VECKANS COGITO V16: TA PARTI FÖR KLIMATKRISEN?
Av Christer Sanne
Vad är det för kurragömma med verkligheten som pågår i den svenska politiken? Alla känner till klimatkrisen men inget parti vågar antyda att den skulle ha någon egentlig betydelse för Sveriges framtid!
Senast gällde det Mona Sahlin och hennes katastrofala förtroende-rating. En tidigare ”kampanjledare” för partiet uttalar det gängse föraktet för Miljöpartiet – folk som vill ”odla lin och göra getost” – och föreslår att hon ska dumpa dom och vända sig till medelklassen. I samma ärende talar Per Gudmundson i Svenska Dagbladet (9/4) om att Sahlin har ”goda avsikter” men gått in i en tvivelaktig allians med ”tillväxtfientliga” MP (och ett ”statssocialistiskt populistparti”).
Enligt alla analyser vurmar båda de stora politiska lägren för medelklassen. Men det tycks också innebära ett knäfall för de mest basala instinkterna hos denna grupp. Man får intrycket av att den består av människor som värnar sin lilla värld – sina boräntor, sin dagisplats, sin skidsemester och sin nya platt-TV och inget annat. Partierna fiskar i individualism och egoism – det luktar nästan bensinskatteuppror.
Tänk om de underskattar människors fattningsförmåga? Tänk om väljarna som de friar till redan har förstått att jordens uppvärmning och alla de andra miljöhoten faktiskt måste få påverka vårt sätt att leva? Tänk om de bara väntar på någon som säger vi måste leva på ett annat sätt, med en annan slags tillväxt – eller ingen tillväxt alls. De kanske undrar, som Hasse och Tage, om
”barna nå’nsin får det som vi;
om det finns jobb, om det finns mat,
om det är drägligt där dom bor.
Finns det får och kor och vatten och luft?
Får dom sola sig gratis?
Finns det blommor och blad?
Har dom fläsk och potatis?
Kan dom ta sig ett bad?”
Det var redan 1971. Just sådana frågor fick människor att tio år senare omfamna Miljöpartiet som då gick ut för att vara annorlunda. Nu pågår, vad jag förstår, en svekdebatt inom partiet när partiledningen valt att göra sig samarbetsbara i en rödgrön allians. Det är en linje man kan välja men den har lämnat en massa människor villrådiga. De som ser vad som händer i världen och undrar vad de kan göra. De låter sig inte luras av kampanjer som att ”Pumpa däcken – Rädda världen!”.
Jag möter väldigt många människor – engagerade i flera partier eller föreningar men också ”gräsrötter” som aldrig varit politiskt aktiva – som idag inte vet vart de ska vända sig och hur de ska använda sitt engagemang. Det är en svidande bakläxa för en politisk debatt som inte förmår handskas med människors bekymmer.
Miljöpartiet kunde kanske ha profilerat sig på klimatkrisen betydligt radikalare och kasserat in vinster på det. Men skulle det bidra till en mer hållbar utveckling? En komplikation som jag redan antytt är den ingrodda misstron mot partiet i vida kretsar Jag har själv råkat ut för att bli kallad ”krypto-miljöpartist” där ”krypto” närmast antyder fosterlandsförräderi (för att jag hade analyserat den ekonomiska tillväxtens väl och ve och dessutom engagerat mig i Cogito). Även en hundraprocentig satsning på en alternativ politik hade kanske inte gått hem i opinionssiffror.
Paradoxalt nog kanske bara socialdemokratin har en sådan trovärdighet att de skulle kunna genomföra en politik som ”gjorde skillnad” för en verkligt hållbar utveckling. Tyvärr har partiet inte visat någon insikt i frågan utan hoppat på kärnkraft, tvivelaktiga ”miljöbilar”, en extrem arbetslinje etc.
Men ”all miljökamp är också klasskamp”. Det har hittills stått i vägen för ett samtänkande. Kan det tvärtom vändas till en styrka för en framgångsrik rödgrön allians där partierna fokuserar på sina traditionellt starka sidor? Ett miljöparti som står för att samhället måste ändra riktning och visar hur det kan styras i en hållbar bana och en social¬demokrati som ställer upp på hållbarhetskraven och visar hur bördorna kan fördelas rättvist ett sådant samhälle.
Då kan var och en ta parti för klimatkrisen efter egen smak. Och med Hasse och Tage: ”hoppas att barna ändå får ett glas öl”.
Lite om Cogitos berättigande, 
