cogito

I effektivitetens namn hyllar vi gärna konkurrens, som i marknadsekonomin. Ekonomer jämför marknadsekonomin med den hånade ”command-and-control”-ekonomin i de gamla öststaterna. Alla vet att den ledde till både stagnation och miljöförstörelse. Men hur smart är vårt system? Har vi kastat ut det berömda barnet med badvattnet i dagens Sverige?

 

Frågan aktualiserades av en ovanligt tydlig beskrivning av dagens skol- och utbildningssystem i Arenas årsbok 2005. Det mesta har man haft på känn men författarna visar konkret genom exempel från gymnasieskolan hur illa det är ställt. Med braskande marknadsföring lockas tusentals hoppfulla framtida TV-stjärnor medan näringslivet ropar efter folk med användbara kunskaper. Även universitet konkurrerar, ibland till den grad att man släpper på kunskapskraven.

Visst kan friskolor och konkurrens öka mångfalden och lösgöra kreativa idéer men när går det för långt? Utbildningen ska förbereda nästa generation för att ta över. Hur ineffektivt har samhället råd att vara i den verksamheten? Och tar ansvar för alla unga som felinvesterar i sin utbildning?

 

Nästa exempel: hur effektiv är en ”hire-and-fire”-ordning i arbetslivet? Många menar att om det vore lättare att anställa och framför allt avskeda folk så skulle företagen bli effektivare och den ekonomiska tillväxten främjas. Men flera författare i Arenas årsbok visar att mer ordnade förhållanden på arbetsmarknaden har många positiva värden. Anställda som litar på att arbetsgivaren ska vara juste mot dem blir också lojala och konstruktiva. Flåsig ”stå-på-tå”-mentalitet och rädsla för avsked leder inte till de bästa prestationerna.

Det är inte ens säkert att individuell lönesättning ger bättre resultat – det kan också leda till avundsjuka, stopp för samarbete, inställsamhet hos chefen etc. Det vet många offentliganställda idag. Richard Layard visar också att många ingredienser i de vanliga ekonomiska tillväxtrecepten har särskilt negativa effekter på människors välbefinnande. Som exempel kan nämnas otrygga anställningsförhållanden, upprotning och rörlighet.

 

Sista exemplet: tack vare tekniska framsteg behövs allt mindre arbetskraft för att framställa vad vi behöver. Detta är verkligen ett samhälleligt framsteg som skulle kunna ge konsumenter billigare varor och tjänster. Men vinsterna äts upp av en massiv propaganda som vi kallar marknadsföring: re­klam, media och finansinstitut.

Det är fotogra­fer och vackra flickor som poserar i annonserna och sportstjärnor med miljongager. Det är alla som skriver artiklarna och TV-programmen som omger annonserna. Och filmstjärnor och regissörer och musiker som medverkar i dessa program som annonsörerna betalar. Och alla underleverantörer i en lång kedja. Hela denna kaskad av människor ska betalas, och betalar gör konsumenten av tandkrämen och löparskorna. Utan att hon eller han bett om det.

 

Det är alltså långtifrån raka rör mellan tillverkare och användare men detta diskuteras sällan. Kanske för att journalister, OS-medaljörer eller alla andra kändisar och okändisar har väldigt lite intresse av att lyfta fram det.

 

Hur effektiv är denna ordning? Gör vi det bästa av all människokraft som produktionen frigör? Lyckas vi skapa livskvalitet och tillfredsställelse med livet? Egentligen har ju vårt samhälle råd att låta många ägna sig, på heltid eller del­tid, åt sådant som musik eller teater eller bildning. Kanske fler än någonsin i his­torien. I stället uppmuntrar vi meningslös konkurrens som i praktiken är ett nollsummespel. Och skolan slösar i stället för att ta ansvar för vad den erbjuder eleverna.

 

Borde vi inte göra sam­hället effektivt snarare än att få de an­ställda att stå på tå för att göra företagen mer effektiva – och lön­samma?