cogito

Av Per Gahrton

För några dagar sedan utdelades the Right Livelihood Award, också känt som alternativa nobelpriset. Det var en högtidlig tillställning i riksdagshusets andrakammarsal, med EU-kommissionär Margot Wallström som utdelare och riksdagsledamöter från både regerings- och oppositionspartier som presentatörer. I publiken fanns inte bara stora delar av folkrörelse-Sverige, utan också en icke obetydlig del av makteliten, från den moderata vicetalmannen Liselott Hagberg och f.d. EU-ministern Mats Hellström, via bankchefer och företagsledare, till vänsterledaren Lars Ohly.

Det är ingen dålig karriär alternativpriset lyckats tillryggalägga sedan det instiftades 1980 som en integrerad del av den då växande folkrörelsen som på allvar började ifrågasätta det västliga industrisamhällets grundbultar; inte minst tron på obegränsad BNP-tillväxt som det allt överskuggande målet för samhällelig verksamhet. Följaktligen var the Right Livelihood Award, precis som alla de alternativrörelser som föddes på 70-talet och växte på 80-talet, en marginalföreteelse som förtalades och misstänkliggjordes.

I en nyhetssändning samma dag som the Right Livelihood Award delades ut intervjuades finansminister Anders Borg om chansen till förnyad tillväxt efter den stora finanskrisen. Såväl intervjuare som minister uttryckte sig i vanlig ordning som om maximal tillväxt i sedvanligt BNP-mätta former vore den högsta lyckan just nu.

Samtidigt skräddes inte orden i andrakammarsalen. ”Fortsatt BNP-tillväxt kan leda till att de flesta människor får det sämre”, sa Jakob von Uexkull och möttes med stormande applåder. ”Det nuvarande ekonomiska systemet är grundläggande felaktigt och oundvikligen destruktivt (…) ekonomerna tror att ekonomin kan växa i evighet vilket är en omöjlighet”, utropade hederspristagaren David Suzuki, och publiken jublade.

Efteråt frågade jag Margot Wallström, som trots sin position i maktelitens topp har ett förflutet som berättigar henne tilltro som seriös miljövän, hur hon tolkade detta. Har plötsligt alla dessa människor, från moderatpolitiker till företagsledare och gråsossar, förstått att obegränsad BNP-mätt tillväxt inte är klimatkrisens botemedel, utan dess orsak?

Av Margot fick jag bara ett Mona Lisa-leende till svar. Ska man döma av alla ord som uttalats inför Köpenhamnsmötet av alla sorters makthavare inom samhälle och näringsliv, borde slutsatsen vara given: Så många insiktsfulla uppmaningar till världen att ta sitt ansvar och ändra utvecklingsriktning kan inte bara vara munväder! Eller?

Köpenhamnsmötet kommer att ge oss svar, och de senaste veckornas rapporter bådar inte gott. Andreas Carlgren, försökte i en lördagsintervju den 5 december dölja ett troligt fiasko bakom bombastiska ord om att EU utgår från att ett bindande avtal – som man trots fyrtio års förberedelser troligen inte sluter på det toppmöte där alla makthavarna träffas – minsann skall komma inom bara ”några månader” efter toppmötet. Fan tro’t! Varför skulle det vara lättare att få alla dessa statsledare att ingå ett avtal som inte bara är bindande utan också effektivt, när massmedietrycket har släppt och de alla har återgått till sina vardagliga förvaltningsbekymmer och valtaktiseranden, än när de har hela världens ögon på sig med en enda förväntning: Se till och gör vad som behövs för att hejda klimatsammanbrottet!

Om det misslyckas beror det bara på en sak – att de rika ländernas rika överklass, som redan håller på att drunkna i sitt eget avfall, inte vill avstå från sin egen destruktiva överflödstillväxt för att ge utrymme åt den fattigdomsavskaffande tillväxt alla de fattiga ländernas fattiga massor självklart har rätt till.

Fortsätter alla som applåderade Uexkull och Suzuki och de andra alternativa nobelpristagarna i riksdagens andrakammarsal att applådera dem som efter ett fiasko i Köpenhamn övergår från ord till handling? Ansluter de sig då till den globala folkrörelse som säkert kommer att växa fram och inte bara kräva åtgärder utan efterhand också kommer att vidta åtgärder? Jag betvivlar inte att de flesta av applåderna för Right Livelihood-folket var både ärliga och insiktsfulla. Men jag kan inte befria mig från misstanken att några var hycklande.

Inlägget publicerades tisdag, 8 december 2009 kl 14:23: och sorterad till Allmänt. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.