cogito

Alla har sett dem: familjen Hyrfilm uppstyltad framför TV:n, redo att se 539 amerikanska hyrfilmer eller något liknande nerladdat. Jag bara ryser!

Till vänster kvinnan i prydlig kortkjol (hemma!) över de hopknipna benen, lockarna svallar perfekt välordnat över axlarna, i famnen en knähund. Ett leende som fastnat, som om hon kommer från ett jobb där det ska sitta på, oavsett. Till höger han, lite kutryggig, ser ut att vara van att göra som han blir tillsagd på jobbet. I mitten dottern, eldgaffelrak i ryggen, händerna sedesamt i knäet.

Hela dagen, kan man tänka, har de jobbat för att till kvällen samlas framför TV:n - ny, platt? - för att se en hyrfilm. I den breda soffan sitter de nästan med armlängds avstånd. Ingen kroppskontakt där nej, bara fyra patetiskt isolerade individer - hunden också! - med all uppmärksamhet framåt, mot den skimrande skärmen.

Reklam kan ofta vara rolig men här fastnar leendet till en grimas: är detta framtiden? Är det så “dom” vill ha oss, domesticerade: tämjda till arbetare på dagen och konsumenter på kvällen.

Varför går hon inte ut med sin hund istället? Den behöver frisk luft och motion och tillfälle att “läsa tidningen” vid lyktstolparna. Och matte får också frisk luft och …