Att värdera en skog

2006-03-28
GRÖN DEBATT
Anna Jonsson

Kärnan i argumenten för att bevara och skydda naturen bygger på känsloladdade argument, på empati, inlevelseförmåga och värderingen att även andra arter har existensberättigande. Liksom att ängen och skogen utanför mitt hus har ett värde i sig. Men att jag anser skogen ha ett värde i sig räknas inte i den offentliga debatten. Däremot räknas naturens instrumentella värde, dess värde för människans nytta. Skogen har ett värde först om den ger oss timmer eller andra tjänster. För att rädda skogen börjar jag värdera den i pengar och räknar på en massa olika sätt så att värdet ska bli så högt som möjligt för att den ska bli skyddsvärd.

Det som från början var ett argument grundat på kärleken till min skog, till den plats där jag kan finna ro och plocka svamp och bär om hösten, blir till kronor och ören. Någonting enkelt blir komplicerat. Det byråkratiska systemets logik erövrar mitt sätt att tänka och tala. Och med det språket försöker jag att få andra med mig. Jag förvånas över att inte fler vill engagera sig för min skog, att de inte förstår mig när jag talar. Till slut har jag nästan glömt bort mitt ursprungliga argument, det som från början gav mig glöden att kämpa.

Orden har betydelse. De berättar om vilka vi är, vilka vi försöker vara och vilka vi vänder oss till. Miljöbyråkraternas språk har blivit miljörörelsens språk och vice versa. Inget fel med det, i rätt sammanhang. Men i mötet med en gymnasieklass faller det platt. Genom att argumentera med myndigheternas språk erkänner jag deras logik. Jag blir en del av en byråkratisk struktur som i sig signalerar något konservativt och trögflytande. Försöket att förmedla behovet av förändring blir ett slag i luften. Mitt språk signalerar status quo.

Hållbar utveckling är begreppet som är kronan på verket – det talar om ansvaret för framtida generationer men förpliktigar inte till någonting, utom möjligtvis en och annan hållbarhetsplan. I svensk samförståndsanda antas allt vara kompromissbart, även förutsättningarna för livet självt. Inga konflikter finns. Ekologi, ekonomi och social välfärd kommer att gå hand i hand bara vi tar fram tillräckligt många goda exempel och för dialog med varandra. Världen kommer att bli en enda stor ”win-win-situation”. Men naturen är inte kompromissbar. Skog som skövlas går inte att ersätta med pengar. En skenande växthuseffekt går inte att hejda med dialogmöten med Moder Jord.

Det är bra att miljöfrågorna etablerats i den svenska politiken, men konsekvensen att miljörörelsen gjort detsamma och snudd på blivit egna myndigheter är inte lika upplyftande. En stor del av energin går åt till att föra dialog med politiker. Och visst är det en viktig och oumbärlig del, men när den tar överhanden riskerar miljödebatten att stagnera – det behövs någon som är pådrivande, ställer kompromisslösa krav, avslöjar och når ut till gemene man om världens tillstånd. Det är ingen slump att den radikala delen av miljörörelsen finns på andra sidan Atlanten. De agerar i ett annat sammanhang där miljöfrågorna inte blivit en lika etablerad del av politiken, där konflikterna blir tydligare.

Engagemang föds i kreativitet, i visioner och vilda idéer om en rimligare värld. Genom graffiti, teater, poesi som spränger människors egna, och världens, gränser. Att bryta upp asfalt. Tänk dig någonting helt nytt som skapas på den förut svarta parkeringsplatsen. Du kan själv skapa det, bortom kommunens detaljplaner, med din egen fantasi, dina egna ord.

Anna Jonsson
Aktiv i Miljöförbundet Jordens Vänner (MJV) och har tidigare varit ordförande i MJV och Fältbiologerna. Hon medverkar för närvarande i miljökabarén Sweet Dreams. Anna sitter i Miljövårdsberedningen och är expert i Miljömålsrådet.


Den gröna tankesmedjan Cogito
Pustegränd 1-3, 118 20 Stockholm | Tel 08-545 224 62, fax 08-545 224 60 | Webbredaktör: Kristina Tysk | Ansvarig utgivare: Per Gahrton | Design: Mathias Grate | Programmering: Jens Ljungcrantz