cogito

Jag lyssnar på ett radioinslag från en bilmässa om miljöproblemen och blir allt mer förbluffad över naiviteten hos både företrädare för branschen och reportern.

En tumregel för en hållbar utveckling som jag lärde mig på 90-talet var att utsläppen och resursåtgången borde minskas med en faktor 5 (alltså till en femtedel). Hälften skulle kanske kunna uppnås genom ökad effektivitet; resten måste bort genom mindre användning, d v s körsträckan måste minskas med 60 procent (sic). Ganska tuffa villkor alltså både för tekniker, för stadsplanerare och styrande politiker. Och inte minst för bilisterna själva förstås.

Det här gäller säkert än men att hoppas på att det ska bli verkligt är kanske också naivt. Den allerstädes verkande Anders Wijkman, politikern i radioinslaget, beskrev hur man misslyckats med att få den europeiska bilindustrin att minska koldioxidutsläppen på frivillig väg. Därför ville EU nu införa bindande regler som kallades tuffa även om de bara innebar en minskning med en femtedel. Industrin protesterar ändå och lobbar hårt i Bryssel.

Sakligt sett kan tekniken nästan åstadkomma under. Dagens Toyota Corolla drar betydligt mindre per mil än modell 1967. Men det har också hänt mycket annat med modellen. Tjänstevikten har ökat ungefär 80 procent av olika skäl: motorn är dubbelt så stark, den nya bilen har en helt annan utrustning och kanske också trafiksäkerhet än den gamla. Därför har bränsleåtgången per kilo tjänstevikt faktiskt minskat 60 procent!

Det är en ganska häftig teknisk utveckling men problemet är att vi gärna använder denna utveckling till att öka våra anspråk. Dåtidens Corolla-köpare vill kanske ha något lyxigare nu. Inte så förvånande eftersom branschen lägger sådär 5 miljarder kronor per år i marknadsföring! Svenskarna har hittills valt allt större bilar. Därför drar nyregistrerade bilar idag i stort sett lika mycket som för 30 år sedan.

Detta är rekyleffekten: det som skulle ha blivit miljövinster äts upp av ökad konsumtion. Detta är också hållbarhetens kärnfråga: vi behöver inte bara driva på den tekniska utvecklingen utan också se till att kamma hem miljövinsten.

Idag behövs alltså lätta bilar med effektiv teknik, som Volkswagen Lupo, bäst i klassen just nu samtidigt som den, så vitt jag förstår, uppfyller alla krav som de flesta bilägare har anledning ställa. För handen på hjärtat, hur ofta behöver man utnyttja bilens prestanda (toppfart 195 km/tim för Corollan) eller utrymme när genomsnittet är 1,2 personer per bil? Ändå väljer alltför många bilar att imponera med - vad som i min ungdom kallades “dollargrin”.

Nu drar Volvos värsting fyra gånger så mycket som Lupo’n. Spelrummet för att minska bilarnas resursåtgång - redan med dagens teknik - är alltså jättelikt, i princip en faktor 4. Ändå handlar nästan all diskussion om nya drivsystem och bränslen etc med marginell effekt (som ofta äts upp av rekyleffekten). Bilindustrin gråter sina krokodiltårar och bedyrar att bilisterna själva inte kan ta större kostnader samtidigt som man alltså säljer allt lyxigare bilar med denna oerhört dyra reklam.

Menar samhället något med hållbar utveckling så krävs något helt annat. Nu tigger industrin även om subventioner med hänvisning till “sysselsättningen”. Men det ger väl lika mycket jobb om de anställda i stället gjorde bränslesnåla lätta bilar? När får vi se åtgärder som biter mot vägens värstingar? När sätter stat och kommun stopp för externa köpcentra och nya supertrafikleder som uppmuntrar till mer körande?

Det finns många frågor att svara på för staten och för svensk bilindustri.

Christer Sanne

Inlägget publicerades tisdag, 7 oktober 2008 kl 9:56: och sorterad till Veckans Cogito. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.