Veckans Cogito V52: Tjugo procent räcker inte!
De senaste vändorna om framtidens klimat, både i Poznan och Bryssel, är en besvikelse för den som vill rädda världen undan en klimatkollaps. Ledande politiker, som president Sarkozy, måste låtsas att Europa är på rätt väg för att inte tappa ansiktet inför sina väljare men bakom den högstämda retoriken gör de stora eftergifter, både till motsträviga länder som Polen och till de nedsmutsande företagen.
Målet var att enas om en utsläppsminskning med 20 procent till år 2020 (bas 1990). Det blev en schweizerost fylld av kryphål som gör det osannolikt att målet nås. Dessutom fick företagen uppskov med att börja betala för sina utsläpp, en princip som alla egentligen är eniga om. Tanken är att börja auktionera ut utsläppsrätter för att samla till en fond för att utveckla ren energiteknik i fattiga länder. Förlorarna är inte bara människorna i dessa länder utan också vi andra när kineserna bygger ut sin orenade kolkraft (liksom amerikanerna gör …och även Vattenfall!).
Det långsiktiga målet tycks alla vara eniga om. Utsläppen måste minska kraftigt och permanent; enligt forskarkåren med 80 procent till seklets mitt för att stabilisera klimatet. Många politiker ställer upp på det kravet. Men hur många av dem lever och tar ansvar för år 2050? Nu gällde det att ta ett steg på vägen med konkreta åtgärder. Då nådde de inte ens fram till 20 procent. Sverige har haft högre ambitioner än så; en politisk träta uppstod i våras kring om målet skulle vara 38 procent (som borgarna ville) eller “hela” 40 procent som socialdemokraterna plussade på med (och en större del på hemmaplan vilket är viktigt).
Men hur snabbt behöver man egentligen gå fram? Med mellanstadiematematik kan man tro att 80 procent minskning på 50 år kräver 1,6 procent per år. Det kan beskrivas som en rät linje från första till sista året. Kravet låter ju ganska beskedligt. Ändå blev protesterna övermäktiga.
Nu gällde kravet -20 procent räknat från 1990. Redan Kyotoprotokollets mål var att reducera utsläppen några procent fram till ca år 2010. Det har också minskat i genomsnitt. Eftersom utsläppen tidigare skenade kan det ses som en framgång. Genomsnittet döljer dock enorma skillnader mellan länderna. De flesta länder som kan jämföras med Sverige åtog sig att minska med ca 8 procent. Några har gjort det med råge, t ex Tyskland och Storbritannien. Andra tycks ha glömt protokollet så fort det skrivits under: Spanien har till år 2005 ökat med över 50 procent, Italien med 12 procent och Irland med 26 procent. USA som vägrade skriva under ökade med 16 procent och kvalificerar sig också bland “miljöns skurkstater”. Att utsläppen ändå minskade beror på planekonomiernas kollaps så att t ex Rysslands eller Polens utsläpp minskade med ungefär 30 procent. Totalt sett blir Kyotoprotollet uppfyllt men inte för att industriländerna ansträngt sig utan för att de forna öststaterna gått bakåt (se Cogito-rapporten Utsläpp och rättvisa av Rikard Warlenius).
En helt annan fråga är hur långt 1,6 procent per år och etappmålet -20 procent skulle ha räckt för att stabilisera klimatet - om det inte redan blivit skadskjutet. Ett mer verklighetsanpassat mål vore att minska lika mycket varje år utgående från föregående års utsläpp. Det ger en konkav kurva, hängande under den raka linjen. Procentuellt måste minskningen vara dubbelt så stor per år, 3,2 procent. Det ger en lika stor utmaning varje år. Tekniker och produktutvecklare borde inte vara nöjda förrän de kapat minst 3,2 procent. Varje år. Och inga rekyleffekter accepteras. Kanske skulle man t o m begära ännu mer till en början när det finns “low-hanging fruit” att plocka eftersom man inte ansträngt sig tidigare.
Detta sätt att utgå från föregående år använder vi också för den ekonomiska tillväxten. Liksom tillväxten går allt fortare måste minskningen gå fortast i början. År 2020 borde utsläppen ha minskat till mindre än hälften av idag, inte bara 20 procent, för att nå stabiliseringsmålet -80 procent år 2050.
Därför önskar jag att världens ledare inte styrdes av mellanstadiematematik. Och inte föll undan för särintressen så här skamlöst.
Christer Sanne
christer@cogito.nu
Lite om Cogitos berättigande, 


