cogito

Av Per Gahrton

Som påpekats flera gånger under de senaste veckorna på denna plats är kärnkraft en energiform som inte hör hemma i ett miljövänligt och demokratiskt samhälle. Enligt folkomröstningen 1980 och det påföljande riksdagsbeslutet skulle den sista reaktorn stängas nästa år. Alla gröna politiska utspel som avviker från detta kan alltså med fog betecknas som en sorts svek.

Samtidigt kan ingenting åstadkommas i en demokrati utan en riksdagsmajoritet. Dessvärre har det sedan länge varit solklart att det inte finns någon riksdagsmajoritet för att fullfölja folkomröstningsbeslutet.

Tvärtom har vi sett en målmedveten underminering av kärnkraftsavvecklingen. Länge handlade det om åtgärder och trix för att förlänga livstiden på existerande reaktorer långt bortom 2010. Men även omsorgsfullt hoplappade reaktorer blir till slut alltför riskabla även för inbitna riskförnekare. Utan nya reaktorer är kärnkraftsavvecklingen bara en tidsfråga.

Därför var den borgerliga regeringens beslut att öppna för nya reaktorer något principiellt nytt, ett genombrott för en comeback för kärnkraft och slutstopp för avveckling. Om detta önskade borgarna ”blocköverskridande” enighet, d v s en uppgörelse med socialdemokratin.

Om de hade lyckats med det hade det varit bingo för dem. En ”blocköverskridande” energiuppgörelse skulle inte bara ha skapat den ”långsiktiga planeringstrygghet” som kärnkraftsindustrin kräver. En energiuppgörelse mellan den borgerliga regeringen och …