cogito

Christer Sanne, forskare och författare till åtskilliga böcker och artiklar kring arbetstid och arbetsmoralism, senast “Keynes barnbarn” funderar kring svenska jubelrop efter högerpresident Sarkozys beslut att upphäva den franska 35-timmarsveckan och ifrågasätter LO:s och andras åsikt att arbetstidsförkortningarnas tid är slut. Kalla fakta visar i alla fall inte på att fransk ekonomi skulle ha tagit skada, snarare tvärtom.

När semestrarna led mot sitt slut jublade Svenska Dagbladets ledare över att Sarkozy hade upphävt 35-timmarsveckan i Frankrike (25/8 “Tillbaka till arbetsveckan”). Man pekar också på Lars Ohly och Karin Svensson Smith som motståndare till en 6-timmarsdag och att LO kallat det “orealistiskt”. “Självklart” är det så, menar SvD, eftersom arbete är “grunden för vårt välstånd”: vi kan inte arbeta mindre “om vi ska fortsätta att ha en god välfärd och tillväxt”.

Sådana fraser - delvis självklara - hörs över nästan hela det politiska fältet. Borgare och socialdemokrater bekänner sig i lika mån till “arbetslinjen”. Irene Wennemo från LO misstänkliggör v och mp som kättare, opålitliga i en eventuell ny regering efter 2010: “Deras strategi är att man ska jobba mindre, vår är att man ska jobba mer” (SvD 2008-08-16). Ännu rakare hette det i DN (2006-02-07): “Vi måste skärpa kraven på att folk ska arbeta mer” men det kom inte från Svenskt Näringsliv utan från LO-ekonomen Dan Andersson!

Denna tankefigur är kanske den viktigaste utmaningen för alla som vill se en hållbar framtid.
För vad är egentligen arbetslinjen? Är det verkligen att maximera arbetsvolymen och produktionen, att skapa högre “välstånd” med mer konsumtion och därmed också större miljöproblem, ökat klimathot, mer utfiskning, öknar och vattenbrist?

Frankrike har flera gånger gått i framstegets tät - inte bara med franska revolutionen 1789 och snabbtågen utan 1998 också med 35-timmarsveckan. Den löste inte alla problem - det är orimligt begära - och alla anställda var inte förtjusta men tanken var ändå rätt. Reformen blev heller ingen hämsko för fransk ekonomi; det mest slående är väl att det gick så bra, stick i stäv med alla dystra förutsägelser.

Paradoxalt nog tjänar fransmännen (i genomsnitt) mer på 35 timmar nu, när man vill upplösa reformen, än de gjorde på 40 timmar för tio år sedan. En produktivitets- och löneökning på 2% per år betyder att välståndet har stigit minst 20% medan nertrappningen i tid bara motsvarar 12,5% (att många redan hade 39 timmar ändrar inte faktum i stort).

Vilket välstånd kräver då Sarkozy och LO? Alltid mer? Även om det leder till ett ekologiskt sammanbrott?

Det andra nyckelordet är “välfärd”: mer arbete antas ge oss råd med mer välfärd i meningen välfärdstjänster. Men är det en fåfäng förhoppning. I långa loppet äts tillväxten upp av ökade kostnader för vård, skola och omsorg. För att få mer av sådant måste skatterna höjas, inte sänkas. Därför är den borgerliga politiken inte trovärdig. Det går inte att springa ikapp behovet av vård genom en allmän tillväxt.

Detsamma gäller tanken att mer arbete behövs för att klara den andra stora utmaningen, att ställa om till hållbarhet. Det kräver inte mer arbete utan arbete med rätt inriktning: inte Förbifart Stockholm utan nya tågspår t ex.

Enkelt sagt finns det två goda skäl för arbete: att tillverka behövliga varor och tjänster och att ge människor tillfälle att tjäna sitt levebröd. Det första har de rika länderna uppnått med råge fast välståndet är orättvist fördelat. Det andra kan vi uppnå utan att öka arbetsvolymen - med alla de problem det innebär för miljön - genom att dela på jobben. Arbetslinjen borde vara att försäkra sig om att alla har ett jobb. 35 timmar i veckan var rätt tänkt. Men även den första franska revolutionen följdes av reaktionära krafter. För en tid.
Christer Sanne, styrelseledamot i Cogito

Inlägget publicerades måndag, 8 september 2008 kl 15:14: och sorterad till Nyhetsbrev, Veckans Cogito. Du kan följa svaren via RSS 2.0 feed. Tråden är för tillfället stängd, men du kan länka tillbaks från din egen webbsida.