cogito

En global klimatrörelse kan lära mycket av antiglobaliseringsrörelsens misstag, menar Per Gahrton i en analys av det internationella förhandlingsläget.

Av Per Gahrton

”Efter Köpenhamn – Europa gråter, OPEC skrattar”. Med dessa krassa, cyniska, men dessvärre realistiska ord sammanfattade franska Le Monde på julaftonen effekterna av klimatfiaskot i Köpenhamn. Enligt klimatjournalisten Mark Lynas har skurken i dramat ett entydigt namn – ”Kina spelade bort vår framtid” (AB 18/1). Men enligt ett DN-reportage (31/1) spelade, som väntat, också USA och den omhuldade Obama en destruktiv roll. EU då? Och den svenske EU-ordföranden Fredrik Reinfeldt? Forum Syd anser i sitt nyhetsbrev för januari 2010 att ”EU:s förhandlingsstrategi, som framförallt Sverige låg bakom, var en starkt bidragande orsak till misslyckandet. EU valde under hösten att alliera sig med USA istället för med utvecklingsländerna”.

Det hade EU inte mycket för, vare sig i sakfrågan eller när det gäller frågan om makten över världens framtid. Ska man tro Le Monde fick EU inte ens vara med och förhandla fram det urvattnade, icke-bindande avtal som blev Köpenhamnsmötets västgötaklimax, det manglades istället fram av en ohelig allians mellan de ekonomiska giganterna USA och Kina och de fattiga ländernas informella ledarstater: Sydafrika, Indien och Brasilien. Som allierad till USA är EU dömt till maktlöshet. Principiellt är det förstås inget att sörja över att den världsdel som behärskade, koloniserade, förtryckte, sög ut och trakasserade resten av världen i femhundra år nu får stå vid sidan av och titta på. Samtidigt är det ett faktum att ur miljösynvinkel är EU, i varje fall på pappret, betydligt bättre än någon de fem nya världshärskarna.

Bara i EU finns en kombination av insikter och möjligheter. EU-länderna är – jämförelsevis – materiellt rika, har inget absolut behov av fortsatt slöseri med energi och resurser och har dessutom befolkningar som är rimligt införstådda med miljökrisens allvar. USA har förstås alla möjligheter, men lider av akut brist på insikt. ”The American lifestyle is not negotiable” är en lika stenhård grundbult för USA-systemet som dödsstraff, våldsromantik och ständiga krig, vilket inte nämnvärt kan påverkas ens av en humanitärt inriktad svart president. Och Sydafrika, Indien och Brasilien, ja också Kina, har legitima skäl att kräva rätt till fortsatt materiell tillväxt. Deras per capita-bidrag till växthuseffekten är fortfarande bara en bråkdel av vad västvärldens i-länder, framförallt Nordamerika, släpper ut. Miljarder människor i de länderna och andra delar av Afrika, Asien och Latinamerika lever fortfarande i sådan total misär att inte ens den radikalaste fundamentalekologiska tillväxtkritik med hedern i behåll kan förvägra dem materiell förbättring.

Varför är EU då inte tuffare? Det går knappast att skylla institutionella problem, nu när det upphaussade Lissabonfördraget trätt i kraft. Poängen med det fördraget, trots alla demokratiska brister, skulle ju enligt dess tillskyndare vara att det ger EU större makt att agera som en kraftfull aktör på världsscenen. Vilket alltså återstår att bevisa. Om det inte helt enkelt är så att EU, bakom de vackra orden, sitter i knäet på världens verkliga makthavare – fossilbränsleindustrin och det tillväxtberusade globala näringsliv som drivs med fossila bränslen. Då är det ganska bekvämt att kunna skylla på andra, inte minst Kina, ett land som ju inte bara är den farligaste konkurrenten i världsekonomin utan också dras med ett befläckat rykte som kommer lägligt till pass när man vill vrida uppmärksamheten från de verkliga skurkarna i klimatdramat – västvärlden, i-länderna, Europa, Nordamerika och delar av Oceanien.

Klimatrörelsen kan lära av historien
I Klimataktions medlemsbrev efter Köpenhamnsfiaskot påstods att ”förutom de 100 000 som demonstrerade i Köpenhamn, så var det ytterligare upp mot 12 miljoner som demonstrerade på tusentals andra håll i världen samma dag”. Är det äntligen dags för gräsrötterna att ta över efter maktpolitikernas oförmåga och svek? Låt oss hoppas det. Stora samhällsförändringar genomförs aldrig enbart uppifrån. Det behövs en levande folklig protest och förändringssträvan för att bana väg för de beslut som i sista stadiet måste fastställas av folkvalda företrädare i parlament och regeringar. Senast vi såg en sådan tendens var under den så kallade antiglobaliseringsrörelsen under några korta år kring milleniumskiftet. Som alla vet gick luften tyvärr snabbt ur den mobiliseringen. Man brukar skylla på terrorattackerna den 11 september 2001 som skapade en ny verklighet och fick många att uppfatta skumma islamister som ett större hot än storfinansens världsmakt och miljökrisens destruktiva verkningar.

Jag tror dock att också egna misstag bidrog till antiglobaliseringsrörelsens försvagning. Dessa måste den nya gröna världsrevolutionen lära av. Jag tror att det framförallt var fyra misstag som gjorde att antiglobaliseringsrörelsen inte lyckades bemästra det nya läget efter 11/9 2001:

- Genom att tala om protest mot globaliseringen skapade man intryck av att vara motståndare till internationalisering, mot att världen och mänskligheten faktiskt i viss mån växer ihop. I yttersta fall kunde det tolkas som en strävan att återgå till isolerade, självförsörjande enheter. I ekologiskt tänkande har självförsörjning och självtillit spelat en stor roll. Och naturligtvis skickas det alldeles för mycket prylar härs och tvärs över jordklotet, självklart borde lokala varor prioriteras högre och importvaror belastas med sina reella miljökostnader. Men samtidig är det uppenbart att självförsörjning för de allra flesta länder skulle innebära en radikalt sänkt teknologisk standard, nya teknologiska klyftor skulle uppstå. Dessutom är det ett faktum att världshistorien är präglad av krig mellan självförsörjda, självstyrande enheter. Och slutligen är flera av de största miljöproblemen gränsöverskridande och kan inte lösas inom nationalstater. De positiva, ekologiska skälen för en ökad internationalisering i riktning mot ”en värld” är således starka. Detta insåg antiglobaliseringsrörelsen efterhand och försökte byta retorik till att istället tala om ”globalisering nerifrån” eller en ”alternativ globalisering”. Men då var förtroendet i breda internationalistiskt tänkande folkgrupper redan rubbat.

- Genom att kräva att globala ekonomiska samarbetsorganisationer som WTO, Världsbanken, IMF, skulle avskaffas, skapade man intryck av att vara motståndare mot en lagfäst eller avtalad ny världsordning. Även det radikala EU-motståndet kunde skapa ett liknande intryck. Återigen – betydde det att ”antiglobalisterna” föredrog ett gammaldags världssystem som styrs av stormakter? Naturligtvis var ”antiglobalisterna” anhängare till FN och ville skapa andra globala strukturer, liksom vi som var EU-motståndare ville ha andra former för europeiskt samarbete. Men politik handlar inte bara om vad man vill, utan också om vilket intryck man skapar av vad man vill. Den radikala kritiken mot globala institutioner – vilka förvisso förtjänar kritik – skapade intryck av en negativ inställning till global reglering av världsekonomin överhuvudtaget. Strikt ekologiskt har mänskligheten faktiskt större behov av en världsfederation än av tusentals småstater, i varje fall om de ska vara suveräna på gammaldags sätt. (Rimligt regionalt och lokalt självstyre är en annan och positiv sak!)

- Det tredje misstaget är klassiskt för alla folkrörelser och svårast att bemästra – oförmågan att hålla jippoanarkister och andra slagskämpar på mattan. För Sveriges del var förstås Göteborg sommaren 2001 en katastrof. Det spelar ingen roll hur stort medansvar polisen hade (vilket den hade) eller hur mycket den ansvariga demonstrationsledningen tog avstånd från vandalerna (vilket den gjorde) – i sista hand skadas ändå alltid huvudströmningen när små machogrupper prioriterar slagsmål med polisen eller allmän förstörelse framför att fredligt framföra det gemensamma budskapet. Samtidigt finns det förstås många människor som förstår hur svårt det är för en massdemonstration att kontrollera varenda deltagare. Köpenhamnsdemonstrationerna tycks ha klarat uppgiften någorlunda bra. Om den nya klimatrörelsen klarar att vidmakthålla ett tydligt internationalistiskt huvudbudskap kan några mindre ”autonoma” utbrott i marginalen knappast medföra nämnvärd skada.

- Det fjärde misstaget handlar om att det var oklart vilket samhällsalternativ rörelsen strävade mot – drastiskt och förenklat: ville man ”tillbaka” till någon form av historisk idealmodell eller ”framåt” mot något nytt? Det är inte ovanligt att revolutionära rörelser drömmer om svunna ”gamla goda” tider då det mesta, enligt deras föreställning, var bättre. Bland ”gröna vågare” har sådana idéer varit ganska vanliga. Till och med ekomarxisten John Bellamy Foster skriver i en ny bok - The ecological revolution – making peace with the planet (Monthly Review Press) - drömmande om ”den ursprungliga enheten mellan mänskligheten och omvärlden, exemplifierad av det grekiska ’polis’” som han anser gått förlorad under kapitalismens framväxt. Jag tror att det är livsviktigt att en ny grön folkrörelse klargör att alternativet till dagens omänskliga, våldsamma, miljöförstörande slöserimodell inte är tillbakagång till någon livsform som funnits förr, utan ett språng framåt mot något helt nytt. Den nya folkrörelsen efter Köpenhamnsfiaskot måste vara en moderniserings- och förnyelserörelse, ungefär som det uttrycks i titeln till en ny skrift av Green European Foundation, utarbetad av Wuppertalinstitutet – A Green New Deal for Europe – towards green modernization in the face of crisis.

Noterbart här är ordet ”modernisering”. Ofta har ”grön” förknippats med motsatsen till modernisering. Men även om en radikal ekologisk revolution innebär att vissa gamla tekniker och sedvänjor (till exempel återanvändning och reparation) återupplivas och vissa nya (till exempel kärnkraft) kasseras, handlar det ändå om att bygga en helt ny samhällsmodell där ”primitiva” produktionsformer kommer att samsas med icke-slösande högteknologi (till exempel solceller) på ett helt nytt sätt. Mot denna bakgrund var en rubrik nyligen i Dagens Nyheter: ”M och MP får göra upp om framtiden” (5/2), hoppingivande. Bakgrunden var en undersökning av Forskningsgruppen för Samhälls- och Informationsstudier som visar att det är M och MP som av väljarna betraktas som ”framtidspartier”, där MP med 35 procent ligger mycket nära M (39 procent), långt före tredjepartiet, S (21 procent). Detta är inget mindre än en revolution i synen på det gröna partiet. Länge betraktades gröna partier och gröna organisationer av de flesta utomstående som ”bakåtsträvare”. Nu ses alltså MP som ett framtidsparti, trots att inga grundläggande idéer har förändrats. Vad som förändrats är bilden av i vilken riktning den gröna revolutionen strävar.

Faktum är att den bok jag utgav 1980 som ett led i arbetet på att starta ett grönt parti i Sverige hette: Det behövs ett framtidsparti. Äntligen har verkligheten hunnit ifatt idéerna, vilket visar att idéutveckling är grunden för all effektiv realpolitik. Utan idéer förtvinar politiken till administration Med ständig idéförnyelse kan också den gråaste vardagspolitik få lockande lyskraft.

info@cogito.nu

Inlägget publicerades måndag, 8 februari 2010 kl 15:15: och sorterad till Allmänt. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.