionen. Att rörelsen i övrigt saknar program och tydlig organisation har gjort den inkluderande, välkomnande och socialt experimentell. Bortsett från en handfull antisemitiska inslag bärs rörelsen fram av en entusiastisk strävan efter demokratisk kontroll – en strävan präglad av solidaritet, inbördes hjälp och ömsesidig respekt.

Rörelsens högsta beslutande organ – generalförsamlingen, där alla är välkomna, är i sig ingen modell för ett alternativt samhälle. Men den blir ett exempel på ett annat förhållningssätt till politik – ett exempel på att man inte behöver ta storföretagens och storpolitikens struktur för given. Går det sedan att återvända till gamla invanda tankespår? Steve D’Arcy svarar på Z-Net:

”… more and more people are bound to ask themselves, “Can we bear to return to the corrupt and contemptible farce of official politics? (...)” And to that question, there can only be one answer: “No, we cannot.”

Martin Nilsson

info ( at ) cogito.nu