cogito

Av Per Gahrton

För några dagar sedan utdelades the Right Livelihood Award, också känt som alternativa nobelpriset. Det var en högtidlig tillställning i riksdagshusets andrakammarsal, med EU-kommissionär Margot Wallström som utdelare och riksdagsledamöter från både regerings- och oppositionspartier som presentatörer. I publiken fanns inte bara stora delar av folkrörelse-Sverige, utan också en icke obetydlig del av makteliten, från den moderata vicetalmannen Liselott Hagberg och f.d. EU-ministern Mats Hellström, via bankchefer och företagsledare, till vänsterledaren Lars Ohly.

Det är ingen dålig karriär alternativpriset lyckats tillryggalägga sedan det instiftades 1980 som en integrerad del av den då växande folkrörelsen som på allvar började ifrågasätta det västliga industrisamhällets grundbultar; inte minst tron på obegränsad BNP-tillväxt som det allt överskuggande målet för samhällelig verksamhet. Följaktligen var the Right Livelihood Award, precis som alla de alternativrörelser som föddes på 70-talet och växte på 80-talet, en marginalföreteelse som förtalades och misstänkliggjordes.

I en nyhetssändning samma dag som the Right Livelihood Award delades ut intervjuades finansminister Anders Borg om chansen till förnyad tillväxt efter den stora finanskrisen. Såväl intervjuare som minister uttryckte sig i vanlig ordning som om maximal tillväxt i sedvanligt BNP-mätta former vore den högsta lyckan just nu.

Samtidigt skräddes inte orden i andrakammarsalen. ”Fortsatt BNP-tillväxt kan leda till …