cogito

När det begav sig att Sverige skulle rösta om kärnkraften var min dotter en blid flicka som sällan höjde rösten. På väg hem från vallokalen förklarade vi för barnen att det fanns tre alternativ och att allt talade för att linjerna 2 + 3, som båda var för avveckling, skulle få flest röster. Men linjerna 1+ 2 väntades ändå samla mer än hälften av rösterna och linje 2 innebar att först bygga mer kärnkraft innan den avvecklades. Därför skulle de ledande politikerna tolka omröstningen som grönt ljus för att bygga vidare.

Det blev först tyst i baksätet. Sedan exploderade dottern i något högst otryckbart om politiker. Där förlorade hon sin politiska oskuld (och blev till slut statsvetare).

Efter borgaralliansens kärnkraftsuppgörelse måste dagens unga generation också ha tappat tron på politisk redlighet i Sverige.

Det räcker med att läsa i Ny Teknik hur Jan Björklund gör en poäng av att ersättningsreaktorerna kommer att bli dubbelt så stora. Sverige kan helt enkelt få dubbelt så mycket kärnkraft. Överskottet borde bli gigantiskt; vårt land kan bli en strålande (i alla meningar) exportör av bas-el till ett Europa på väg att avveckla. En målmedveten lobbykampanj vände upp-och-ner på alliansens vallöften; om några år får vi kanske läsa den initierade berättelsen om hur det gick till. Liksom Peter Kadhammar beskrev hur Svenskt Näringsliv lyckades sälja in ”tillväxt” som Det Allra Viktigaste. Så lyckosamt att Persson använde ordet 16 gånger i sin regeringsförklaring 2003.

Sveriges situation är att vi förbrukar nästan 16 000 kWh per person, jämfört med 6-7000 i till exempel Danmark, Tyskland och Frankrike. Inte för att vi vanliga svenskar slösar på el utan för att vissa industrier är enormt energikrävande. Idag gynnas de av låga elpriser och den subventionen vill de behålla. Berörda fack har därför valt att stödja kärnkraftslinjen. Att den verkligen skulle gynna dem i framtiden är ändå högst osäkert eftersom elpriset tenderar att utjämnas i Europa (och ingen vet vad ny kärnkraft kostar).

Ett högre elpris skulle alltså till exempel kunna betyda dyrare papper. Det skulle avspegla det miljömässigt riktiga papperspriset. Korrekta priser är kungsvägen till en hållbar utveckling så frågan är varför man ska göra undantag för papper.

Sedan kan vi i Sverige naturligtvis inte blunda för att många av dessa industrier ligger här och sysselsätter svenskar. Därför måste Sverige jobba för att skapa samma villkor – tuffa villkor om miljön kräver det – för produktion i alla länder. Inte genom att permanenta subventioner och göra våghalsiga experiment med ny kärnkraft.

En ljusglimt i mörkret är att läsa Ingenjörsvetenskapsakademiens rapport En svensk nollvision för växthusgasutsläpp. IVA, som så ofta kramat kärnkraften och stått näringslivet nära, går nu ut med en idérik och klargörande rapport som visar att med rätta satsningar kan vi mer än halvera utsläppen redan år 2030. Det är mycket djärvare än Svenskt Näringslivs McKinsey-rapport förra året. Den stannar vid självfinansierande eller billiga reformer – så billiga att de lönar sig jämfört med att köpa utsläppsrätter. Mycket riktigt ger det inga klimatvinster.

IVA släpper visserligen inte kärnkraften men andas inte heller något om utbyggnad. Framför allt vill man effektivisera – en fråga som statens utredning 2008 snarast sågar enligt Göran Bryntse. IVA skriver också entusiastiskt om ny teknik som vi måste skynda oss att testa och sedan införa om den håller. På köpet benar rapporten upp nya rön som t ex att skog och mark är nästan lika skadliga som nyttiga för klimatet. Där väntar nya utmaningar. Så läs gärna denna behändiga rapport; se http://iva.ntier.se/

Christer Sanne
christer@cogito.nu

Inlägget publicerades tisdag, 24 februari 2009 kl 11:29: och sorterad till Allmänt. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.