Miljöpartiet är idag är accepterat och indefinierat i politikens former och har ett program med bleknande gröna konturer. Det mödosamma erövrandet av en bred väljarbas ger nu ett guldläge för att medvetet välja fortsatt väg. Lotta Hedström, tidigare språkrör för MP, skriver om sju steg MP bör pröva inför valet 2014 för att åter säkra partiet som en samhällsomvandlande och sant grön kraft.

Miljöpartiet har haft en tämligen unik utveckling som politiskt parti. Utan att någonsin haft starka finansiärer eller grupperingar bakom sig har partiet vuxit fram enbart utifrån människors engagemang och kunnande. Som ett genuint idéburet parti med en bestämd och angelägen grön agenda har det under trettio år lyckats samla tillräckligt många människor som förstått miljöfrågornas avgörande betydelse och satsat tid, pengar och till och med sitt anseende. En folklig kraft som tagit på sig uppdraget att tillföra den helt nödvändiga dimensionen av hållbarhet i den demokratiska politiken och driva på för en totalomställning till resursbevarande och förnybara energisystem.

Det har dock inte varit 30 bekymmersfria eller rätlinjiga år. Till exempel har hela tiden diskussionen om innanför- respektive utanförskap i politiken och i samhället förts. Miljöpartisterna bestämde sig rätt tidigt för att inte bli en sekt, eller ställa upp på att vara några okunniga och orealistiska drömmare, såsom belackarna, inklusive stormedia, älskade att framställa oss. Vi skulle vara inne i samhället och en del av en underförstådd ”normalitet”. Min bedömning är att detta ställningstagande var viktigt.

Diskussionen om att låta sig inlemmas i politiken tog längre tid på sig. Vi ville ju något annorlunda; skulle vi då verkligen fjäska oss in bland alla de som bara ville bevara status quo? Annorlundaskapet var ju i det sammanhanget själva livsnerven. Rädslan att förlora sin själ var och är stor. Visst skulle vi lära oss politikens regler och villkor och på så sätt bli ”inne” - men bara i accepterandet av politikens former. Det fick inte medföra något avkall på att modigt driva en ny, grön och omvälvande politik i sak.

Så det politiskt-demokratiska hantverket gav anpassning till etablissemangets former och villkor, regler och koder, metoder och terminologi. Även en del avarter och taktiserande slank tyvärr med, och röstoptimering och personlig karriär blev exempel på nya politiska fenomen som en grön ideolog inte egentligen borde stå bakom.

Men under de senaste fem –sex åren har även en sakpolitisk indefiniering mot ett mittfält tagit över en del av den gröna vardagspraktiken och de radikalaste dagskraven har övergivits eller kompromissats bort. Detta tredje indefinieringssteg har burit frukt på både gott och ont.

Miljöpartiet accepterade till exempel att spela det maktpolitiska spelet genom att inför valet 2010 göra regeringsfrågan till valbudskap. Att gå till val främst på att man vill ha regeringsmakten och inte på sin sakpolitik, var ett stort avsteg från grundläggande grön inriktning. Men det bar å andra sidan med sig att MP kom rakt in i medias mitt och blev en spelare att räkna med. Inte längre marginaliserade, utan ett tänkbart regeringsparti bland andra. I ljuset av den mediala uppförsbacken som MP genomlidit under de tjugo åren dessförinnan kunde nu partiet andas ut och lapa i sig denna normalitetens söta belöning.

Partiets ledning har också steg för steg under de senaste sex åren skalat bort typiska gröna krav som medborgarlön, EU-skepticismen, den kortade arbetstiden, friåret. Vidare öppnat för avdragsgilla överklasstjänster i en begränsad sektor (med minimal sysselsättningseffekt men maximalt sned fördelningsprofil), tillåtit vinstuttag från offentlig sektor och inte verkat särskilt för någon regional utjämning. . Ledande företrädare använder allt oftare ordet ”liberal”. Partiet har helt enkelt hyvlat bort systemskiftesfrågorna, blivit mindre radikala och därmed mer regerings-fähiga. ”Bredda politiken” kallas detta borthyvlande.

Sammantaget har dessa processer lett till att Miljöpartiet idag är accepterade och indefinierade både i samhället, i politikens former och har ett program med bleknande gröna konturer. Men Miljöpartiet är mera poppis än någonsin! Uppvaktade av partier från både höger och vänster, och inte längre medialt hånade som orealistiska eller flummiga. Vi har fått exakt det vi ville; reellt inflytande, folket med oss och självförtroendet att kräva makt. Alltså har mainstreamandet och indefinieringen gett oss det vi önskade. Eller?

Det mödosamma erövrandet av denna nya bas ger nu ett guldläge för att medvetet välja fortsatt väg. Inte oreflekterat fortsätta mainstreamingsprocessen, i tron att det som varit ett framgångsrecept under några år alltid kommer att vara det. Följande sju grundgröna steg bör Miljöpartiet pröva inför valet 2014 för att åter säkra partiet som en samhällsomvandlande och sant grön kraft:

1. Återta en radikal, progressiv, t o m revolutionär profil. Betänk att ”radikal” inte betyder samma sak som ”vänster”. Lansera en bukett rejält systemviktiga och omvälvande förslag och VINN DEM i kraft av det svällande självförtroendet. En rejält tuff klimatfråga, ett skarpt nej till Euron, en utrikespolitisk markering mot det globala kapitalet samt ett riktigt vasst socialpolitiskt förslag i riktning mot grundtrygghet för alla. Det senare som något som verkligen berör många människors vardagstrygghet.

2. Se igenom dualismens tankefälla. I vår kulturs oreflekterade tankesätt finns en farlig och alltför sällan adresserad figur som ligger bakom de mesta av världens elände: nämligen sättet att ständigt ställa saker emot varandra, att söka skapa motsättningar, att eliminera paradoxer och hellre säga ”ELLER” än ”OCH”. Verklighetens natur är ju mer mångdimensionell, blandad, sammansatt, paradoxal, flytande och föränderlig än vad denna svartvita, uteslutande och förenklade reduktionismen vill göra gällande. Det ryms så många fler möjligheter i att laborera med det inklusiva OCH än med ett exkluderande ELLER. I politiken såväl som i livet i övrigt.

3. Bygg interna och politiska strukturer som adresserar lantisar såväl som stadsbor som väljargrupper och medlemmar och bedriv en politik för hel landet. Ett av de största misstag som Miljöpartiet gjort är att inte konsekvent räkna med hela landets behov. Att aktivt fånga upp, förstå och formulera en politik för alla livsformer, göra en differentierad målgruppsanalys som även inkluderar livet utanför tätorterna, samt medvetet skapa interna organisationsstrukturer som ger grön representation i alla kommuntyper - återstår. Dessutom är det ju i det gröna, utanför städerna, som den faktiska fysiska energiomställningen måste ta plats…

4. Bygg in en feministisk analys i alla skeenden. Miljöpartiet i Sverige har till skillnad från de anglosaxiska gröna partierna hittills inte lyckats profilera sig eller bära fram den post–patriarkala profilen, utan tappat den till vänstern. Tyvärr har därför feminism blivit en vänsterfråga. Jämställdhet är metoden och feminism, dvs att verka för upphörande av könsbundna destruktiva strukturer, är målet. Mäns, kvinnors och tankens frigörelse från patriarkatets vittrande fängelse är ett helt nödvändigt och bärande element i grön ideologi och dessutom en vinnande grön aktualitetsfråga.

5. Inse det positiva sprängstoffet i en barnvänlig och tidsfaktor-baserad ekonomi. Samla argument för tid som belöningssystem samt inse tidsfaktorernas förmåga att på systemnivå ersätta det utlevade penningparadigmet. Bekämpa stress i arbetslivet och skapa förutsättningar för en stressfri familjepolitik med barnens tempo som mall. ”Tid – inte pengar. Barn – inte stress”.

6. Koppla klimatomställningen till en positiv social och kulturell omställning. Grönt sett är klimatfrågans överordnade status helt korrekt, men insikten är också numera att omställningen måste ske underifrån. Varken politiken eller makroekonomin kommer att klara eller vilja gå med på de radikala omställningsåtgärder som verkligen tarvas för att undvika en tipping point. Men ska vanliga människor vilja och våga det som behövs i en livsstilsbaserad klimatomställning, måste man uppleva att det också innebär något positivt. Miljöpartiet måste ta på sig att skildra hur ett lugnare, tryggare, mer människovänligt sätt att leva kan växa fram ur den fossilfria praktiken. Mer tid över för gemenskap, kultur, egenproduktion, mindre löneslaveri och färre förflyttningar ska vara både kul och cool!

7. Våga erövra de andligt–existentiella frågorna, om än på marginalen. En del i mainstreaming-taktiken har varit att noga hålla allt som kan andas flum på mer än en armlängds avstånd. Ett politiskt parti är förvisso inte ett samfund och idealet om en sekulär stat som inte blandar samman politik och religion, är en ypperlig princip. Men därifrån till att notoriskt sky alla typer av diskussioner om existensens mysterier, all andlighet, filosofi eller till och med psykologi - är rent antiintellektuellt. Särskilt i hälso- och sjukvårdsfrågor måste det existentiella perspektivet få lov att vara tydligt. Dels för att etik och moral har en sådan grund och dels för att kunskap om hälsa intimt hör ihop med bilden av människans väsen. - Är hon t ex egentligen en mekanisk robot, som man enkelt kan plocka delar från och reparera, eller är hon en mångdimensionell varelse med förmågor även bortom den handfasta nivån? Min tro är att det är på just människosynens arena som den riktig stora framtids-paradigmatiska tankebataljen kommer att föras. Många människor skulle inspireras av ett politiskt parti som tydligare tog tag i de djupa värdegrundsfrågorna.

Där någonstans anar vi ett parti som i samma andetag är grönt, tufft och populärt.

Lotta Hedström

Under vinjetten "DEBATTFOKUS: Gröna grundbultar" kommer Cogito under våren att publicera en rad artiklar om grundbultar i grönt tänkande. Lotta Hedström inleder serien.

Redaktör Grön debatt: Angela Aylward, angela.aylward ( at ) cogito.nu