cogito

När superklassen möttes i Davos i år blåste ovanligt kalla vindar. Ingen ville riktigt kännas vid det nyliberala credot att marknaden och företagen är vår bästa framtidsgaranti. VD-arna går (eller flyger privatjet om man kommer från Detroit) till politikerna för att utverka mångmiljardbelopp. Pengar som staten måste låna upp. Det kommer att tränga ut andra åtaganden som välfärdstjänster och angelägna investeringar, och skattebetalarna får en tung skuldbörda att bära för årtionden framöver. En del stater kan t o m komma att gå i konkurs. Summor utlovas som var otänkbara för ett år sedan (och fortfarande är otänkbara som bistånd till de fattiga i världen). Men vad är villkoren för dessa kryckor?

Förra året föll banksystemen ihop genom grova misstag, sporrade av en oansvarig bonuskultur där enskilda lyfte fantasibelopp. Normalt borde företagen (bankerna) ha fallerat och delägarna (och kunder) sett sina insatser försvinna. Men nu upptäckte staten att bankerna inte bara var företag utan också länkar i samhällskedjan. Om inte kreditgivningen fungerade skulle, hette det, skadan på samhället bli för stor.

Sen kom bilindustrin med tiggarstaven. Man hade fortsatt att bygga otidsenliga bilar och satsat miljarder i reklam på att kränga dem i stället för att utveckla de nya bilar som ett hållbart samhälle kräver. Nu vill man att skattebetalarna ska bekosta det.

Ett tredje område är läkemedelsindustrin som ännu rullar på men hur? Jo, ofta genom att satsa på dyra mediciner för halvfriska människor som kommer att använda dem livet ut. Mycket lönsammare än att ägna sig åt bokstavligen livsviktiga problem som att utveckla ny antibiotika (”det botar ju med bara en dos”) eller medicin för de tropiska sjukdomar som drabbar hundratals miljoner fattiga, dvs köpsvaga människor.

Krediter, transporter, läkemedel – livsviktiga samhällsfunktioner. Kan de verkligen lämnas åt marknaden, åt profitjagande företag? Finanskrisen är – eller var?– en chans att skapa en annan ordning. En del vill kalla det systemskifte, ett ord som ger andra rysningar eftersom det associerar till en förstelnad statskapitalism à la Sovjet. En annan rysarterm är Göran Greiders ”demokratisk planhushållning” men jag tror han tänker i rätt riktning.

Nyliberalism har nu äntligen blivit ett fult ord. Men de progressiva som kritiserat den famlar efter vad som ska komma i stället. I den globala eliten har statsmän som Brown och Sarkozy – uppbackade av namn som Georg Soros, Joseph Stiglitz och Jeffrey Sachs – gjort vaga försök att formulera en modell som bevarar globalisering och frihandel samtidigt som den lyfter fram global fattigdomsbekämpning och gör vissa eftergifter för en hållbar utveckling. Walden Bello kallar det en ”global socialdemokrati” för att poängtera försöket att försona arbete och kapital. Bello menar dock att detta är för halvhjärtat. Marknaden som överordnat system kvarstår, profittänkandet och tillväxttanken lämnas okritiserade. Och det är fortfarande ett uppifrån-projekt som bevarar rådande maktstrukturer i stället för att försöka fördjupa demokratin.

De lama åtgärderna för att skaffa sig kontroll över de verksamheter man öser miljarder över bekräftar Bellos tes. Ännu allvarligare är att man bara gör en läpparnas bekännelse till naturens krav. Den globala socialdemokratin verkar i första hand se miljöinvesteringar som en lämplig satsning för att få fart på hjulen igen. Trots allt tal om ”one planet living” är det långt kvar till en ordning som sätter gränser för resursuttagen och utsläpp, gränser inom vilka marknadens verktyg kan användas för att göra produktionen effektiv och ren. Absoluta gränser, rättvisa skatter och en effektiv produktion är alla byggstenar i ett nödvändigt systemskifte. Sådana frågor var Davosmötet inte redo att diskutera.

Christer Sanne
Ledamot i Cogito

christer@cogito.nu

Inlägget publicerades måndag, 2 februari 2009 kl 15:17: och sorterad till Allmänt. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.