cogito

Alla har sett dem: familjen Hyrfilm uppstyltad framför TV:n, redo att se 539 amerikanska hyrfilmer eller något liknande nerladdat. Jag bara ryser!

Till vänster kvinnan i prydlig kortkjol (hemma!) över de hopknipna benen, lockarna svallar perfekt välordnat över axlarna, i famnen en knähund. Ett leende som fastnat, som om hon kommer från ett jobb där det ska sitta på, oavsett. Till höger han, lite kutryggig, ser ut att vara van att göra som han blir tillsagd på jobbet. I mitten dottern, eldgaffelrak i ryggen, händerna sedesamt i knäet.

Hela dagen, kan man tänka, har de jobbat för att till kvällen samlas framför TV:n - ny, platt? - för att se en hyrfilm. I den breda soffan sitter de nästan med armlängds avstånd. Ingen kroppskontakt där nej, bara fyra patetiskt isolerade individer - hunden också! - med all uppmärksamhet framåt, mot den skimrande skärmen.

Reklam kan ofta vara rolig men här fastnar leendet till en grimas: är detta framtiden? Är det så “dom” vill ha oss, domesticerade: tämjda till arbetare på dagen och konsumenter på kvällen.

Varför går hon inte ut med sin hund istället? Den behöver frisk luft och motion och tillfälle att “läsa tidningen” vid lyktstolparna. Och matte får också frisk luft och kan prata med andra hundägare och få höra lite om vad som rör sig i området. Hundar är fantastiskt kontaktskapande.

Och flickan? Varför ska hon titta på 539 varianter av amerikansk underhållningsfilm? Borde hon inte leka och skvallra med kompisar, rita, skriva dagbok, läsa böcker, chatta på nätet, spela handboll - kort sagt göra något där hon använder sin kropp och sin fantasi och sin sociala förmåga.

Kan inte pappan lära henne att snickra och måla eller kanske göra film själva? Gå och simma eller spela fotboll. Tjejer kan. Vid fotbollsplanen kunde han också träffa andra föräldrar, utbyta erfarenheter och kanske enas om gemensamma spelregler för barnen. Det är så samhällen byggs. Bara tillsammans kan man påverka världen, i skolan, jobba för bättre bollplaner och säkrare skolvägar.

Eller så kunde familjen spela spel. Barn brukar älska det. Eller gå på museum eller plocka svamp eller paddla eller göra en picknick. Sådant som att gå i naturen är absolut inget som kommer naturligt för barn. Det barn inte vet existerar frågar dom inte efter. Därför är föräldrar skyldiga att inte bara göra vad barnen vill, utan vad de själva vill att barnen ska lära sig att uppskatta. Jag känner familjer där barnen älskar att fjällvandra.

Låter jag som en moraliserande kollektivist, övervintrad från 70-talet? Visst unnar jag alla lite avkoppling. Men när de nu sitter framför TV:n så skulle kunde de väl åtminstone flytta lite närmare varandra. Känna att de hör ihop, kramas och småprata, med eller utan TV.

Nu ryser jag inför denna bild - en skräckvision av två vuxna totalprogrammerade arbets-/konsumtionsrobotar, lösryckta ur varje sammanhang, och en liten flicka på väg att stelna i samma form. Vakna, snälla ni och gör något IRL! Det är där ni lever, In Real Life alltså!

Christer Sanne

goto.glocalnet.net/christersanne

Inlägget publicerades onsdag, 29 oktober 2008 kl 21:51: och sorterad till Allmänt. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.